torsdag 20 december 2018

Är det skadligare för förskolebarn att titta på tv-program och video via Internet än i tv:n?



Internetstiftelsens undersökning Svenskarna och internet 2018 har nyligen publicerats. Studien togs i SVT:s Aktuellt upp igår (19/12-18), där en introducerande mansröst förklarade att 2-åringar idag använder Internet lika mycket som 4-åringar gjorde för fyra år sedan. Detta antogs automatiskt vara illa. I inslaget intervjuades en hjärnforskare från Karolinska Institutet, Sissela Nutley.

Nutley var ovanligt balanserad i jämförelse med många andra som brukar intervjuas i ämnet. Hon framhöll dock att det finns risker för barn yngre än 2 år, om de använder skärmmedier mer än 2 timmar/dag. Detta på grund av att hjärnan då är så formbar och dess utveckling avgörande för optimalt fortsatt lärande. Längre användning kan ge försenad språkutveckling, svårigheter att fungera socialt samt försämrad impuls-kontroll. 

För skärmanvändning av barn över 2 år behövs för barnets lärande vuxnas stöd, med förstärkning av det som barnet snappat upp i lärapparna, betonade Nutley. Om vi bortser från att barnen sällan är intresserade av att lära sig det pedagogiska som vuxna tror är avsikten med barnmedier, så saknades i inslaget många fakta. Inte minst om huruvida något enda svenskt barn ertappats med att använda Internet mer än 2 timmar/dag.

Allt som ”går allt lägre ned i åldrarna” (utom lärande) tros ju vara skadligt. Innan man kan uttala sig om eventuella faror behövs dock mer fakta. Någon studie som undersökt hur många timmar svenska späd- och tultbarn dagligen använder Internet har åtminstone jag inte hört talas om. Med tanke på andelen barn som vistas i förskolan, och enligt larmrapporterna väldigt långa dagar för ”vissa” tultbarn, lär det inte finnas så många timmar kvar på dygnet innan sänggåendet. Av alla barn i åldern 1–5 år i befolkningen var förra hösten enligt Sveriges kommuner och landsting 84 procent inskrivna i förskola (barn med utländsk bakgrund 79 procent). 


Visa mig alltså det barn under 2 år som använder mobilen mer än 2 timmar per dag! Som dessutom har uppmärksamhetsork nog att göra det under längre stunder i följd. Och varför sägs inte barnets föräldrar använda mobilen till barnets lärande eller underhållning? 

Men vad betyder det egentligen att ”använda Internet”? Här måste vi gå till själva undersökningen, som finns på



Vart fjärde spädbarn använde någon gång under 2018 Internet


"Barn i alla åldrar ägnar sig mest åt att titta på video och film på nätet. Men de är inte enbart passiva tittare. Från 2 års ålder skapar vartannat internetanvändande barn eget innehåll. Varannan 2-åring spelar spel via Internet", får vi veta på sajten.


FAKTA I SIFFROR:

      Internetanvändningen kryper ner i åldrarna. 2-åringarna använde 2018 internet i samma utsträckning som 4-åringarna gjorde 2014 (= 4 av 5 två-åringar har någon gång under 2018 använt internet).

      * 26 procent av spädbarnen upp till 12 månader använde någon gång under 2018 Internet och 8 procent gjorde detta dagligen; 37 procent av 1-åringarna och 17 procent dagligen. Fem procent av barnen under 2 år sammantagna gjorde detta på mobilen. Två procent av samma grupp använde istället Internet via surfplatta.
      *  Vanligaste aktiviteten på nätet bland barnen under 2 år är att titta på tv och video, vilket 38 procent dagligen gör. Fyra procent av denna barngrupp ser då dagligen pedagogiska program. Av 2-3-åringarna tittar 66 procent dagligen på tv-program(snuttar) på nätet. Tio procent i samma ålder på pedagogiska program. Inga (eller 0%) under 2 år spelar dagligen spel på Internet.

      Pedagogiska lärprogram på Internet dominerar bland barn under 3 år. I åldern 2-3 år som spelar 10 procent av dem dagligen spel.

      * Fyra procent av barn under 2 år har någon gång under året skapat eget innehåll på Internet. ”Redan från 2 års ålder skapar hälften av dem (48%) eget innehåll via nätet, såsom att rita, skriva, måla, musik, foto eller film” och 3 procent gör detta dagligen! ”Barnen som använder internet är inte enbart passiva mottagare av information.”


Siffrorna är från en sammanställning av 597 barns internetanvändning. Svaren om barnens internetanvändning kommer förstås från de 397 vuxna deltagarna i undersökningen Svenskarna och internet 2018 som är föräldrar till barn i åldern 0–10 år.



Ju större skärmar, desto bättre!


Självklart är det jobbigare för barnets ögon att titta långa stunder i sträck på mobilen eller surfplatta, än på en större datorskärm eller tv-ruta. (Detta tog jag redan upp i mitt blogginlägg 17 april-17.)

Det är förstås inte bra, varken för barn eller vuxna, att ens ögonmuskel får kramp, att ögonen svider, eller att man får huvudvärk av alltför enträgen och långdragen fokusering på något nära beläget. Klart är att ju mindre skärmar, desto värre för ögonmusklerna, så mobiler är onekligen värst. De är inte minst dumma med tanke på att bägge ögonen behöver ”korsa sig”, vilket ju blir ytterst svårt med så liten yta. 

Därför är det trots allt positivt att bara 5 procent av barnen i åldrarna under 2 år någon enstaka gång under året använt mobilen, medan 2 procent använt Internet via surfplatta. Att det främst rör sig om förälderns mobil, kunde antyda för att kortare stunder distrahera barnet.

Därutöver är det viktiga inte mediet i sig, utan innehållet. Mest troligt omtyckta program från Barnkanalen eller snuttar därav. När det inte rör sig om pedagogiska program eller så kallade ”lärappar”, som sällan brukar vara så fängslande att de håller barnets uppmärksamhet någon längre tid. 

Till dess vi vet mer om detta med tid och programval är inte någon större oro befogad än när jag skrev inläggen nedan. Det hela handlar numera egentligen om ett underhållningförbud, inte något skärmförbud. Det är inte längre mediet i sig (iPaden, surfplattan, den ”smarta” mobilen eller pekskärmen av olika märken), utan innehållet i det som inte anses som bäst på att lära barnet något. Men varför ska skolan börja redan i 2-årsåldern?

Att barn under 2 år någon gång under året skapat eget innehåll på Internet och hälften av dem redan från 2 års ålder skapar eget innehåll genom att rita, skriva, måla, musik, foto eller film – och 3 procent gör detta dagligen – är väl ganska fantastiskt?!

Några nyhetsrubriken om detta lär vi dock inte se…




Onsdag 23 sept-15 
iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!





Onsdag 6 april 2016













onsdag 19 december 2018

Finns jultomten på riktigt? Barns gradvisa misstänksamhet mot Tomtens existens – i fem steg



Är dagens barn så godtrogna ända upp i 9-10-årsåldern, att de verkligen tror att tomten finns på riktigt? Jag har i flera år förundrats över de barn i 3–10-årsåldern, som jag brukar tillbringa varje julafton med. Inte ens de äldsta tycks klart avfärda att jultomten är på riktigt. 

Jag jämför då med min egen barndom och vet att jag och min ett år yngre syster långt innan vi börjat skolan i mitten av 50-talet var helt på det klara med att det bara var båg. Möjligen är det en klassfråga, har jag tänkt, avhängigt av vår sociala bakgrund?  Jag har märkt att arbetarklassföräldrar är mer noga med att inte slå blå dunster i ögonen på sina barn. (Jag tror att denna realisminställning också kan förklara varför även vuxna i de lägsta samhällsskikten föredrar reality-program framför fiktion, trots likartade teman.)

Så är ”mina” medelklassbarn mer godtrogna? Eller har de större förtroende för sina föräldrars ”verklighetsbeskrivningar”? Har dessa föräldrar kanske större möjligheter att infria även till synes omöjliga önskningar, inklusive dem som har med myter som jultomten att göra?

Eller går det möjligen förklara med kognitiv utveckling? Allt tyder emellertid på att barn idag överlag är lika rationella som gårdagens – och som dagens vuxna. Barn använder sig av samma redskap som vuxna gör, för att bedöma trovärdighet vad gäller mytiska väsen generellt såväl som tomten specifikt. 


Vad avgör barns bedömningar av eventuell realitetsstatus?


Avgörande för hur barn förhåller sig till mytologiska väsen som Tomten är inte minst dessa faktorer:

Logik: Barn som generellt är bättre på att bedöma vad som är fysiskt möjligt respektive omöjligt avfärdar även tidigare än jämnåriga jultomtens realitetsstatus. Det är ologiskt, ty hur kan en så tjock gubbe komma ner genom skorstenen? ”Vi har ju inte ens någon skorsten, så hur kom paketen in?” ”Hur skulle renar kunna flyga över natthimlen?” ”Hur skulle en enda tomte hinna besöka alla barn på en enda dag?” Det är ju absurt, menar dessa skeptiska barn, fast 9-åringar är överlag föga oväntat bättre på detta att än 3-åringar (Shtulman & Yoo 2015). 

För att hinna leverera paket till 700 000 barn världen över på 31 timmar (med tanke på tidsskillnaderna) skulle tomten behöva vara 200 000 gånger snabbare än Usain Bolt, har en forskare räknat ut (Fitzpatrick 2016).


Sammanhanget/kontexten: förekommer tomten i ett realistiskt eller fantastiskt sammanhang? I en animerad fiktionsfilm eller i lärarens berättelse? Är det utklädda tomtar i gallerior och shoppingcenter? Ställer förälder kanske ut gröt till jultomten för att sedan hävda att tomten ätit av den?

Budbärarens grad av expertis/sakkunskap/trovärdighet: Barn under 10 år sätter större tillit till vuxna än till barn. Vuxna är ju de som uppmuntrar barnen att tro på den rödkläddes reella existens. Föräldrar, förskolepersonal och andra vuxna antyder ju att tomten finns, hänvisar i allvarlig ton till den vitskäggige, frågar ”Fick du nå't av tomten, då?” eller utbasunerar åtminstone inte frivilligt att jultomten inte finns på  riktigt. 



Föräldrarna – och pedagogerna (?) – är Tomtens PR-agenter…


Vuxna lyfter fram jultomtens övervakning av barnets snällhet: det hänger på tomtens avrapportering av barnets beteende månaderna innan jul, ifall det ska bli tal om den där starkt önskade julklappen om någon månad. Eller så uppmuntrar föräldrarna barnet att skriva önskelista till tomten, som senare också magiskt nog i hög grad infrias, som ”bevis” på figurens faktiska existens. 

En del föräldrar känner även till Norads (North American Aerospace Defense Command) tomtespanare på Internet: från och med 1 december går det varje år att följa tomtens färd över jordklotet. (Även Flightradar24, som resten av året i realtid enbart följer den globala kommersiella flygplanstrafiken, har en liknade tjänst.) Norad har därtill en räknare som anger antalet presenter som tomten hittills levererat. Dess-utom finns ju Santa Spy Cam... Och meteorologer drar sitt strå till mytstacken, då de dagarna innan jul förutsäger olika väderproblem för tomten… Vuxna gör med andra ord allt för att hålla myten vid liv. "Varför?", kan man fråga sig.


Auktoriteter: Jag vet inte hur svensk förskolepersonal förhåller sig till tal om tomten, men för två veckor sedan förlorade en lärarvikarie i New Jersey jobbet, efter att ha berättat för 6-åringarna att tomten inte finns på riktigt…. Även Påskharen och Tandfen hade visst avförtrollats. Skoldistriktets ”superintendent” sa att “childhood wonder associated with all holidays and traditions” is special to her:


Teacher Who Told First-Grade Students Santa Isn't Real Won't Be Returning To School, Officials Say


Source: CBS Philly

MONTVILLE, N.J. (CBS/AP) — School officials say a substitute teacher who told first-grade students in New Jersey that Santa Claus isn’t real will not be returning to the school. 

NJ.com reports Montville Schools Superintendent Rene Rovtar confirmed Tuesday the teacher will no longer work in the district after the incident Thursday at Cedar Hill School. 

Rovtar declined further comment, saying the issue is a personnel matter. 

Officials say the teacher debunked other holiday characters, including the Easter Bunny, the Tooth Fairy and Elf on a Shelf.




Belägg/bevis: Barnen bedömer information mot vad de redan vet: vad finns det för belägg för och emot tomtens existens? Är beläggen relevanta för barnet, eller går de möjligen emot dess egen hypotes eller andra tecken? Finns det reella fördelar med att tro? Tullos & Woolley (2009) fann, till sin förvåning, att ju mer barn i juletider konfronterades med utklädda tomtar i shoppingcenter etc, desto mer trodde barnen på Tomtens faktiska existens. De trodde dessutom att denne mysfarbror rörde sig om den ”riktige” Tomten! Fast det var ju amerikanska barn.



Vad säger ”forskningen”?


Jag har inte funnit några svenska studier i ämnet, däremot en handfull amerikanska genomförda 1978–2015. Prentice m.fl. (1979) fann föga samband mellan genom-skådandet och kognitiv förmåga, vilket de försökte förklara bero på ”vissa affektiva konflikter” (a a:666). Barnen vill så gärna tro på Tomten… Anderson & Prentice (1994), byggande på den förstnämndes avhandlingsarbete från mitten av 80-talet, kom fram till att barn i 7-årsåldern på egen hand upptäckte sanningen – och då var de stolta över detta. Barnens föräldrar såg emellertid avförtrollningen som sorglig…

Vad gäller hur vanlig barns tomtetro är, finns mest enkäter: Prentice m.fl. (1978) kom genom intervjuer med barn fram till att 85 procent av 4-åringarna, 65 procent av 6-åringarna och 25 procent av 8-åringarna sa att de trodde på Tomten. Min fundering är här: frågar någon dig ”Tror du på Tomten” kan samtidigt hos språkligt mer observanta (=äldre?) barn tvivel väckas, utifrån att det hela tydligen kan vara en trosfråga.

Procentsatserna ovan tycks dock hålla sig ganska konstanta genom decennierna. Woolley m.fl. (2011) kom fram till att 83 procent av 5-åringarna trodde att Jultomten är verklig. Och 92,5 procent av drygt 160 tillfrågade brittiska föräldrar trodde 1998 att jultomten var på riktigt för deras barn ända upp i 8-årsåldern  (Papatheodorou & Gill, 1999).

Hur det varit, och efter millennieskiftet är, generellt i Sverige med barns syn på tomten vet jag inte, men en enkät via telefon med 1000 amerikanska vuxna genomförd av Associated Press i december 2011 fann att de 84 procent som sade sig som barn ha trott på Tomten slutat göra detta vid i genomsnitt 8,8 års ålder. Kanske är mina barninformatorer således inte så unika? Fast vuxnas åldersangivelser om sin egen barndom brukar å andra sidan sällan stämma (utom min, förstås…).


Fast hur går det egentligen till när skepsisen mot den otroliga mytgestalten så sakteliga tilltar?



De fem stegen mot nykterhet


De amerikanska psykologerna Jacqueline Woolley och Thalia Goldstein verkar vara de som under det senaste decenniet mest intensivt ägnat sig åt frågan om barns tro på tomten (Tullos & Woolley 2009; Woolley m.fl. 2011; Goldstein & Woolley 2016). De har vaskat fram fem steg från tro på Tomten, via misstänksamhet till slutgiltigt avfärdande. Förenklat uttryckt:

Steg 1: Galleria-tomten ÄR den Sanna Tomten, som på natten glider ned genom skorstenen och lämnar julklapparna – och som samtidigt kan befinna sig precis överallt i alla barns hus över hela jorden… Dessutom samtidigt synas i tv-program.

Steg 2: Det finns fortfarande bara en Riktig Tomte, men denne kan inte vara överallt samtidigt, så han har underhuggare som liknar honom och som sköter grovgörat. Småtomtarna sänder ut paketen till den Riktige Tomten i galleriorna och hemmen via något slags mystisk, magisk kanal.

Steg 3: Tomtarna i gallerian och hemmen har nu förlorat sin magiska karaktär, är bara utklädda vanliga människor med låtsasskägg, men har fortfarande något slags hemlig, magisk kommunikationskanal till den Riktige Tomten: ”Om jag berättar för Galleria-tomten vad jag önskar mig, får den Riktige Tomten veta det.”

Steg 4: Nu är gubben i gallerian bara en utklädd gubbe i röda kläder och låtsasskägg som imiterar den Riktige Tomten, som befinner sig någonstans uppe vid Nordpolen och sköter sitt. Galleriatomten kan inte kommunicera med den Riktige Tomten.

Steg 5: Nu är Tomten enbart en mytologisk gestalt. Hela tomteidén försvinner, eftersom det saknas rimliga belägg för tomtens existens. Ja, beläggen mot är så starka, att de inte går att ignorera (Goldstein & Woolley, 2016). 

Förvånansvärt är kanske att barnets ålder inte tycks ha särskilt mycket att göra med denna progression, enligt Goldstein & Woolley (a a). Både 3-åringar och 8-åringar kan befinna sig på steg 1. Ett bättre mått än barnets ålder är huruvida barnets föräldrar underblåser myten, ”gör reklam för” Tomten, hänvisar till Tomten. 

Därför att de är nostalgiska? Fast varför längta tillbaka till just det första steget – och inte lika gärna till exempelvis steg nr 2 och istället upplysa om Wish?





Referenser


Anderson, Carl J & Prentice, Norman M: Encounter with reality: Children's reactions on discovering the Santa Claus myth, Child Psychiatry and Human Development 25 (December 1994):2, s.67–84

Goldstein, Thalia & Woolley, Jacqueline: Ho! Ho! Who? Parent promotion of belief in and live encounters with Santa Claus, Cognitive Development 39 (July–September 2016), s.113–127 

Fitzpatrick, Molly: Science says Santa is about 200 000 times faster than Usain Bolt, New York Magazine (14/12-16) 

Papatheodorou, Theodora & Gill, Jane: The Use of Magic/Mythic Stories and Their Relevance to Children's Development: The Case of the Father Christmas Story, European Early Childhood Education Research Association 1999

Prentice, Norman M, Manosevitz, Martin & Hubbs, Laura: Imaginary figures of early childhood: Santa Claus, Easter Bunny, and the Tooth Fairy, American Journal of Orthopsychiatry 48 (1978):4, s.618–628 

Prentice, Norman, Schmechel, Linda & Manosevitz, Martin: Children’s belief in Santa Claus. A developmental study of fantasy and causality, Journal of the American Academy of Child Psychiatry 18 (January 1979):4, s.658–667

Shtulman, Andrew & Yoo, Rachel InKyung: Children’s understanding of physical possibility constrains their belief in Santa Claus, Cognitive Development 34 (April-June 2015), s.51–62 

Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline D: The development of children’s ability to use evidence to infer reality status, Child Development 80 (2009):1, s.101–114 

Woolley, Jacqueline, Ma, Lili & Lopez-Mobila, Gabriel: Development of the use of conversational cues to assess reality status, Journal of Cognition and Development 12 (2011):4

tisdag 18 december 2018

Årets julvideo: All reklam är inte att fördöma....



Veckans video: 

All reklam är inte att fördöma... Som denna för en österrikisk sparbank:






The song’s composer & music producer: Mike Connaris @ MCasso



måndag 17 december 2018

TJUREN FERDINAND ännu en gång… Handlar kortfilmen kanske främst om djurens rättigheter?


Jag har tidigare skrivit om den Oscarsbelönade kortfilmen Tjuren Ferdinand/Ferdi-nand the Bull (1938, Dick Rickard) som de flesta av oss brukar se på tv på julaftonen. Bland annat har jag betonat de möjliga olikartade tolkningsperspektivens avgörande roll. Den 20/12-17 ställde jag i rubriken frågan om Ferdinand ska föreställa en ”pacifistisk duva, fascistisk medlöpare, gayaktivist eller elefant i porslinsbutik”?


Fast tänk om tjuren helt enkelt är en tjur?! Är inte det den troligaste tolkningen, ifall man skulle fråga barn? Så vad händer om man tolkar kortfilmen som en berättelse om djurens rättigheter? Det har redan skett, vilket jag snart ska hänvisa till.



Djurrätt


De flesta av oss har fostrats till att tro att människan är något slags högre varelse, som äger rätten att exploatera icke-mänskliga djur precis som det passar en. Är tillhörig-heten till en viss djurart verkligen avgörande för hur man ska behandlas? Är det så att vi givetvis inte får göra människor illa, men i fallet med djur är det däremot helt OK? Varför då? Därför att de inte kan läsa? Fast de kan ju bevisligen lida.

I augusti i år berättade medierna om en sörjande späckhuggarhona som bar med sig sin döda unge i 17 dagar, innan hon till sist släppte ifrån sig kadavret. Ungen levde bara i en timme och experter tolkar moderns beteende som ett tecken på sorg och saknad (DN.Se 13/8-18). Kossor sägs också råma länge efter deras kalvar har tagits ifrån dem. Många barn har bevistat de så kallade sommarutsläppen och den lycka som detta uppenbarligen innebär för korna (och hästarna). Så känslor har djuren uppenbarligen… Fast vilka rättigheter har de, om ens några?


När jag (18/9-18) zappade under ett reklamavbrott i ”min” fotbollsmatch, råkade jag just komma rakt in i en annan bollsport i Landet runt: fjällkon Lotta på Hisingen utanför Göteborg, som gillar att jaga pilatesboll. Nu (29/9) har klippet visst (enligt svt.se) setts på Internet av tre miljoner tittare. Det är uppenbart att den råmande kon älskar att jaga efter bollen, till skillnad från sina medsystrar. Inte heller min syrra ville spela fotboll med mig i vår barn- och ungdom… Kor är kanske lika mycket individer som vi? Se inslaget (och läs gärna kommentarerna där) på




Här tas Ferdinand ifrån kossan och avsikten är att skada honom, enbart för att erbjuda människor ”underhållning”. Varför skulle detta vara OK? Det är förstås inte enda sättet som djur exploateras på, utan exempelvis till människors föda och kläder, kosmetiska produkter, som dragdjur och mycket annat. Hur kan vi motivera det? Kan vi?



Kortfilmen Ferdinand som underlag för filosofisk diskussion


En sajt som ger pedagoger tips till filosofiska stunder för barn har föreslagit ett antal frågor kring boken, som jag menar fungerar lika bra för den som visar filmen som igångsättare av en diskussion bland barnen. Djurrätt är bara ett av flera teman som där berörs (andra är ”våld”, ”konformism” och ”lydnad gentemot auktoriteter”), men jag ska här låna deras etiska punkter enbart avseende djurens rättigheter.

(ingen datering) [21/9-18]


Frågor till en filosofisk diskussion med barn:

1. Varför tror männen att Ferdinand är en riktig tuffing?

2. Kan man veta vad någon tänker eller känner, bara genom att titta på hans/hennes beteende? Tror du någonsin att du kan avgöra vad dina husdjur tänker? I så fall, hur? Om inte, varför inte?

3. Frågar männen hur Ferdinand känner? Borde de?

4. Går det att fråga djur om hur de känner, eller finns det andra sätta att lista ut det?

5. Hur tror du att männen kunde få med sig Ferdinand, fastän han inte ville? Hade de rätt att göra detta? Varför eller varför inte?

6. Att man kan göra något, betyder det att man bör göra det? Varför eller varför inte?

7. Om inte: säg något du kan göra men inte bör göra? Varför?

8. Är djur till för vår underhållning?

9. Är det vårt ansvar att respektera och/eller skydda djur?

10. Vad är viktigare: Vad Ferdinand vill göra, eller vad männen som far iväg med honom vill att han ska göra? Varför?

11. Om Ferdinand var en människa, skulle ditt svar då bli annorlunda? Varför eller varför inte?

12. Om någon skadar en person som har samma hudfärg som du, skulle du vara mer upprörd än om någon skadar någon som var väldigt annorlunda än dig? Skulle det vara viktigt om de var kortare, högre, yngre eller äldre än du? Varför eller varför inte?

13. Vad skulle göra dig mer upprörd: att någon skadar en nära vän till dig, eller någon som skadar en främling? Varför?

14. Varför verkar vissa sorters skillnader betyda mer än andra skillnader, när vi avgör hur vi behandlar varandra, medan andra skillnader inte gör det?



Jämför illustrationerna i boken och filmbilderna 2 år senare!


Ingen film gör förstås djurrättsaktivister av barnåskådarna, men tankar kan ändå börja gro. Ännu en intressant sak att göra för den som kan få tag i bokförlagan, Munro Leafs Berättelsen om Ferdinand (ursprungligen 1936), vore att jämföra de mycket olikartade illustrationerna i boken jämfört med de i filmen. 

Boken finns ju i ett flertal nya utgåvor (ibland kallad Berättelsen om tjuren Ferdinand) senast från 2016, fortsatt med de ursprungliga teckningarna av Robert Lawson. Sammantaget rör det sig om att boken finns på minst 70 bibliotek och även som e-bok på ytterligare 33 svenska bibliotek (enligt LIBRIS).


Jag gissar att barnen skulle bidra med mycket intressanta reflektioner enbart utifrån bokens illustrationer, utan att den långa texten behöver läsas.



Referens



Teaching Children Philosophy: The Story of Ferdinand, https://www.teachingchildrenphilosophy.org/BookModule/TheStoryOfFerdinand (ingen datering)