För två veckor sedan kom nyheten att Svenska filminstitutets utsett Jenny Gilbertsson till ny barnfilmskonsulent. Hon kan säkert vara alldeles utmärkt, men hennes erfarenhet på barnfilmsområdet verkar minimal.
Mig veterligt producerade hon ”senast” uppföljaren till julkalendern 2011, Tjuvarnas jul. Alltså den fristående fortsättningen Tjuvarnas jul –Trollkarlens dotter (2014, Stefan Roos & Per Simonsson). Denna familjekomedi fick i snitt 3,1 i betyg, enligt kritiker.se och Mårten Blomkvist gav i Dagens Nyheter (14/11-14) filmen endast en 1:a i betyg och omdömet ”Buskis och överspel i dammigt vaxkabinett”. Kanske är detta ett lovande tecken…
Mig veterligt producerade hon ”senast” uppföljaren till julkalendern 2011, Tjuvarnas jul. Alltså den fristående fortsättningen Tjuvarnas jul –Trollkarlens dotter (2014, Stefan Roos & Per Simonsson). Denna familjekomedi fick i snitt 3,1 i betyg, enligt kritiker.se och Mårten Blomkvist gav i Dagens Nyheter (14/11-14) filmen endast en 1:a i betyg och omdömet ”Buskis och överspel i dammigt vaxkabinett”. Kanske är detta ett lovande tecken…
Gilbertsson sägs enligt pressmeddelandet från Filminstitutet sedan januari 2016 ha ”arbetat som producent på produktionsbolaget Jarowskij där hon utvecklat flera barnfilmsprojekt”. Vad, om något, som dessa projekt utmynnat i framgår ej, men kanske får dessa under de kommande åren även resultat i form av faktiska barnfilmer.
Delat konsulentansvar var tydligen ingen höjdare
I år återinförs alltså barnfilmskonsulenttjänsten, berättade Filminstitutets vd Anna Serner redan före jul (i Aktuellts Kulturnyheterna 5/12-16). När tjänsten togs bort vintern 2013, menade dock samma vd att ”Alla konsulenter måste dela på ansvaret för barnfilmen och det är bättre än att ha en dålig barnfilmskonsulent” (Sydsvenskan 19/3-13; G-P 19/3-13).
Men det visade sig tydligen inte alls vara bättre med den vuxenfilmskonsulent, som delade ut 9 miljoner kronor i stöd till Suzanne Ostens senaste barnskildring, som sedan bara lockade 6 722 åskådare. Framtiden får utvisa om man nu verkligen har lyckats hitta någon mindre dålig barnfilmskonsulent… (Vad tyckte för övrigt den avgående konsulenten för barnfilm om chefens offentliga betygsättning?)
Experimentet med barnfilmsambassadör var tydligen heller inte så lyckat, utan posten ska inte besättas igen, utan istället snart (?) ersättas av en internt rekryterad (?) mediepedagog på en ”projektledartjänst om filmkunnighet” (sfi:s pressmeddelande 6/12-16). ”I mars går Suzanne Ostens period som barnfilmsambassadör ut och då kommer SFI inte att tillsätta en ny extern ambassadör. Istället kommer rollen tillsättas internt.” (Anna Serner, enligt svt.se 29/11-16). Vi är nu i mitten av maj och vanligtvis brukar dessa ting offentliggöras betydligt tidigare, vilket kan antyda svårigheter att tillsätta tjänsterna.
En mediepedagog eller ”filmkunnighetsambassadör” innebär onekligen en förbättring jämfört med filmambassadören, eftersom en pedagog rimligen måste rikta fokus mot de unga filmåskådarnas förståelse, utvecklingsuppgifter och erfarenhetshorisont. Detta till skillnad från Suzanne Osten, som gav sig ut för att företräda de konstnärliga filmskaparna, men inte minst främjade sig själv och sin egen film Flickan, mamman och demonerna. Hon talade och skrev nästan enbart om sina egna prestationer och verk. Vad de övriga svenska filmskaparna tyckte om det, har ännu inte kommit till offentligt uttryck.
Ingen ”konstförmedling” på barns premisser
Suzanne Ostens två år som ”barnfilmsambassadör” är nu alltså över. I samband med att hon utnämndes sa hon att hon ville höja barnfilmens status och statusen för de konstnärer som sysslar med barnfilm. Och Svenska filminstitutet (SFI) beskrev uppdraget i termer av att…
”… främja filmens mångfald och när det gäller film för barn särskilt den slags film som får barnen att inspireras, utvecklas och växa som individer, människor och världsmedborgare. Inspirationen till filmambassadören har delvis hämtats från Kulturrådet som sedan några år arbetar framgångsrikt med en läsambassadör för läsfrämjande” (Filminstitutets webbsajt 20/11-14).
Jag undrade då (i mitt blogginlägg 28/9-15) varför läsambassadörens motsvarighet i så fall inte kallades för se-ambassadör, d.v.s. inriktade sig på publikens aktivitet. Jag misstänkte att posten i själva verket var tänkt att främja filmkonstnärerna, producenterna och övriga aktörer inom den svenska filmbranschen, snarare än de filmskådande barnen. Mina aningar har under de två åren som gått delvis besannats, när jag själv istället tilldelade Osten titeln ”konstfilmsambassadör”. Det var onekligen främst filmarnas status som skulle höjas. Barn bryr sig dessutom föga om barnfilmens ”status”, så länge filmen är givande.
Ambassadören skulle enligt Svenska Filminstitutets senare beskrivning på dess nyhetssida (12/3-15) – något motsägelsefullt – bl.a. arbeta för:
"-att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film.
-att alla vuxna ska veta att barn är estetiska konnässörer, att starka kulturupplevelser är bra för barn och att konstig konst inte behöver vara konstig och definitivt inte är farlig för barn."
Fast alla barn ser ju redan film. I mängder dessutom. Och om barn redan är estetiska konnässörer, behöver de väl inte ha lektioner om filmkonst i klassrummet? Då torde barnen väl dessutom även ha upptäckt tilltalande drag i de filmer som de självmant väljer och uppenbarligen fängslas av – kvalitéer som de vuxna kanske ej förmår se? Kan vuxna verkligen avgöra styrkegraden hos barns upplevelser? Kan någon på Filminstitutet för mig dessutom förklara vad en ”svag kulturupplevelse” är för något? Och ”konstig konst” är väl definitionsmässigt konstig?
Någon ”konstförmedling” på barns premisser har det i varje fall inte varit fråga om, när det alternativa filmskådandet ägt rum på obligatorisk skoltid. Hela idén med denna vuxenledda aktivitet befinner sig i konflikt med FN:s konvention om barnets rättigheter och dess artikel 31 om ”barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet” (min kursivering). Artikeln uttalar sig bland annat om barns rätt till kultur, vilket förstås även inkluderar barns rätt att slippa viss kultur och konst om de så föredrar.
Osten har ständigt hävdat att barn visst vill ha denna sorts vuxenkultur, ja, suktar efter den, men har inte framlagt några som helst belägg för att barn skulle ha bett om filmkonst. FN-artikeln 31 talar sig inte alls varm för barn som lydig publik för filmkonstnärers produkter. Det är inte förenligt med ”barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet” att vara tvungen att gå och se en film som man själv ej valt.
”För konstnärens eget bästa” – inte ”för barnets bästa”?
Jag skrev ovan att mina farhågor ”delvis besannades”, ty barnfilmsambassadören visade sig inte bara vara filmkonstnärsambassadör utan i själva verket Osten-ambassadör… I uppdraget ingick också att jobba för att ”att film för barn och unga ska ges det utrymme inom kultur-journalistik, kulturpolitik, utbildning och forskning som den förtjänar” och att cirka en gång i månaden skriva inlägg på en särskild barnfilmsambassadörsblogg.
Av Ostens summa 30 blogginlägg där har dock alla utom sex stycken rört hennes egna skapande, en handfull visserligen bara indirekt. Övriga handlar alltså mer explicit om hennes egen barnskildring Flickan, mamman och demonerna (2016), eller så om hennes och Ann-Sofie Báránys teaterpjäs för 6-12-månadersbarn, Babydrama från år 2006, eller var och hur hon visat sina verk.
Eftersom jag med min blogg och forskning anser mig verka just inom det område som Osten skulle kämpa för, d.v.s. att ”film för barn och unga ska ges det utrymme inom kulturjourna-listik och forskning om barnfilm som den förtjänar”, påtalade jag denna självupptagenhet för henne. Jag fick som vanligt inget svar. Däremot fick jag (17/10-16) ett privat mail från ”omvärldschefen” på Svenska filminstitutet, Christina Preisler Schedin, som antydde att man måste räkna med att konstnärer är självupptagna: ”Alla barnfilmsambassadörer kommer samtidigt att vara aktiva konstnärer, det är så vi gör vårt val. Vi är medvetna om detta och ser det inte som ett problem.”
Jag menade att andra verksamma skapare av barnfilm i Sverige däremot kunde se det som ett problem, att Osten mest bara skriver och talar om sig själv snarare än för dem alla. Uppdra-get kunde väl inte vara identiskt med att vara en av SFI sponsrad PR-agent för sig själv? Eller få ett slags dolt distributionsstöd? Jag är inte besatt av Osten eller avogt inställd till henne som gjort så mycket annat bra, men med tanke på hennes roll som den svenska barn-filmens förmenta talesperson dessa bägge år, fann jag det legitimt att ställa frågor till henne och få svar… Icke. Aldrig. Uppdraget måste väl ändå inkludera diskussion och rent av debatt med någon som vågar kritiskt ifrågasätta? Inte bara estradsamtal med alla devota beundrare?
Sex veckor senare hade ”omvärlden”, eller en högre chef än omvärldschefen – ”universum-chefen”? – ändå tydligen ändrat sig så pass, att Osten skulle komma att bli den första och sista av denna ambassadörstyp. Alla ambassadörer kommer alltså inte att samtidigt vara aktiva konstnärer… (Såvida Svenska filminstitutet med sin trial & error-metod nu inte ånyo ändrar sig om ett par år och återgår till en konstnär som ambassadör.) Överchefen, det vill säga vd:n Anna Serner, berättade tydligen (enligt svt.se 29/11-16) att...
”...SFI arbetar nu med en plan för hur de kan lyfta barnfilm framöver. Målet är att det ska finnas lärarpedagoger inom film och att filmkunnighet ska vara en del av läroplanen år 2025.
– Vi har satt ett långt mål, för det här är långa politiska processer. Under tiden kommer vi jobba med att höja kvaliteten och för att stödja barnfilmsberättelser, säger Anna Serner. […]
I mars går Suzanne Ostens period som barnfilmsambassadör ut och då kommer SFI inte att tillsätta en ny extern ambassadör. Istället kommer rollen tillsättas internt.”
Onekligen nu förbättringar
Också detta är en förbättring, jämfört med det manifest som Suzanne Osten och Malena Janson skrev ihop drygt två år tidigare. Jag kritiserade i mitt blogginlägg (27 september-16) detta manifest för att vara alldeles för vagt och omöjligt att ta som utgångspunkt för att utvärdera ifall punkterna uppfyllts. I Manifest för en stark och livaktig barnfilmskultur i Sverige (2015) ingick bland annat målet ”att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film”.
Detta tredje ”ben”, att eleverna själva ska ”skapa film”, förment för att underlätta filmför-ståelsen och bidra till ett kritiskt tänkande kring filmberättande, bygger dock inte på någon som helst forskning någonstans på klotet. Ingen har visat att till exempel egna animations-försök skulle göra eleverna mer motståndskraftiga mot ”manipulationer” i ljud och bild, mer kritiskt tittande eller mer kreativa. Alla sådana projekt där elever lär sig skriva manus, filma och redigera är enbart till för att ge filmarbetare försörjning.
Min kritik av manifestet tycks emellertid delvis ha fallit i god jord. I överensstämmelse med den kommande projektledartjänsten som filmpedagog, är fokus nu alltså flyttat från att filmkonsten i en obestämd framtid ska in på schemat, till att elevernas filmkunnighet ska inrymmas i läroplanen senast ett bestämt år, nämligen 2025. Vd:n Serners insikt om att det tar tid, är fråga om ”långa processer”, är också det en riktig iakttagelse.
En tidigare barnfilmskonsulents far, lektorn Sven Norlin, kämpade redan år 1962 för detta och skrev 1965 artikeln ”Filmkunskap – ett nytt skolämne”. Ett 60 år gammalt förslag till läroplan finns dessutom redan, som visserligen kan behöva en viss uppdatering (Norlin 1965 + 1966). Fast med tanke på trögheten hos allt som har med skolan att göra, är år 2025 nog ett alltför tidigt satt datum.
Jag får väl återkomma då.
Referenser
Norlin, Sven: Film- och TV-kunskap i grundskolan. Förslag till studieplan / utarb. av en arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen, Stockholm (Skolöverstyrelsens skriftserie 86), 1966
Norlin, Sven: Filmkunskap - ett nytt skolämne, Nya Argus (1965):1
