Det tog mig över 40 år med fokus på barnkultur att till sist inse, att åtminstone hälften av alla barnberättelser (oavsett medium) och lika stor andel av barns egna lekar i grunden handlar om att räddas och/eller att rädda! Jag tror inte att vuxenkulturen är lika upptagen av räddningsaktioner. Det krävs kanske inte alltför mycket fantasi för att förstå den skillnaden…
I vilken riktning det eventuella orsakssambandet mellan lekar och barns medie-berättelser går – det vill säga om uppslaget till lek kommer från medieberättelser, eller om medietexter har sitt ursprung i urgamla lekar – ska jag inte ta ställning till idag. Jag tror visserligen att vardagserfarenheter snarare ligger till grund för båda – och det verkar även Roald Dahl mena.
Däremot ska jag nu titta närmare på Dahls bäst säljande berättelse i tre olika medier, inklusive min egen favoritbok från hans penna: Matilda (1988) som visst sålts i hela 17 miljoner exemplar.
Exakt vad barn och djur (ofta = barn) ska räddas från, av vem och varför kan förstås variera åtskilligt, men i samtliga fall lär det säga en hel del om de hot, faror och skurkar som hörskådande, lyssnande och läsande barn upplever sig utsättas för nästan varje dag. I fallet med flickan Matilda är dock skurkarnas identitet uppenbar: negligerande alternativt mobbande föräldrar/vårdnadshavare och en otroligt grym rektor, tillika lärare – och mördare.
Läsning som verklighetsflykt
Boken, vars story berättas av en handlingen utomstående ”tredje person” som dock tydligen har inblick i Matildas tankar och känslor, förtäljer om det av föräldrarna försummade 4,5-åriga underbarnet som lämnas ensam varje eftermiddag, när mamma Vidrigsson spelar bingo i grannstaden och pappa bilskojaren lurar på köpare fallfärdiga vrak. Under tiden går den särbegåvade Matilda utan föräldrarnas vetskap varje dag till biblioteket, eftersom hon redan som 3-åring lärt sig läsa alldeles själv, genom att studera hemmets veckotidningar. Böcker är portade därhemma.
På biblioteket får hon uppmuntran från en vänlig bibliotekarie, fru Gudomlig, som ger henne tips på läsvärd vuxenlitteratur, efter att Matilda snabbt läst sig igenom all befintlig barnlitteratur. Fyraåringens favorit är Dickens’ Lysande utsikter, men Jane Austen och William Faulkner är heller inte så dåliga. C.S. Lewis duger också, även om dennes avsaknad av humor är en svaghet som han delar med Tolkien, enligt lilla Matilda (Dahl 2014:91). Föräldrarna föraktar bokläsning och framställs som tv-slavar.
Hemma är Matilda fullkomligt osynlig eller i vägen för föräldrarna, eller så kallas den hyperintelligenta dottern för ”dum” och hånas. Hon hatar mycket riktigt sina föräldrar, bland annat därför att de bara glor på tvåloperor på tv istället för läser Dickens och Kipling – men även för det omoraliska i herr Vidrigssons sätt att försörja familjen på, genom att mixtra med kilometermätare och bara limma fast stötdämpare, samt för att pappan bara bryr sig om hennes 6 år äldre bror. Fast Matilda vet att det är fel att känna så. Hon bestämmer sig ändå för att hämnas, framför allt på fadern varje gång denne är elak, därför att det kan den som ännu ej fyllt 5 år behöva mot allsmäktiga vuxna, anser berättaren (2014:35).
Hennes hämnd är dock mest fråga om små hyss eller practical jokes, av det slag som Anderssonskans Kalle utförde redan 90 år tidigare. Matilda använder till exempel lim på pappans hatt, så att denne ej får loss den på ett bra tag. När fadern sliter ut sidorna ur en biblioteksbok, måste kraftigare straff dock till. Hon lånar av en jämnårig pojke en talande papegoja, som får övriga familjen Vidrigsson att tro att det spökar. Nästa gång tar hon hämnd med hjälp av hårfärgningsmedel, som färgar faderns hår grönt.
Allra bäst revansch tar 5-åringen dock genom sitt skarpsinne, då Matilda visar att hon klarar av huvudräkning av stora tal, som pappa själv behöver papper och penna för att klara. Straffen blir hennes säkerhetsventil, som tillsammans med romanläsning som verklighetsflykt gör att hon står ut.
Skolan som tortyrkammare och barn som släggor
Föräldrarna har förstås glömt skriva in dottern i skolan, varför hon börjar i Krossa-domallaskolan under rektor Domderasson först ett halvår efter alla de övriga. Rektor Domderasson är en ”jättelik plågoande, ett vildsint tyranniskt monster, som skrämmer vettet både ur elever och lärare”. Hon ”plöjer rakt igenom barnen som en stridsvagn”. Matildas fröken är dock underbar, om än hunsad och skör, och Matilda trivs när hennes intelligens äntligen erkänns och beröms av lärarinnan.
Den 23-åriga fröken Honung förstår till fullo ”känslan av förvirring och skräck som ett litet barn ofta grips av när det för första gången i sitt liv föses in i ett klassrum och blir tillsagt att lyda” (2014:76). Hon varnar barnen för att rektorn kan mosa dem ”som en morot i en köksmixer”, särskilt den som – såsom Matilda – skiljer ut sig från mängden (a a:78).
I skolan råder ett verkligt skräckvälde och det är mot detta som Matilda och boken främst vänder sig. Föräldrarna är egentligen inte så fruktansvärda, utan mest andligen frånvarande och oförstående. Många reella barn har det mycket värre, med fysisk bestraffning och mental tortyr. Vidrigssons uppmuntrar förvisso varken boklig bildning eller skolprestationer: ”Vi gillar inte att [barnen] läser […] man kan inte försörja sig” på det viset, menar pappan (a a:109). Värre brott begås dagligen även i mindre under-klassiga familjer.
Rektor Domderasson är däremot högst närvarande på alla sätt. Inte heller hon talar sig varm för bildning direkt, snarare för utantillärning och inbankade fakta, och anser att barn är ”larver som inte kläckts ännu”. Hon, före detta engelsk mästare i släggkast-ning, bestraffar barnen genom att hiva iväg flickor i deras flätor över skolgården som om de just vore en slägga, lyfta upp pojkar i deras öron eller hår och har även ett knivfodrat trångt skåp, ”Finkan”, i vilket barn sätts istället för i en gammal hederlig skamvrå.
En dag tvingar hon även i en pojke en halvmeterstor chokladtårta, som straff för att denne norpat lite av den. Här kan ett första tecken på skolbarnens uppror märkas, då kamraterna jublar åt att han trotsande klarar bedriften att sätta i sig hela. Matildas bästa kompis Lavendel hittar också på ett hyss för att bestraffa tyrannen: en vatten-ödla i Domderskans vattenkaraff. Det blir dock Matilda som ges skulden, fast då kokar ilskan över inom henne.
Hittills är det alltså inte hon som varit upphov till någon kravallunge i skolan, utan klasskamrater. Men nu skriker hon ”Det var inte jag som gjorde det!”. Domdersasson ryter dock att Matilda ska kastas ut från skolan, vilket för Matilda förståeligt nog är ett värre öde än för de flesta, med tanke på flickans hemmiljö. Men 5-åringen visar sig ha ett ännu oprövat motvapen.
Det första av Matildas tre ”mirakel”
Orättvisan i att bli relegerad för något som man inte gjort, framkallar Matildas första telekinetiska episod och i detalj över hela två sidor beskrivs i detalj känslan i henne, när hon med tankekraft förmår få rektorns glas med vattenödlan i att välta över tyrannen, så att ödlan ålar upp på den för en gångs skull skrämda och skrikande ”Domderassons enorma byst” (a a:183–184).
I mitt låneexemplar från biblioteket är alla dessa rader överstrukna, ovisst av vem och varför. Kan det vara någon vuxen som inte vill skola läsande barn i paranormala fenomen? Tror man att dessa är smittsamma? Likaså meningen på sidan 186, om Matildas sinnestillstånd efteråt, "censureras" på detta sätt. Under överstrykningen står ”Hon genomfors av en märklig känsla av rofylldhet och tillförsikt och plötsligt upptäckte hon att hon inte var rädd för någon i hela världen”. Här är det alltså bokens berättare som talar – och som betraktar detta som Matildas första ”mirakel”.
Domderassonskan insisterar dock på att ”pestråttan” Matilda ska medge att det var hon, men femåringen påpekar att hon inte lämnat sin bänk. Hon stöds här av såväl klassläraren fröken Honung som av klasskamraterna. ”Plötsligt verkade det som om hela klassen började resa sig mot rektorn: ’Hon rörde sig inte!,’ ropade de” (a a:187).
Matilda bekänner dock senare för fröken Honung vad hon gjort och när denna betvivlar att flickan verkligen kan ”hypnotisera ting”, får hon en demonstration av ”det största mirakel som har inträffat sedan Jesu tid” – och hur denna viljeakt känns under (”en underbar flygfärd på änglavingar förbi stjärnorna”) och efteråt: ”en änglalik frid” (a a:190-194). Fröken Honung menar att de måste handskas försiktigt med denna magi. Lärarinnan tror att förmågan har med flickans enorma hjärnkapacitet att göra, när allt ej få plats utan måste komma utskjutande.
Det tredje och sista ”miraklet”
Det tredje och sista miraklet borde jag förstås inte avslöja, men det har med fröken Honungs barndom och framtid – och Matildas framtid – att göra. Trots att lärarinnan är 23 år, behöver nämligen också hon räddas. Från vem kan läsaren förmodligen gissa. För detta stordåd måste Matilda träna i sex dagar och det är utmattande. Som tur är, ger förmågan henne en ”känsla av makt som nästan var överjordisk” (a a:236), när stordådet till sist är avklarat och framtiden för det vuxna och lilla barnet ser ljus ut.
Till sist flyttas dessutom förstaklassaren Matilda upp till sjätte klass. Därmed behövs hennes tankekraft äntligen till det mer utmanande lärandet, tror fröken Honung, varför överloppsenergin, och med den den övernaturliga tekekinetiska förmågan, upphör. Matildas föräldrar visar sig som tur är också behöva rädda sig – undan polisen – och flyr tillsammans med sonen till Spanien… Vidrigssons lämnar dottern hos fröken Honung och även modern är glad att slippa Matilda, då det ”i alla fall blir en mindre att hålla reda på” (2014:265).
Filmatiseringen
I filmen Matilda (1996, Danny DeVito) är flickan 6,5 år – inte 4 år som pappan och mamman tror. Hon har således inte blivit inskriven i skolan, så som hon borde ha för länge sedan. Grundhandlingen är densamma som i boken med enbart smärre förändringar, troligen föranledda av att filmen även vill nå yngre barn än vad bok och musikal gör. ”I’m big, you’re little, I’m right, you’re wrong” lyder faderns fostransfilosofi fortfarande, när Matilda framhåller att det är olagligt och omoraliskt att lura på folk skraltiga bilar och att pappa är en ”crook”. Föräldrarna är här ännu mer komiska i sin dumhet, än i boken. Även Matildas superkrafter tas det lättare på, då de nu blir mer som en trollstav, kul att använda till det mesta.
En annan olikhet jämfört med boken är att Matilda vid ett tillfälle använder sin psykiska ilskeenergi även i hemmet, till att få föräldrarnas så kallade dumburk att explodera. Det sker efter att fadern bokstavligen tvingar flickan att tillsammans med den övriga familjen titta på en fånig gameshow: ”Det var inte jag”, säger hon, varpå pappan svarar ”Självklart inte, dumskalle!”. Publiken vet eller anar dock hur det förhåller sig med den saken, men här kommer det ju väl till pass att herr Vidrigsson alltid förminskar dotterns förmågor.
Nu river pappan sönder Moby Dick, snarare än som i boken Den röda ponnyn, vilket nog ska ses som ännu värre. Matilda börjar alltså skolan och storyn fokuseras på den första hemska skoltiden. Här tvingas vi till exempel i flera minuter se en pojke som bestraffning äta den enorma tårtan, för att efter triumfen till sist ändå få tårtfatet i huvudet av den sataniska Domdererskan. Här visas också rektorns hemska tortyrskåp med riktiga spikar i dörr och väggar, dit Matilda förvisas för sin fars synder när denne lurat på rektorn en fallfärdig bil. I det skåpet står man verkligen rak i ryggen…
Flera av dessa scener kan ses på
En utförlig synopsis av handlingen finns på
Trailern avslöjar dock det mesta:
Särskilt den sjätte videosnutten på ovan förstnämnda länk, med bokens tredje mirakel ackompanjerat av en perfekt stavande barnkör, är sevärd för den som vill veta ”hur det går”. Här bekräftas alltså att rektor Domderasson är mördare. Av vilket offer, det får ni annars gissa, efter att fått uppleva hur 6-åringen och fröken Honung blir ett slags bästisar – som ju brukar dela hemligheter. Matildas avslutande telekinetiska attack mot den tyranniska rektorn är här betydligt utvidgad och utdrivningen av Domdererskan från skolan stöds aktivt av de övriga eleverna som kastar sin lunchmat efter den flyende barnplågaren.
Avslutningsvis flyr Matildas föräldrar och sonen till Guam, efter att polisen är bilskojaren i hasorna. En ångerfull fru Vidrigsson undertecknar innan flykten adoptionspapper, som ger fröken Honung – skolans nya rektor – vårdnaden av Matilda. Sexåringen behöver hädanefter inte längre sin ilskeenergi, men kan förstås använda den till att ta ned böcker från en bokhylla.
Ilska och kärlek – utbytbara storheter?
I Sverige hade filmen som 1997 gick rätt obemärkt förbi 11-årsgräns på biograf, men förekom i såväl en textad som dubbad version. Själv har jag den på en gammal tv-avspelad videokassett, men filmen har funnits som hyr- och köpvideo. Discshop säger sig ännu ha ett svensktextat DVD-ex i lager. Den marknadsförs där med citat från bland annat DN: ”Mer än sevärt av DeVito” och Expressens ”Bland det bästa du sett på bio just nu. Oavsett hur gammal du är”.
På kritiker.se ges denna något märkliga beskrivning av filmen:
”Se världen genom ett barns ögon i Matilda, en modern saga som blandar fantastisk humor med ett magiskt budskap om kärlek. Mara Wilson spelar Matilda, en super-intelligent liten flicka som är olyckligt missförstådd av sina föräldrar, sin bror och skolans elake rektor. Men tack vare sin modiga bästa vän och en underbar lärare, upptäcker Matilda inte bara att hon har magiska krafter utan att hon inte behöver bli arg för att ge tillbaka.”
Troligen sammanblandas här ”ge tillbaka” med ”ge igen”. Kärleksbudskapet kommer hur som helst in väldigt sent i berättelsen, som i min tolkning snarare handlar om det rimliga, ja, enda riktiga i att bli arg när man utsätts för grymheter och orättvisor. (Rektorn är för övrigt heller ingen man.)
I filmen såväl som i boken räddas alla förtryckta undan despoter och tyranner av olika våldsgrad: Matilda, skolans elever samt fröken Honung befrias alla främst tack vare Matilda. Fröken Honung kan förvisso också sägas rädda Matilda undan hennes föräld-rar, även om det i boken inte skrivs under några adoptionshandlingar. Föräldrarna är där mer likgiltiga till var Matilda bor. Fast modern är som sagt glad att slippa henne, då det ”i alla fall blir en mindre att hålla reda på” (2014:265), när herr och fru Vidrigsson räddar sig undan lagens långa arm utan att ens vinka farväl till dottern. Utan adop-tionspapper kan de förstås återkomma och kräva fliken tillbaka…
Den potentiella faran undanröjs i filmen och föräldrarna kramas och vinkar i varje fall farväl. Dock känns det åtminstone för mig schizofrent att höra Danny DeVito, som förutom regisserar själv gör rollen som herr Vidrigsson och dessutom är filmens förstående berättare på ljudbandet. Med andra ord: samtidigt som han är en totalt oförstående far – eller åtminstone varit, till dess storyn retroaktivt förtäljs (av honom, även om sådant som han aldrig kunnat veta). Som speaker berättar han nämligen om ”the first decent thing I ever did for that daughter, the Wormwoods signed the adoption papers”. Fast hans rollgestalt frågar förstås fullt synlig i bild och ord – ”in character” – om fröken Honung hädanefter kommer att kräva underhåll för dottern…
Som övergång till det senaste mediets Matilda-version kan sägas, att det på YouTube finns tre minuter med scener ur filmen, men satta till sången ”Naughty” från musikalen:
Matilda the Musical
Matilda the Musical (2010), av dramatikern Dennis Kelly med Tim Minchin som sångtextförfattare och kompositör, nu i Malmö i regi av Elisabeth Linton, har spelats i ett stort antal länder. Här är inte rätta platsen att detaljerat redogöra för den brittiska musikalens alla utmärkelser (85 internationellt) inklusive många Tony Awards, teaterns motsvarighet till filmens Oscars, för publikrekorden (sedd av 7 miljoner) och den nu nioåriga livskraften.
Till en början framfördes musikalen förutom i England även i Royal Shakespeare Companys ursprungsversion på internationella turnéer, men de två senaste åren licensierad till olika inhemska produktioner. Malmöoperans version 2019 med svenska medverkande är det senaste exemplet på det sistnämnda och den första nordiska uppsättningen. Mottagandet har inte bara i Sverige utan överallt varit överväldigande lovord.
Jag ska genast säga att jag inte sett musikalen och således inte uttalar mig om dess kvaliteter. Det som nedan följer är enbart resultatet av min läsning av detaljerade synopsis och de engelskspråkiga sångtexterna, samt av recensioner på olika språk. Dessutom har jag sett ett tiotal videor från brittiska, amerikanska samt den svenska föreställningen, huvudsakligen med musikalens sångnummer.
Scenberättelsen innehåller föga förvånande ett flertal avgörande förändringar jämfört med förlagan och filmen. Inte minst är storyn inte bara i sång- och dansnummer mestadels berättad ur Matildas första-personen-perspektiv, förutom att karaktärer ibland direkt till publiken kommer med förklarande information (detta gäller fadern, såväl som Matilda själv, hennes bästis Lavendel och fröken Honung). Olyckligt verkar det vara – eller genialiskt, skulle andra kanske säga – att musikalen dessutom upp-förstorar bibliotekariens och läsandets roll och framför allt att den vänder upp-och-ned på berättandets ordningsföljd, sett till hur storyn utvecklar sig kronologiskt i boken.
Telepati snarare än telekinesi...
Musikalen börjar nämligen i slutet av räddningshistorien, med bakgrunden till fröken Honungs barndomsöde som ett slags följetong berättad för bibliotekarien, hopfabu-lerad eller ”ovetandes” föranad av en till synes synsk Matilda. Fortsättningsberättelsen i berättelsen är uppdelad på fyra olika dagars biblioteksbesök och uttänjd över musikalens bägge akter. Det rör sig om en sorglig historia om en lindanserska och en utbrytarkung, vilken så att säga ”kommer till flickan”, ungefär som författare ibland ”förklarar” sina stories ”bortom deras egen kontroll”…
Detta gör Matilda närmast telepatisk – eller till något slags spiritistiskt medium för lärarinnans döda föräldrar – snarare än arg och förmögen till telekinesi, som i de bägge föregående medietexterna. I boken berättas ett likartat öde först mot slutet av fröken Honung och där är bibliotekarien bara en bifigur, tillägnad endast sex av Matildas 266 sidor. I musikalen verkar det som att Matilda går till biblioteket för att någon där äntligen ser och imponeras av hennes brådmogenhet. Hon känner sig i vart fall inte oönskad där, så som hon gör i hemmet. Därutöver är det förstås skönt att ha någonstans att fly, bort från allt jobbigt hemma.
Man kunde förstås hävda att den hemma negligerade flickan åtminstone i boken och filmen besöker biblioteket för mental stimulans, snarare än som verklighetsflykt – ifall man nu är av den alltför vanliga åsikten att inte också tv kan bidra med kognitiva utmaningar. Mängden och arten av de vuxenberättelser som 4-åringen i boken sägs läsa på ett halvår är dock så överdrivna, att ingen ska tro på det hela. Eller som devisen som Dahl lägger i Matildas mun och samtidigt signalerar till läsaren om sina egna överdrifter: ”Gör aldrig något halvhjärtat […] Förvissa dig om att allt som du gör är så fullständigt vansinnigt att det blir otroligt” (Dahl 2014:131).
Åtminstone kan flickan inte sägas ha dragit så värst mycket lärdom av innehållet i de klassiska romanerna, eller fått några tips på hämnd därifrån.
En hyllning till boklig bildning?!?
Ingenting i musikalen verkar heller tyda på att läsefrukterna är direkt användbara för flickan i vardagen. Musikalen Matilda the Musical väljer hur som helst att till synes berätta om en 5-årig bibliofil. På biblioteket lånar Matilda som sagt inte främst böcker, utan berättar egenpåhittade historier för bibliotekarien. Även dekoren och koreografin lyfter fram läsningens och böckernas roll, när somliga scener närmast tycks framträda ur jättestora böcker, eller scenen fylls av jättelika byggklossar med alfabetets bok-stäver på.
”Så här går det till när ett operahus förvandlas till ett bibliotek: titlar staplas på höjden och bredden. Mellan dem placeras hyllor med baksidorna utåt: så framträder ett arkiv för fiktionen, bortom alla ämnesklassifikationer.
Pärmarna till stora böcker vänds åt sidan och skapar rum i rummen: väggarna härinne tapetseras med slingrande textrader, som kanske hämtats från boken om Matilda, Roald Dahls säregna bokslukartjej” (Sydsvenskan 16/3-19).
Dagens Nyheters scenrecension har (16/3-19) därför rubriken:
”'Matilda – the musical' är en hyllning till bildningen"
Och föreställningen på Malmöoperan sägs vara ”en vacker lovsång till språkkunskaper, böcker och bildning” (a a). Således inte biblioterapi? Bokslukardekoren framhålls: ”Böcker i staplar, kulisser att öppna som riktiga bladvändare” (a a). Recensenten i Ystads Allehanda samma dag är inne på en liknande tolkning:
”Berättelsens huvudmotiv – litteraturens, språkets och fantasins kraft – dominerar scenogra-fin (Palle Steen Christensen), där enskilda rum är formade som böcker med öppna boksidor, där bibliotekets höga väggar utgörs av folianter och där videoprojicerade ord dyker upp lite varstans i dekoren” (Ystads Allehanda 16/3-19).
”Allt blev på något sätt som i böckernas värld, även om det [var] något som hände i verkliga livet. Exempelvis trollades fröken Honeys hem fram [ur] en bok och likaså Matildas rum”, skriver musikalbloggaren Ulf Bingsgård (21/3-19) https://ulfbingsgard.com/2019/03/21/mycket-bra-matilda/ [23/4-19]
Även han menar att malmömusikalen är en ”berättelse om böcker och läsande”. I en recension av den engelska förlagan skrev samme bloggare dock tre år tidigare mer insiktsfullt om ”ett djupare budskap kring utanförskap, utstötthet, mobbing och föräldraroller”.
Kan skillnaden bero just på den svenska dekoren och koreografin? Eller därför att svenska kritiker gärna tar rygg bakom Dagens Nyheter? Beträffande bokinramningen verkar de flesta andra länders uppsättningar mer framhäva skolan än biblioteket och framför allt ha bokstäver och ord på skyltar, "svarta tavlan" eller på jätteklossar påminnande om gamla träbyggklossar – alla 3-åringars favoriter – snarare än likna böcker.
Föräldrarnas negativa roll förminskas eller fördunklas
Försummelsen i föräldrahemmet (som i boken upptar nästan en tredjedel av sidorna) spelar i scenversionen dessutom en rätt liten roll. Det är kanske inte så förvånande för ett medium som är tänkt att ses och höras tillsammans av föräldrar och barn. Inga barn går ju ensamma på musikal, så som de gör på bio eller när de tittar på video. Troligen lär också de allra flesta som tar del av boken Matilda själva läsa den i 8–11-årsåldern, snarare än höra den vid högläsning.
Mamma Vidrigsson ägnar sig i musikalversionen inte längre åt bingo, utan är helt upptagen av att delta i amatörtävlingar i latinsk sällskapsdans. Dans är förstå roligare att se på en scen än bingo. Hon ska till en tävling i Paris och anser sig ej ha tid att framföda flickan, verkar likgiltig, ja, inte ens medveten om att hon är gravid. En svensk recensent kallar henne ”ärkebitchig”, en annan ser henne däremot som ett ”våp”. I boken och filmen är hon rätt perifer eller så mest bara virrig.
Fadern tar redan vid Matildas födelse avstånd från henne, förolämpar den nyfödda, säger att hon är en misskapt pojke. Han får i början av akt II också ett sångnummer, i vilket han talar direkt till publiken och hävdar att musikalen predikar en farlig moral, nämligen att böcker skulle vara tv överlägsna. Han framhåller att en bild ju anses säga mer än tusen ord, varför tv väl motsvarar mängder av böcker? Själv är han så smart just tack vare sitt tv-tittande. Är det inte bättre att (likt musikalpubliken) sitta och se på folk som sjunger och dansar, än glo på bokstäver i en bok?
Pappa Vidrigssons bilskojaraffärer och försök att lura en rysk affärsman lyfts däremot fram mer än i de bägge tidigare medieversionerna och det redan i första akten. (I dem fanns ju inga ryssar, bara poliser.) Till sist lyckas Matilda efter sitt rätt menlösa bus riktat mot fadern faktiskt också få användning för sitt bokvurmande. Hon har velat läsa Dostojevskij på ryska och därför själv lärt sig språket, vilket kommer väl till pass när 5-åringen på flytande ryska kan vädja till den imponerade ryske mobbossen – och på så sätt rädda pappa bilskojaren undan maffian.
Samtidigt lyckas Matilda som bonus göra sig av med föräldrarna och då främst pappan. Herr Vidrigsson erkänner till sist att han har en flicka, tar henne i hand, säger farväl och låter dottern stanna hos fröken Honung.
Lärarinnan Honungs vidriga fostermor framträder tydligt först mot slutet, men då som desto grymmare och våldsammare. En ny god, glad och lekfull familj hägrar emellertid vid upplösningen av musikalen, för henne såväl som Matilda, precis som i de bägge andra medieversionerna.
Men alla barn växer inte upp…
Familjens betydelse framkommer visserligen indirekt i vissa av de utmärkta musikal-numren, som samtidigt visar att även en gång stukade vuxna länge kan förbli sina förmyndade barnjag. I den underbara barnsången ”When I grow up”, och det strålande framförandet på gungor, sjunger en barngrupp av efterhand allt högre ålder – mot slutet bestående även av vuxna ”barn” – om sina drömmar eller förhoppningar om vad de ska tillåtas göra som vuxna. (Detta nummer har ingen motsvarighet i de bägge föregående medieversionerna.)
Barnen tror/hoppas bland annat att när man blir stor är man lång nog att nå upp till de grenar man vill nå när man klättrar i träd, smart nog att kunna besvara alla frågor som man behöver veta svaren på innan man är vuxen. Man kan då också äta godis varje dag på vägen till jobbet och gå till sängs sent alla kvällar, se tecknade serier hela morgnarna, leka med saker som mammor låtsas att mammor inte tycker är kul och vara modig nog att konfrontera alla de odjur som finns under sängen – som man också som vuxen måste klara av varje kväll.
I en tankeväckande form av ”duett” mellan Matilda och den unga lärarinnan i slutet av ”When I grow up” tolkar jag det som att även hon längtar efter ett liv som mer stark och oberoende vuxen. Hon hålls fortfarande nere ”såsom ett barn” av rektorn. I hennes fall handlar det mindre om att klättra träd och äta godis och mer om att våga utmana sin fruktansvärda överförmyndare. Numret skulle förstås även kunna tolkas ”realistiskt”, som en vuxens insikt om att livet minsann inte är så enkelt för vuxna, att inget av allt det som barnen nu önskar sig kommer att ske när de väl blir vuxna, men så jordnära vill jag inte vara. Detta fantastiska nummer med gungorna och sången kan ses på https://www.youtube.com/watch?v=e0tRDhEmdO4
Skolan som fängelseanstalt
Skolan, snarare än biblioteket, står med rätta ändå i fokus för denna musikal och även där skulle man förstås kunna tänka sig att läsning, lärande och bildning skulle stå i centrum, men så sker varken här eller förmodligen så värst ofta i verklighetens skola. Den underbara fröken Honung inser genast Matildas särbegåvning, vilket – och vilken – förstås bara retar gallfeber på draken till rektor.
Denna är nu (även i Malmöversionen) gestaltad av en man, vilket ifall detta upplevs som komiskt riskerar att omotiverat förminska hennes hotfullhet och ifall motsatsen är fallet med en extra manhaftig Domdererska: göra rektorn ännu mer skräckinjagande. (I musikalen behålls alla engelska namn, här Honey respektive Agatha Trunchbull istället för rektor Domderasson, men jag brukar genomgående de svenska.)
Skolvistelsen upplevas av barnen som ett rent helvete, med burar, regler, bestraffning, disciplinering, exorcism av upproriska demoner och andra hemskheter såsom gympa under släggkasterskans militäriska drill. Gymnastik avslöjar nämligen enligt rektor Domderasson dem som har rebelliska tankar. Hon kan avgöra det på deras svettlukt och skilja upprorsledare från medhjälpare respektive enbart simpla följare i:
”The smell of rebellion!
The stench of revolt!
The reek of insubordination!
The whiff of resistance!
The pong of dissent!
The funk of mutiny in action!
[..]
The whiff of insurgence!
The stench of intent!
The reek of pre-pubescent protest!
The funk of defiance!
The odour of coup!
The waft of anarchy in progress!
[…]
Once we’ve exorcised/exercised these demons,
They shall be too pooped for dreaming!
Some double-time discipline
Should stop the rot from setting in!
[…]
Discipline
Discipline
For children who aren’t listening,
For midgets who are fidgeting
And whispering in history,
Their chattering and chittering,
Their nattering and twittering,
Is tempered with a smattering of
Discipline.
We must begin insisting
On rigidity and discipline,
Persistently resisting
This anarchistic mischieving.
These minutes you are frittering
On pandering and pitying
While little ones like this
They just want discipline.’
[..]
And I will not stop ‘til you are squashed!
‘Til this rebellion is quashed!
‘Til glorious, sweaty discipline has washed
This sickening scent…
Away!”
Mycket mer behöver väl inte sägas, för att alla ska förstå att kvinnan är galen? Krävs här då inte mer än enbart ”mirakel”? Kanske en skolrevolt?
Musikalens barnmisshandel, hyss och ”mirakel” skiljer sig inte så värst från dem i boken. Att använda flickor med flätor som släggor går tydligen gestalta även på en scen, likaså självskrivande kritor. Matilda står dock här oftare än i boken upp mot orättvisor som drabbar skolkamrater, snarare än henne själv. Episoden med vatten-ödlan är också på scenen det första ”miraklet”, med enda skillnaden att ödlan här kryper uppför rektorskans ben. Matildas försök att efteråt förklara den härliga känslan, i numret ”Quiet”, påminner också om bokens, men här framhävs tydligt att energin kommer sig av flickans ilska.
Rektor Domderassons nästa test av barnen består i ett rättstavningsförhör som är omöjligt att klara, men Matildas bästa vän Lavendel ska som staff sättas i ”spik-garderoben”. Nu börjar emellertid klasskamraterna göra uppror och samtliga stava enkla ord fel. Ty alla kan väl ändå inte sättas i ”Fängelset”? Jodå, rektorn har nämligen förutseende i hemlighet byggt dussintals likadana tortyrgarderober! Nu behöver Matilda alltså ta till det tredje och avgörande ”miraklet”, som får rektorn att fly från skolan och orten, för att aldrig mer synas till.
”Upprorsungar i en upprorstid"?
Eleverna jublar och firar efteråt att de är av med sin hemska domptör. Aldrig mer ska de behöva leva i skräck: ”aldrig mer ska hon få regera här… aldrig mer få låsa in vår frihet, aldrig mer in i buren”, i numret som på svenska kallas ”Vi är upprorsungar” och sägs handla om ”rätten att få vara lite besvärlig”:
”Vi är upprorsungar i en upprorstid, som sjunger på en sång med många upprorsord/och fortsätter vår strid tills förändringen är gjord, för Agatha går det upp att vi gör uppror! / Vi samlas från varenda klass och våra hockeyklubbor kommer väl till pass./ Aldrig mer lyder vi någon boss och ingen ignorerar oss/ som skriver fula ord på dass. Just va’ ni tror, när vi GÖR UPPROR! […] Alla ser, Agatha Trunchbull är väck./ Kan ta släggan och stoppa upp den i sin h*ck!”
Ett 20-tal barn dansar och sjunger alltså om att göra uppror, samtidigt som de dansar högst disciplinerat med samstämmigt koreograferade rörelser, gester och ord. Jag har tidigare citerat sångnumren i deras engelska original och de är säkerligen svåra att översätta på ett lyckat sätt. På engelska har ”revolting” dock flera vitt skida betydelser och en helt annan innebörd är nog avsedd andra och fjärde gången i texten: “We are revolting children / living in revolting times / We sing revolting songs / using revolting rhymes”.
”Vi är upprorsungar i en upprörande tid/vi sjunger revoltsånger med ’förfärligt språk’” (förstås justerade för rytmens skull), vore mitt förslag till översättning. ”Revolting Rhymes” är nämligen en lek med Roald Dahls boktitel Revolting Rhymes (1984), som på svenska heter Vådliga verser (1990), men ”vådlig” är förmodligen ett ord som dagens barn ej förstår. Vissa ”opassande” rim i den skämtsamma boken anses inte lämpa sig för unga läsare, såsom ordet ”slut” för ”slampa” använt om Askungen. Boken drogs till exempel i Australien in av förlaget, efter kritik från konservativt håll och sångtextförfattaren Tim Minchin är just australiensare… Att musikalens händelser skulle utspela sig i någon ”upprorstid” finns det väl heller inga direkta belägg för.
Numret ”Revolting Children” avslutas faktiskt med att revolterande ”vuxna skolelever” sällar sig till barnens upprorsdans, se dessa länkar:
En jämförelse av de tre mediernas för- och nackdelar
Boken är ett verbalt berättande medium, filmen främst ett visuellt sådant, medan scenteater är ett medium som precis som filmen huvudsakligen visar sin handling och sina karaktärer. Både film och musikteater kan förvisso berätta muntligen, till exempel med voice over respektive sångtexter, men gör det mera sällan eller endast insprängt här och där.
Liveframföranden som ”visar” snarare än ”berättar” har svårare att återge sådant som har skett, eftersom det som utspelar sig på scenen måste äga rum och berättas i presens, även om händelserna ägde rum för länge sedan. Detta är troligen den främsta anledningen till att Matilda the Musical börjar ”i slutet”, i och med Matildas följetong om cirkusparets olyckliga öde. Inslaget, som visar sig vara ett slags sannsaga, har ingen motsvarighet alls i Dahls bok och verkar inte vara något lyckat drag.
Fast en del brittiska recensenter är av motsatt uppfattning: att denna musical är ovanligt bra på storytellning: ”Matilda is, at heart, a story about stories. Accordingly, the musical is drenched in narrative and bursting with words” (Catherine Love, The Guardian 7/4-14).
Den i fyra ”avsnitt” uppdelade miniberättelsen lär dock tyvärr göra det svårt för en ung och oerfaren teaterpublik att hänga med. Historien får troligen även för en mer van musikalpublik väl sent sin förklaring och dess relevans för Matildas övriga agerande uppenbarad. Sångtexternas primära uppgift att spegla karaktärernas personlighet och lyfta fram deras konflikter, kan också vara svåra att uppfatta, särskilt för barn.
I Dahls bok upplever vi handlingen ur Matildas perspektiv, förutom genom berättaren som informatör beträffande hennes tankar och känslor. Fördelen med musikal-versionen skulle kunna sägas vara att publiken i den får ta del av händelserna från flera karaktärers synvinkel: inte bara från Matildas, utan även från föräldrarnas och fröken Honungs perspektiv, samt från rektorns. ”Fördelen” med att få flera karaktärers motiv och inre drivkrafter förklarade kan dock även vara en nackdel, på så sätt att huvud-karaktärens perspektiv blir utmanat om avsikten är att publiken ska ”hålla på” Matilda.
Likaså en nackdel ifall en skurkkaraktärs tankar uppenbaras i form av korkade (faderns lovsång till tv) eller skrämmande sångtexter, såsom i fallet med rektor Domderassons gymnastikdrill refererad ovan. Publiken ”behöver inte tänka själv”, som det annars brukar heta om tv-tittande…
Ragatan Agata Domderassons ondska upplevs som mer skräckinjagande i filmen än i boken och det säger inte lite, ifall man läst sidan 94 i boken, där hon sägs mer se ut och bete sig som en ”blodtörstig jägare”, än som en rektor (Dahl 2014). Grymheten verkar dock ytterligare förstärkt i scenversionen inte bara genom sångnummer, utan genom att hon i den gestaltas av en man och som väldigt manhaftig. Kvinnonamnet Agata är för övrigt säkerligen ironiskt valt, då det är bildat av det grekiska ordet ”agathos”, som betyder ”god”…
Både i boken och filmen framstår Matilda som en rätt lugn, mild och tålmodig person, förutom när hon genomför sina practical jokes och ”mirakler”. I musikalen verkar hon dock ge ett mer handlingskraftigt, ilsket och starkt, ja, våldsamt, intryck exempelvis genom sina gester påminnande om karate eller annan martial art i sången ”Naughty”. Hon ifrågasätter här även sensmoralen i ett antal påstådda ungdomsboksklassiker. Detta stämmer onekligen bättre överens med berättelsens upproriska tema, än filmens gestaltning av henne som en liten spjuver. Se det "stygga" till exempel på
Sång- och dansnumret ”Naughty” finns även på flera av de länkar som jag här placerar ut på andra ställen (exempelvis tillsammans med ”When I grow up”).
Musikalen verkar dock tyvärr lägga till ännu mer av magiskt trolleri till Dahls berättelse än vad filmen gör, vilket jag menar kan minska flickans viljeinsats. I boken ses Matildas specialkrafter som någonting mystiskt, underbart, kanske rent av farligt, ”mirakel” som hon verkligen jobbar hårt för att framkalla, inte bara som en kul övernaturlig förmåga som i filmen. Ej heller som någon ”gåva” som flickan passivt mottar, vilket – eventuellt – är fallet i musikalen.
Musikalgenrens realismbrist och ungas känsla av utanförskap
Det finns nästan ingen forskning om barns reception av musikaler eller teater, men väl känt är att musikalinslag i tecknade Disneyfilmer inte gillas något vidare av barn. Böcker och filmföreställningar upplevs dock som mer nära och individuella ”privat-medier”, medan en teaterföreställning äger rum kollektivt och offentligt, är mer av ett ”fjärrmedium” trots att skådespelarna är närvarande i samma salong som hörskådaren. Den unga publiken är mer självmedveten och tittar halva tiden på andra i salongen. Det som händer runt omkring en distraherar en från att följa handlingen (Reason 2006).
En hel del tyder också på att unga människor finner teaterföreställningar ”overkliga” (Hutcheon 2006). Linda Hutcheon menar att den orealistiska konventionen med sjungande karaktärer i operor och musikaler onekligen fjärmar publiken, men att musiken kan kontra detta genom att bidra till identifikation och starkt känslo-engagemang (Hutcheon, 2006:134). Själv har jag dock svårt att tro på hennes teori om någon sådan motverkande kraft, även om musiknumren onekligen kan vara medryckande.
Receptionsforskning med tonåringar (Reason 2006) har funnit att den motsägelsefulla upplevelsen av ”real” är problematisk. Aktörerna på scenen rör sig om verkliga människor rakt framför en, men samtidigt är allt påhittat, planerat i minsta detalj och repeterat och utspelar sig i en påhittad miljö. I känsliga scener fås en känsla av voyeurism. Vidare har Matthew Reasons studie antytt att unga teaterbesökare känner sig vara på fel plats. De jämför med biografupplevelser där de unga är bland likar vad ålder, agerande och förväntningar anbelangar. Teaterpubliken upplevs som ”Annan” och obekant (”Så mycket äldre människor!”). ”Dom skrattar inte åt det jag skrattar åt, och jag fattar inte vad dom reagerar på!” och de vuxna tystar ned deras viskande. De yngsta (här 12-åringar) känner sig ovälkomna…
Så är Matilda the Musical – i Malmö eller West End, Toronto, Sydney, Johannesburg, på Broadway eller någon annan plats – en barnmusikal? Jag tror inte det, även om 7-åringar förstås kan gilla hyssen och barn som uppför sig illa. Stå på bänken i skolan… vad skulle fröken säga om det?! Få barn i den ålder orkar heller sitta still i 2,5 timmar.
Barn i samma ålder som de 10-11-åriga flickor som spelar Matilda kan mycket väl ha stor behållning av att se duktiga jämnåriga agera, sjunga och dansa. Frågan blir då vilken ”sorts” barn? De barn som behöver känna igen sig i barnmisshandel eller i försummade barn? Är det verkligen samma barn som tas med av schyssta och kultiverade föräldrar på teatern, istället för sitter hemma och tittar på tv? Som har råd med det rätt så höga biljettpriset?
Eller måste dessa barn vänta till framemot jul eller 2020, när Netflix’ nya animerade Matilda kommer, som en i serien ingående i Roald Dahlsatsningen (inklusive en animerad Kalle och chokladfabriken, Stora Vänliga Jätten/SVT och mindre kända Dahl-verk)?
Bildningshyllning? Skolrevolt? Sjukdomshistoria?
Så vad är egentligen Matilda-berättelsens övergripande tema och huvudmotiv? Enligt de svenska musikalrecensenterna rör det sig tydligen om ”en hyllning till bildningen” (DN 16/3-19); Malmöoperan skildrar ”litteraturens, språkets och fantasins kraft” (Ystads Allehanda 16/3-19) eller så ”Skolrevolt” (SR:s webbsajt 14/3-19).
Andra betonar som tur är Matildas övergivenhet, ensamhet, utanförskap, utstötthet, förtryck och dysfunktionella, likgiltiga, självupptagna, psykiskt mobbande föräldrar. Samt maktmissbruk, våld, psykiska, emotionella och fysiska övergrepp utförda av en lärare/rektor/fosterförälder. Man måste vara blind och döv för att inte upptäcka att berättelsen handlar om det förtryck och de orättvisor som maktlösa barn i alla tider och överallt har utsatts för av vuxna. Men också om maktlösa barns fullt begripliga kokande ilska och hämndlystnad inombord.
Föräldrarna och framför allt rektor Domderasson måste ju ha någon diagnostiserad eller odiagnostiserad mental störning! Kanske även Matilda och fröken Honung, som reagerat med något slags avskärmning eller övernaturlig godhet som överlevnads-strategi. Ingen av dem hämnas dock länge förtrycket av dem, det rör sig bara om hämndfantasier. Överjordiskt snälla fröken Honung betonar vikten av ”vänlighet, tålamod och respekt”. Varför då?!
Matilda reagerar till en början mest genom att dra sig undan, fly in i fiktionen eller så ta till små hyss mot fadern, till dess att först andra och sedan hon själv utsätts för grova övergrepp och orättvisor. Hennes specialförmåga kommer då väl till pass för att kunna rädda skolkamraterna, fröken Honung och henne själv undan mobbarna och tyrannen. Fröken Honung räddar också hon till sist Matilda undan dennas föräldrar.
Flickans handlingar blir till en utlösande faktor för att andra också ska ha modet att göra uppror mot förtrycket. Vägra lägga sig, vägra se på när andra mobbas, stå upp mot förtryckaren, ta de förtrycktas parti och försvara henne eller honom.
Kan en oftast glättig genre såsom musikalen verkligen ta sig an detta? Sydsvenskans recensent Malena Forsare tvivlar med rätta (16/3-19):
”originalets spänningar – det psykologiska allvaret – riskerar att försvinna […] familjen Wormwood, är till exempel en svassande karikatyr av ett dysfunktionellt hem, menat att roa, men samtidigt så glättigt gestaltat att jag kommer på mig om att förlora intresset”.
Jag undrar verkligen hur den svenska sångtiteln lyder, översatt från engelskans ”Naughty”. Inte kan man väl kalla Matilda och de skolelever som i slutet av musikalen uppmuntrar (publiken) till revolt för ”stygga” eller ”besvärliga”?
Påverka ditt livs berättelse! Skriv din egen Mitt livs historia!
Jag utelämnade kanske en sak när jag ovan skrev att Matildas läsefrukter inte hade någon större inverkan på hennes liv, inte var till någon direkt hjälp. Fast i musikalen verkar hon trots allt motläsa vissa gamla klassiska barn- och ungdomsberättelser. Det vill säga lära sig att vara lite ”anti”. Ty i sångtexten med titeln ”Naughty” (som åter-kommer mot slutet, inklusive med vuxna medverkande) ifrågasätter Matilda den påstått oundvikliga tragiska handlingen i ett gammalt engelskt barnkammarrim, såväl som den i Romeo & Julia. Hon påpekar även att inte alla, likt Askungen, har någon gudmor som fixar det hela åt en.
Bara för att livet är orättvist ibland ska man dock inte bara tåla det, utan man kan själv förändra sin egen livsberättelse. Vägra vara ett offer! Fast då kan man inte alltid vara ”snäll”. Gör uppror!, lyder budskapet. Protestera! Barn måste alltså våga vara – och tillåtas vara – lite ”stygga”, hävdar låttexten ”Naughty” i Matilda the Musical:
”'Cause if you're little, you can do a lot, you
Mustn't let a little thing like 'little' stop you.
If you sit around and let them get on top, you
Won't change a thing.
Just because you find that life's not fair, it
Doesn't mean that you just have to grin and bear it.
If you always take it on the chin and wear it,
You might as well be saying you think that it's OK.
And that's not right.
And if it's not right, you have to put it right.
But nobody else is gonna put it right for me.
Nobody but me is gonna change my story.
Sometimes you have to be a little bit naughty.”
Livet är alltså ingen på förhand skriven historia, du kan själv skriva den! Fast då kanske du också, precis som Roald Dahl och Matilda – och en uppsättning vuxna inklusive fröken Honung i slutnumret – behöver vara lite besvärlig…
Men kolla själv, jag kanske har fel! Matilda the Musical går att se på Malmö opera till och med 2/6-19.
Referenser
Dahl, Roald: Matilda, Stockholm: Rabén & Sjögren 2014
Hutcheon, Linda: A Theory of Adaptation, New York: Routledge, 2006
Reason, Matthew: Young audiences and live theatre. Part 2: Perceptions of liveness in performance, Studies in Theatre and Performance 26 (2006):3, s.221–241
