Disneys tecknade BAMBI – lobbyism mot jakt, argument för en människobefriad natur eller för biofili?

Varför i miljöpedagogik alls bry sig om en 76 år gammal tecknad film för barn? Vore det inte bättre att lyfta fram dokumentärer, undervisningsfilmer, faktaböcker? Jo, bland annat därför att synen på djuren och naturen är en viktig del av miljö- och klimatkrisen och därför att barn lätt känner igen sig i djur i tydliga berättelser.

Dessutom därför att ytterst få filmer har inverkat så starkt som Bambi (1942, David Hand) gjort på debatten om människans förhållande till naturen och inte minst beträffande synen på jakt. Man kan rent av hävda att filmens tydliga konflikt tidigt gav skjuts åt en bredare miljöaktivism och kritik, med människan som ”den onda” och den icke-mänskliga naturen som ”den goda” eller offret. 

Miljöhistorikern Ralph Lutts hävdade 1992 att filmen fortfarande 50 år efter dess till-komst utövade enormt stort inflytande på amerikaners attityder till hjortar påminnande om Bambi, såväl som på synen på djurliv och naturliv, liksom en tilltagande avsky gentemot jakt.

”Bambi-effekten”

Lutts (1992) talar om ”Bambi-faktorn”, ”Bambi-komplexet” och ”Bambi-syndromet” avseende sentimentala, sympatiska attityder gentemot naturliv och speciellt hjortar. Uttrycken har använts kritiskt mot dem som är emot jakt och naturvård av typen bränna av viss växtlighet eller skjuta vad som anses vara alltför många djur av en art, för att födan ska räcka till för dem alla, eller för att gynna biologisk mångfald. Svältande djur anses tydligen vara att föredra. Att skogsbränder kan vara bra för ny växtlighet visste man kanske ej runt 1940. Filmen anses hur som helst allmänt förstärka upp-fattningen att människor inte ska lägga sig i naturen, men mera specifikt har ”Bambi” blivit en symbol för anti-jakt. 

Jag förutsätter att storyn är bekant, men i stora drag: den skildrar alltså en liten vitsvanshjorts livscykel i en naturmiljö hotad av människors intrång. Naturen är sårbar inte bara för jägarnas kulor utan även på grund av deras av slarv förorsakade skogsbrand. Åskådaren får följa hjortkalvens uppväxt. (Se vidare kapitlet om djurfabler i Rönnberg 2001:46–63.)

Den lille får jämnåriga vänner, undervisas av modern om farorna i skogen och varnas av fadern om Människans närvaro då gevärsskott hörs. Ett halvår går, modern tar hand om sin unge, lär honom var han kan finna föda, men blir drygt halvvägs in i filmen (utanför bild) skjuten till döds av jägare. När våren kommer träffar Bambi honan Feline, skogen hotas återigen av jägare, vars lägereld dessutom sätter skogen i brand. Bambi blir skadeskjuten, men de lyckas ändå fly till en ö. Livet återkommer så sakteliga i den nedbrända skogen, de återvänder och Feline föder senare två kalvar. Cirkeln är sluten.

Scenen när modern dödas är så stark att många åskådare är säkra på att de faktiskt såg när hon skjuts. Denna dödandescen är också den avgörande för filmens anti-jakt-budskap, trots att inte ett enda ord mot jakt yttras. Åskådarens sympati för den föräldralösa hjortkalven var påverkan nog, omvände till och med vissa jägare som aldrig mer jagade (a a). 

Förlagan av Felix Salten (Bambi – en levnadshistoria från skogen, 1928/sv.1929), tolkad som en anti-fascistisk fabel för en betydligt vuxnare läsekrets, är förstås mycket grymmare och mer realistisk och i boken dödas även en jägare i eldsvådan. Walt Disney själv ville låta filmen sluta så, men hans tecknarstab hade svårt att teckna en bränd människa. Det förslag som testades på en testpublik bestående av 400 människor blev ej lyckat, utan idén övergavs: "four hundred people shot straight up into the air" when the corpse appeared (Lutts 1992).

Biocentrism eller biofili?

Jag har tidigare (inlägget 17/9-18) tagit upp begreppen antropocentrism respektive ekocentrism. Biocentrism är ett tredje begrepp som i hög grad överensstämmer med "ekocentrism", men de skiljer sig också åt. Bägge motsätter sig dock en antropocentrerad fokus på människan enbart (med naturen blott som bakgrund och till för människans utnyttjande, utan annat värde än instrumentellt) och bägge betraktar istället människan som en integrerad del av naturen – alternativt destruktiv skurk i naturen – och menar att naturen i sig har ett högt inneboende värde.

Den natursyn som Bambi ger uttryck åt är onekligen biocentrism, uppfattningen att allt levande (människor, andra djur och växter) har ett egenvärde och strävar efter att uppfylla ”meningen” med sitt liv (Kronlid 2005:186). 

Biocentrism fokuserar (som antyds av förledet ”bios-”, grekiska för ”liv”) huvudsakligen värdet hos levande organismer som djur och plantor och enskilda organismer, medan ekocentrism mer ”helhetligt” även inkluderar ”icke-levande” älvar, floder, ekosystem eller hela jorden. I egenskap av barnfilm är dock rovdjur i Bambi-filmen, mer komplexa ekologiska ämnen såväl som realism uteslutna.

I Bambi fokuseras onekligen en individuell hjort. Filmen fick fina recensioner men spelade inte ens in sina produktionskostnader de första åren, utan först efter Andra världskrigets slut. Den hamnade senare på plats nummer tre i listan över alla mest inkomstbringande filmer (vuxenfilmer inkluderade) tillkomna 1939–1969 (Lutts 1992). Som alla Disneyfilmer har denna långt bäst-före-datum. Än idag kan man höra barn säga att de sett en ”bambi” när de menar rådjur eller hjort…

Biofili, å andra sidan, avser människors kärlek till andra livsformer. Biofili-hypotesen hävdar att det existerar ett instinktivt band mellan människan och andra levande system. Att människan har en medfödd önskan att kategorisera, förstå och tillbringa tid med andra livsformer. Med andra ord har vi ett inneboende behov av naturen. De som berövas denna grundläggande kontakt med naturen lider av det psykiskt och detta bristtillstånd leder till en mätbar nedsättning av välbefinnandet, menar Edward O. Wilson (1984).

Duperade Bambi amerikanska miljöaktivister?

Lutts menar att filmen mer än något annat påverkat amerikaners syn på naturen, även om denna uppfattning är baserad på en grund förståelse av naturen – en flykt bort från den faktiska in i en fantasinatur: ”Ironically, it offers no hope for us poor humans to be anything other than destroyers of the natural world” (a a). 

Det finns ingen plats för människor i Bambis lustgård, utan filmen förstärker myten om att människan och naturen inte kan samexistera, hävdar även Robin L. Murray och Joseph K. Heumann (2011). Berättelsen fokuserar nästan uteslutande på skogens människobefriade värld, som skildras som ett paradis så länge Människan inte inkräktar. Till och med ugglor framställs som vegetarianer. 

I verkligheten älskar därför en stor majoritet amerikaner (och säkert även många svenskar) ”bambis”, trots att de kommer in i trädgårdar för att mumsa på äpplen, ut på jordbruksfält och käkar av grödan och upp på vägar där de årligen förorsakar 1,5 miljoner bilolyckor i ett slags ”biljakt” istället för viltvård. Bambi-älskare vill skydda hjortarna även när de är sjuka eller bär på sjukdomar. Bambi-faktorn leder till en sentimentaliserad syn på djur som romantiserar naturen, utan att kännas vid dess faktiska aspekter, menar de kritiska.

Miljöpedagogik

En av frågorna att ställa för en tänkt Miljölitteracitet (se fler i det förra blogginlägget 17/9-18) handlade om möjligheterna till fredlig samexistens mellan människan och andra djur. En annan löd: Hur ”människolika” beskrivs icke-mänskliga karaktärer som? och motsatsen: Hur ”icke-mänskliga”/”djuriska” beskrivs människokaraktärer vara? ”Djurlika” på ett positivt eller på ett negativt sätt?” Skildras de som vilda, ”rena vildjuren”? Som superrovdjur?

Jag ska här inte själv besvara dessa frågor mer utförligt, utan det gör miljöpedagoger och deras elever själva lätt. Bara framhålla att visuellt och verbalt gestaltas ju Bambi och hans kompisar som barn, vilket självfallet påverkar åskådarens sympati för dem. En annan självklar fråga med följdfrågor blir förstås ”Förekommer det några rovdjur i denna film? Varför (inte)? Är rovdjur onda? Hur beskrivs människorna (om alls)? Är människor som är köttätare onda?” Fler frågor: "Från vems perspektiv betraktas händelserna? Det vill säga: Vem/vilka handlar berättelsen mest om/får vi följa nära/ska vi hålla på? Genom vems/vilkas ögon betraktas händelserna? Hur vanligt är detta i andra animerade filmer? Är Bambi, Stampe, Blomma etc här djur eller människor i djurgestalt?"

I filmen gestaltas onekligen djurens perspektiv och rättigheter, inte jägarnas. Existerar möjligen någon medelväg mellan en helt människobefriad natur och ett mer balanserat samspel mellan människa och icke-människa? 

Referenser

Lutts, Ralph: The Trouble with Bambi: Walt Disney's Bambi and the American Vision of Nature, Forest and Conservation History 36 (1992):4, s.160–171

Kronlid, David: Miljöetik i praktiken. Åtta fall ur svensk miljö- och utvecklingshistoria, Lund: Studentlitteratur 2005 

Murray, Robin L & Heumann, Joseph K: Bambi and Mr. Bug Goes to Town: Nature with or without us, SLE: Interdisciplinary Studies in Literature and Environment 18 (2011):4, s.779–800

Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget  2001

Wilson, Edward O: Biophilia, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1984

Barnkulturdebattens engångsartiklar: Bonnier Carlsen ”fortsätter reproducera fördomar” i Jan Lööfs böcker!

Har inte bara tidningarnas barnboksrecensenter och debattörer, utan också du, glömt debatten om vissa av stereotyperna i Jan Lööfs bilderböcker? Det som var en dryg veckas snackis i maj 2016?

Dagens Nyheters kulturredaktion har varit mer än villig att bereda plats för debatter om barnkulturprodukter såsom Lilla hjärtat, Tintin, Pokémon GO och Jan Lööfs stereotypa bilder. Men följer DN någonsin upp sina stort uppslagna kulturdebatter? När debattens svallvågor lugnat ned sig?

Har DN Kultur till exempel återvänt till de mest framträdande i Lilla hjärtat-debatten 2012? Tidningen införde hösten 2012 cirka 20 artiklar om/med anknytning till den lilla svarta stiliserade bok- och filmfiguren. Blev resultatet av den antirasistiska kampanjen verkligen fler och bättre representationer av svarta barn i bilderböckerna tillkomna efter 2012? Ångrar aktivistledarna något? 

Och vad hände med Jan Lööfs stereotypa, ja, rent av påstått rasistiska, bilder? Blev det några nyutgåvor av Morfar är sjörövare? och Ta fast Fabian!? I så fall illustrerade hur?

Jo, för drygt ett år sedan utkom Jan Lööfs Sagosamling, innehållande även dessa bägge berättelser. Har någon barnboksrecensent tittat på dem, speciellt på illustra-tionerna? Inte vad jag kan se, men jag kan förstås ha fel. 

Maj 2016

Den 8 maj 2016 kunde Kajsa Haidl i DN förtälja hur ett antal bilder i Lööfs barnböcker Morfar är sjörövare (1966) och Ta fast Fabian! (1997) enligt förlaget ifråga, Bonnier Carlsen, innehåller problematiska ”stereotypa skildringar av andra kulturer” och riskerade att stoppas från vidare spridning.

"De har ställt ett ultimatum. Antingen måste jag rita om böckerna, eller så kommer de inte att ges ut längre, säger Jan Lööf.”

http://www.dn.se/kultur-noje/jan-loofs-populara-bocker-kan-stoppas/

Det rörde sig tydligen främst om gestaltningen av sjörövaren Omar, en arabisk gatu-försäljare vid namn Abdullah, en svartmuskig vakt och svarta jazzmusiker, särskilt trumslagaren. Förlaget var uppenbarligen förskräckt inför möjligheten att än en gång råka ut för en kampanj. Bonnier Carlsens litterära chef, Eva Dahlin, förnekade visserligen att man blivit ängsligare efter Lilla hjärtat-drevet. Oron berodde inte alls på påtryckningar från ”sociala medier”, utan man sade sig numera äga större medvetenhet om problematiken, enligt Dahlin:

”Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare […] om hur vi på ett respektfullt sätt kan ta hänsyn till samtida värderingar och samtidigt förvalta ett kulturarv” (a a).

Intervjuad i Aftonbladet (8/5) sade samma Dahlin att man inte kan ge ut gamla böcker utan att reflektera över vad de faktiskt innehåller: ”Det viktiga är att tänka på de små barnen som inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra.”

Ytterligare ett exempel:

”De konstiga arabernas och jättelika afrikanernas tid är förbi i svensk barnlitteratur”, hävdade Malena Janson i Sydsvenskan (9/5-16) i ett inlägg med just denna ordalydelse i rubriken. Vidare skrev Janson:

”All heder åt Bonnier Carlsen som tvekar att ge ut barnböcker med kulturella stereotyper från svenskt 60-tal! Ingen unge ska behöva slå upp en bok tryckt 2016 där arabiska sjörövare som bor i underliga torn och bär på fruktansvärda kroksablar enkelt överlistas av en helt vanlig morfar trots att denne övervakas av en halvklädd muskelknutte från Afrika” (a a).

Malena Jansons slutkläm gick ut på att böckerna ifråga inte var så värst omistliga:

”Så vart ska detta leda? Till att våra barn inte får tillgång till "Morfar är sjörövare" och "Ta fast Fabian"!? Ja, varför inte? […] och när de försvinner från butiks- och bibliotekshyllorna ger de förhoppningsvis rum åt nya, tidsenliga människoskildringar” (Malena Janson, Sydsvenskan 9/5-16).

14 september 2017

Utgivningsdatumet för Jan Lööfs Sagosamling var 14/9-17. Barnboksskribenterna har alltså haft ett drygt år på sig att undersöka vad som hänt med de stereotypa (enligt somliga rent av rasistiska) bilderna. "Allt måste man göra själv..." Så vad ser jag?

Nej, bilderna är inte borttagna, omgjorda eller på annat sätt bearbetade. Boken har däremot ett menlöst förord och lika harmlöst efterord. 

Eftersom förlaget insett att man inte fullständigt kunde strunta i att beröra stereotypdebatten nästan 1,5 år tidigare, finns i efterordet alltså en fråga till Jan Lööf: 

Ika Johannesson: ”Det har ju stormat en del kring dig de senaste åren, angående några illustrationer som förlaget har föreslagit att du ska ändra eftersom det kan upplevas som stereotypa skildringar av andra kulturer. Kan du berätta om det?”

Jan Lööf: ”Jag har haft lite bekymmer med det här och har varit engagerad i själva problema-tiken. Jag försökte rita om och tänkte att det skulle bli intressant att se hur det skulle bli, men det gick inte […]

…i det här fallet skulle hela historien behöva skrivas om och det kändes inte meningsfullt att göra” (a a:300).

Oktober 2018: tips till bland andra Dagens Nyheter 

Har kulturskribenten Janson följt upp barnboksutgivningen, både vad vad Lööfs bägge berättelser anbelangar och huruvida nya tidsenliga(re) människoskildringar av etniska grupper tagit Morfar är sjörövares och Ta fast Fabians plats i bokhyllorna? 

Har Dagens Nyheters barnboksanmälare Lotta Olsson undersökt vad resultatet av debatten egentligen blev? Intervjuat den ansvariga på Bonnier Carlsen? Varför har förlaget fallit till föga och fortsatt ”reproducera fördomar”, trots att ”de små barnen […] inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra”? Går förlagets "medvetenhet" i vågor? Från liten innan 2012, till större 2016...till 2018 liten igen? Har man nu slutat "reflektera"?

Eller fortsätter Bonnier Carlsen ge ut denna Sagosamling med exakt samma ursprungsbilder av profitskäl? Var debatten 2016 kanske bara en PR-kupp? Eller sker nyutgivningen därför att förlaget annars skulle begå kontraktsbrott och potentiellt hamna i en civilrättslig tvist med Jan Lööf? Därför att utgivningsrättigheterna annars skulle gå tillbaka till Jan Lööf, som därefter kunde erbjuda något annat förlag böckerna? 

Här erbjuder jag alltså de tidningar, som 2016 tyckte att frågan var intressant nog, att nu följa upp och ställa frågor exempelvis till förlaget. Eller till andra debattörer som då framträdde.

Eller menar man att debattexter enbart är engångsartiklar? Att kasta på historiens soptipp så fort nästa ”debatt” dyker upp?

Är det fel att låta fantasiväsen lösa miljösagans problem? Problematiskt ge enskilda barn uppdraget som miljöräddare?

Den vanligaste invändningen mot barnfilmer med miljökristema är att problemen löses av mytologiska väsen eller av en ensam individ, ofta ett barn – istället för optimalt: av samarbetande kollektiv. De bägge förstnämnda lösningarna anses vara alltför orealistiska. Miljöskurken är likaså inte sällan en girig individ. Så enkelt är det oftast inte heller i verkligheten… 

Jag menar dock att kritiken i fallet med barnfilmer och barnlitteratur inte tar hänsyn till åskådarens/åhörarens/läsarens ålder. Hur gestaltar man exempelvis kapitalismen, institutioner eller företag på sätt som bli begripliga för barn under 10 år? Hur når man fram till åskådaren, annat än via en specifik sympatibärare?

Dessutom ser jag inget värde i att göra våra yngsta nedslagna när de inser krisens enorma proportioner och de globala lösningar som krävs. Att uppmuntra barn att själva göra en insats – ”göra skillnad”, som att bidra till förändring numera USA-influerat kallas – kan utgöra en början till fortsatt handling tillsammans med andra, såväl som till förändrad livsstil för egen del. Men att sätta sin lit till kraftelixir eller mytologiska väsen kan väl ändå inte stärka barnens handlingskraft, eller?

70-talets miljösagor – inte bara försvar av pastorala idyller

En handfull filmer tillkomna på 70-talet, varav några barnfilmer, speglar miljödebattens omsvängning som senare fördjupats efter nya hot och rön. Det hela inleddes med försvaret av pastorala idyller, för att efterhand övergå i ett mer långsiktigt ekologiskt tänkande om naturresurser, miljöförstöring och betoningen av hela livsmiljöer. 

Miljösagornas budskap var att ”kontrollen av människans yttre och inre miljö har drivits alltför långt av kulturdanandets krafter” (Sjögren & Rönnberg 1980:74). Folktrons fantasiväsen gavs här egen röst, för att förtydliga konsekvenserna av kortsiktigt lönsamhetstänkande och resursexploatering. Filmernas lekfulla motstånd leds av kollektiv av småfolk, förbundna med naturens krafter, som – ibland med barns bistånd – vill återföra styrkebalansen till naturens fördel. Det ekologiska miljötänkandet skildras genom att naturmytologiska figurer konfronteras med det samtida svenska föga miljövänliga samhället.  

I dessa optimistiska motståndsfilmer förs åskådaren in i en modern sagovärld, där stadslivets alltför kortsiktiga tidsuppfattning ställs mot livsvisdomen hos uråldriga naturväsen och mot naturens egen livsrytm. Förment livlös natur ”lever upp” och ges personligt ansikte och egen röst – mänsklig röst – som exempelvis högfjället Jorm i Dunderklumpen (1974, Beppe Wolgers & Per Åhlin), jätteberget som älskar att bada. 

I filmens jämtländska inland är glesbygdens avfolkning hotet. ”Där känner sig ödegårdar så ensamma och övergivna att de lärt sig tala för att locka till sig människor, och allvetande vattenfall sjunger och pladdrar glatt för att orientera förbipasserande om vad som händer och sker i trakten” (Sjögren & Rönnberg 1980:81). 

Barn som förmedlare till barnåskådaren – och vuxenvärlden

I Trollsommar (1980, Hans Dahlberg) är det ett sjuhundraårigt troll som för trollbundna människobarn delger sina livserfarenheter. Trollen har bergtagit barnen för att varna dem om de hotfulla framtidsperspektiven, innan de själva ska flytta norrut där skogsvidderna ännu inte drabbats av kalhuggningens bärsärkar, utan fortfarande rymmer rent vatten och luft. Här får barnen nya insikter om naturens tidssammanhang och de av människor förorsakade nedbrytningsprocesserna. Trollen kan här sägas själva ägna sig åt ett slags miljöpedagogik.

I dessa filmer är barn förmedlare mellan de mytologiska figurerna och vuxenvärlden. I Dunderklumpen har det sällskapssjuka trollet stulit kramdjuren tillhöriga några småbarn som sover i ett sommarhus, vilket lockar dem ut i naturen för att leta. I Trollsommar är det en handfull sommarlovslediga skolbarn från Stockholm, som förs till en bergsgrotta för att sedan kunna förmedla trollens läxa till barnens misstrogna föräldrar och till kommande generationer. Det är alltid barn som först blir varse vättar och småtroll och får utgöra kontaktpersoner mellan fantasirike och verklighetssfär.

Så är det också i tv-serien Trolltider (1979), där flickan i det angränsande huset entusiastisk berättar för familjen att hon sett ”en sån där liten”. De avspisande föräldrarna menar att hon bara fantiserar och tänker istället sätta ut råttfällor…

Det är småtrollen i serien som själva får stå för det mer holistiska, ekocentriska tänkandet: 

"Gloria: Det är nog väldigt sällan som människor ser oss troll. Du vet, dom tror inte på oss.

Daisy: Varför gör dom inte det, egentligen? Vi tror ju på dom!

Gloria: Kanske för att dom tror att dom inte behöver oss.

Daisy: Va dumt! Fast behöver vi människorna då? Ibland…

Gloria: Alla i naturen behöver alla."

Magi och ”glädjestorm” som motvapen

I julkalendern Trolltider är det dessa underjordiska lilleputtväsen som, med rätta, upplever människorna som skrämmande och överdimensionerade jättevarelser. Människoskapade vidunder som Ormen Tåge och flygande "jättefåglar" tros vara monster som slukar folk och blixtsnabbt far fram med dem i sin mage. Vad säger att småtrollen inte har rätt härvidlag?

Trollens cykliska tidsuppfattning ställs mot människans framtidsinriktade framfart kallad ”framåtskridande”. Småtrollens ansträngningar att leva i samklang med naturen och deras småskaliga anspråkslöshet blir till ett positivt motexempel. Indirekt blir deras livsföring i direkt samspel med naturkrafterna en attraktiv kontrastbild till, och kritik av, myten om ett linjärt framåtskridande.

Hur försvaras då naturen och livsmiljön mera konkret? Med magi – och filmtrick såsom en backande filmremsa… I Trollsommar är skurken företaget Svenska Skog, här i form av dess maskinpark. Med de bergtagna barnen som entusiastisk hejaklack, genomför trollen sabotage mot den teknologiska övermakten. En traktor med arbetsbod på släp drabbas av oförklarlig helomvändning, dynamitgubbar flyttar sig oförklarligt från en stubbe till arbetsboden som exploderar. 

En kortsiktigt tänkande skogssäljande bonde får se sin redskapsbod på outgrundligt sätt gå upp i rök. Det väldiga trädavverkningsundret blir uppenbarligen omvänt, när maskinen med trollens (och filmteknikens) hjälp börjar sätta tillbaka träden på den plats där de nyss lyfts upp ur marken.

I dessa filmer är det viktigare med mänsklig gemenskap, förnöjsamhet och harmoni med naturen, än med pengar. I Dunderklumpen förenas naturväsen och människo-varelser i en stor dans- och sångglädje kallad ”glädjestorm” i det vackra landskapet. Samma värderingar och festglädje gäller trollen och de tv-tittande barnen i Trolltider. Barnen i Trollsommar är däremot mer avvaktande passiva åskådare, när Skogens Folk har sin avskedsfest.

Några direkta utvägar och praktiska lösningsförslag ger förvisso inte dessa miljösagor, men konkreta handlingsalternativ eller politiska program vore kanske alltför mycket att begära av barnfilmer. Med magin som motvapen kan man bara förevisa symboliska motdemonstrationer och i bästa fall fungera som önskeförstärkare. Även önskningar om en bättre värld behöver förstås hjälp att hållas vid liv. 

Resan till Melonia

Nio år efter Trollsommar kommer svensk barnfilms kanske tydligaste miljökritiska berättelse, Resan till Melonia (1989, Per Åhlin). Även här är det ett slags magi eller trolleri som slutligen får lösa problemet: den gode trollkarlen Prosperos kraftelixir förgör de onda skurkarna, fabrikörerna Slug och Slagg, deras fabrik och hela deras förpestade ö.

Här ställs två öar eller öriken mot varandra: grönsaksön Melonia, ett förtrollat paradis hotat av skumma skurkar från den av industrin förgiftade ön Plutonia. Slug och Slagg använder till och med fångna barn som arbetskraft i sina vapenfabriker, som förstört Plutonia med gifter och avgaser. Därför vill fabrikörerna erövra paradisön Melonia och stjäla ett speciellt kraftelixir som finns där, för att göra sina maskiner ännu starkare och på så sätt ta över hela världen.

Här ställs fabrikör mot trädgårdsmästare, profittänkande, fångenskap och död natur mot gemenskap i frihet och harmoni med den prunkande naturen. Jag ska inte gå in närmre på filmen, utan bara hänvisa till den utmärkta filmhandledning som Svenska filinstitutet producerat (2016). Den finns att ladda ned på

http://www.filminstitutet.se/globalassets/2.-fa-kunskap-om-film/filmpedagogik/filmhandledningar/filmhandledningar-pdfer/resan-till-melonia.pdf 

Jag tror att filmen (som av SFI rekommenderas för förskoleklass till årskurs 2) fortfarande går att köpa på DVD från Swedish Film eller se (inloggad) på Film och skola:

https://www.filmochskola.se/Filmer/R/Resan-Till-Melonia/ 

Möjligen är materialet aningen avancerat för att passa förskoleklass, men filmen går ändå utmärkt att se för 6-åringar. I handledningen (som även diskuterar barnarbete) står bland annat:

”Ett stort problem som omdebatteras idag är klimatförändringarna

och hur den globala uppvärmningen hotar vår jord. Bakgrunden är att mängden koldioxid i atmosfären har ökat radikalt sedan industrialismen, främst efter andra världskriget. Till konsekvenserna hör naturkatastrofer som stormar, skogsbränder, höjda vattennivåer och översvämningar. Under FN:s klimatkonferens i Paris 2015 slöts ett globalt avtal om minskade utsläpp av växthusgaser för att begränsa den globala uppvärmningen.

• Diskutera vårt förhållande till naturen. Hur behandlar vi naturen som vi är så beroende av?

• Vilka saker har vår värld gemensamt med Melonia? Vilka med Plutonia? Hur löser man miljöproblemen i filmen?”

I denna film äger också Prosperos dotter Miranda magiska krafter. Hon använder dessa till att förvandla alla fångna barn till fåglar, så att de kan flyga ut genom fabrikens smala gallerfönster. Detta är förstås ingen lösning som åskådande barn kan förlita sig på…

Hur som helst får filmåskådaren upp ögonen för vissa av människans katastrofala miljöförstörande ingrepp. Inser man inte ens problemet, kan man ju heller aldrig bli del av lösningen… Dessa filmer pekar i vart fall ut en specifik sida av problematiken och kan väcka intresse och diskussioner om vad som är realistiskt möjligt att göra åt saken.

Till frågan om hur lyckat det är att ett ensamt barn får axla ansvaret att åtgärda vuxenvärldens miljökriser ska jag återkomma till framöver, i samband med specifika filmtitlar.

Referens 

Sjögren, Olle & Rönnberg, Margareta: Den återförtrollade skogen. Reflektioner kring den nya miljösagan, Filmhäftet nr 29-30, Dec 1980, sid. 73-92

Djurens rättigheter i bilderböcker: vad äter djurkaraktärerna själva? Tips till en pedagogisk stund med förskolebarn

När min dotter var 4 år, insåg hon en dag att det som låg på tallriken var släktingar till de små vännerna i bilderböckerna. Hon vägrade därefter ”äta djur”, eller någon mat som ens kunde ha nuddat vid djur. Att bara lyfta bort djurliken, dög ej.

Daghemspersonalen var orolig, skulle flickan inte få, om inte näringsbrist, så brist på viktiga ämnen som mineraler och vitaminer? Året var 1979, så en psykolog tillkallades som rekommenderade en läkarundersökning. Vi åkte, nej gick, till Akademiska sjuk-huset, läkaren tog prover och alla nivåer visade sig vara utmärkta. Hon skulle klara sig hur bra som helst utan djur på tallriken, så länge hon drack mjölk som var så viktig för skelettet och tänderna, sa denne.

Vår dotter fick alltså slippa äta djur, vilket en del av kamraterna i förskolan tyckte var toppen – vissa dagar, då även de ville vara ”vegtarianer”. Personalen förklarade för dem att det inte gick att vara selektiv vegetarian enbart de dagar då man inte gillade maträtten.

Djurvännen vår gick så långt att hon knappt kunde lära sig cykla, för att hon hela tiden måste kolla så att hon ej körde på några myror eller andra insekter. Att slå ihjäl en mygga på armen var uteslutet. Åren gick och andra gymnasieåret på Katedralskolan hade läraren i biologi på morgonen varit ute med hagelgevär och skjutit gråsparvar, som eleverna skulle "obducera". Hon vägrade. 

Ett par år senare skulle hon i början av läkarstudierna på Karolinska Institutet i Solna delta i obduktionen av en gammal tant och jag tänkte ”Hur ska detta nu gå?”. Inga problem, visade det sig. Skillnaden förklarade hon med att det i det fallet ju var något som kunde bidra till något gott, dessutom efter en naturlig död, med en människa som frivilligt givit sitt medgivande. Hon, lika lite som de övriga klasskamraterna i Uppsala eller fåglar, skulle ha haft föga nytta av att dissekera avlivade småfåglar.

Animalisk föda och/eller ”hållbar utveckling”

Enligt revideringstextförslaget avseende Lgfö-98 (mars 2018) ska barnen/eleverna ”ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling”. Valet av föda är här förmodligen det allra viktigaste.

Likaså hör till förskolans pedagogiska mål ”förståelse av samband i naturen och av naturens olika kretslopp”, samt ”hur människor, natur och samhälle påverkar varandra”. Inte minst förståelse av relationen mellan människor och andra djur är central i miljöpedagogik.

Den brittiska psykologen Elizabeth Paul (1996) undersökte för 20 år sedan 364 tv-program för barn visade under en tvåårsperiod. Hon upptäckte två huvudteman avseende hur djur gestaltades i fiktions- och faktaprogram: dels en hierarki innebärande att bara däggdjur gestaltades som att de kunde lida, däremot inte fiskar och ryggradslösa djur. Grymhet mot däggdjur fördömdes uttryckligen, medan man inte behövde ha några moraliska kval avseende ”lägre stående” djur.

Det andra var att programmen hade en tydlig tendens att undvika diskussioner eller skildringar av människors användning av djur för kött. I fiktiva program tenderade lantbruksdjur att visas i sekundära roller. Konsumtionen av kött från däggdjur visades sällan, men när det förekom, var köttets härkomst antingen kraftigt förklädd eller så överdriven och använd i skämt. Resultaten tolkas som ett uttryck för vuxensamhällets obehag inför paradoxen att å ena sidan förespråka vänlighet mot djur (särskilt dägg-djur), å den andra acceptera av de äts upp.

En del älskar vi, en del fruktar vi, en del äter vi…

Jag inbillar mig att det skulle kunna bli ytterst intressanta diskussioner med barnen om djuren i förskolans bilderbokshyllor. Endast funderingar kring olika typer av djur i böckerna, tror jag skulle vara givande. Vad är det egentligen för skillnad mellan djur och djur? Såsom:

Sällskapsdjur (hundar, katter, etc)

Födoämnesdjur (kycklingar, kalkoner, gäss, ankor, grisar, mjölkkor, oxar etc)

Transportdjur (hästar, hundar etc)

Vilda djur: 1) vänliga/hjälpsamma; 2) farliga eller 3) föda/byte.

Vad är det egentligen för skillnad på djur och djur? På behandlingen av dem i de fyra grupperna?

Vilka djur får tala – och vilka talas det med av människokaraktärer i böckerna (och i verkligheten)? Vilka behandlas mest som ägodelar eller redskap?

Vad ses bilderboksdjuren äta? Eller om de ej ses äta: varför inte? Vad brukar de äta i verkligheten? Vad är bäst för miljön att äta för människor, om vi ska tänka på en hållbar matkonsumtion?

”Food for thought”, som tänkvärdheter kallas på engelska…

Referens

Paul, Elizabeth S: The representation of animals on children's television, Anthrozoös. A Multidisciplinary Journal of the Interactions of People and Animals 9 (Dec 1996):4, s.169–181