Kan en specifik bok eller film åsamka barn skada? Kränka dem? Förändra någons liv?

Det vanligaste argumentet i kritiken mot förment rasism i barnlitteratur eller barnfilm har varit att man vill skona sina egna, och ibland även andras, mörkhyade barn från att höra N-ordet, se ett blackface eller en karikatyr av en muslim eller någon annan etnicitet. Man hävdar att barnen blir ledsna eller till och med kränkta. Eller snarare: barnen torde bli, eller skulle bli ifall…, borde kanske enligt den vuxne rent av bli, sårade. Ifall de visste, det som de vuxna vet… ”Vi” måste förhindra ”dem” från att få veta det! Några uttalanden från barn hörs aldrig, ty de tillfrågas inte ens. Eller möjligen efteråt, när saken redan är avgjord. 

Om det vore fråga om dokumenterande böcker föreställande dessa barn, vore argumentet givetvis riktigt, men inte i fiktion och särskilt inte fiktion av det slag som jag i blogginlägget nedan (12/9-16) kallat för ”stolpskott”. Ingen karaktär i dessa felaktigt anklagade fiktions-berättelser blir nämligen kränkt eller nedvärderad. De flesta innehåller förvisso etniska stereotyper, några rent av karikatyrer, men karikatyrer ska vara rejält överdrivna för att helt säkert begripas såsom sådana. 

Och det som en ser som en stereotyp eller fördom, ser en annan på ett helt annat sätt. En stereotyp i en bok gör inte boken stereotyp, än mindre rasistisk. Pippi Långstrump i Söder-havet eller Mustafas kiosk kan av en läsare betraktas som okänslig eller ”rasistisk”, medan en annan ser boken som antirasistisk och rebellisk eller att den skämtar med klichéer. Bibliotek ska som tur är inte ”se” alls, bara tillhandahålla information och upplevelser i mängder. Gärna ställda mot varandra.

De som startat eller deltagit i antirasistiska utrensningsaktioner verkar emellertid tro att en missvisande eller felaktig specifik bild av, eller bok om, någon eller något kan vara skadlig för en tänkt individ, en grupp eller för samhället i stort. Visst: grunda tankar och felaktiga föreställningar i största allmänhet om en viss grupp eller ett historiskt skede kan vara skadligt för individen, gruppen (både den egna och den ”Andra”) såväl som för samhället, oberoende av om de beror på rasism eller kommer sig av ren okunnighet. Ansvaret för detta ligger dock aldrig bara hos en enskild bok eller film. En specifik bok eller film kan visser-ligen bekräfta, men också utmana, en individs tänkande. Vilken bok, vilken reaktion och vilken individ går ej att förutspå och beror på andra omständigheter runt vederbörande. 

Men, säger då någon, barn förstår inte, barn är inte medvetna om ordets eller bildens historiska kontext. Barn kan inte sätta in företeelsen i dess rätta sammanhang, inte tolka. Och barn imiterar tanklöst det som de hör eller ser i fiktionen! Alla böcker och ord (”tjock” t.ex.) kan användas på ett taskigt sätt, om det nu är det mobbaren är ute efter. Förstår inte barnet ifråga de negativa konnotationerna hos ett ord eller en bild, tar det rimligen inte heller illa vid sig. Vet det inte att bilden/ordet för 80 eller 30 år sedan var rasistiskt, lär det bara slinka förbi. Först om 20-30 år förstår de dessutom visst filmerna och böckerna… ”What you didn’t know about X in Disney films” till exempel.

Dagens dam- och veckotidningar på Nätet av underhållningstyp kan ju locka hundratusentals läsare med rubriker av karaktären ”Classic Children’s Books You Didn’t Realize Were Racist” och så radas de upp: Pippi Longstocking, The Secret Garden, Peter Pan, The Chronicles of Narnia, Charlie and the Chocolate Factory, Doctor Dolittle, Sherlock Holmes etc. Inom en vecka finns samma artikel i Expressen och/eller Aftonbladet. Men om man nu som barn inte insåg detta, var böckerna då ”rasistiska”? 

Mina bloggföljare vet att jag alltid brukar framhålla tolkningens och perspektivets betydelse… Att tolka är inte så annorlunda än att jämföra, förutsett att man har något att jämföra med. Barn, om några, är ena baddare på att jämföra: ”Det är orättvist att…” Fast bara vissa tros ha förmåga att tolka och bearbeta motsägelsefulla intryck.

Ålderism, klassism och elitism

Att barn inte skulle förstå eller ens kan förstå, åtminstone inte vissa barn, är ett vanligt förekommande uttryck för både ålderism eller adultism (vuxnas missuppfattning att vuxna alltid är överlägsna barn) och klassism (att tillhörighet till hög samhällsklass automatiskt gör vederbörande överlägsen). I frågor om rättvisa och förtryck, är nog barn ur underklassen mer kompetenta. Malena Janson skriver dock (Sydsvenskan 18/5-16) apropå debatten om Jan Lööfs bilderböcker med stereotypa etniciteter och med hänvisning till en annan medelklass-debattörs inägg (veckan innan) om att barn och vuxna väl kan samtala om det lästa:

”Tyvärr fungerar nog inte denna pedagogiska metod särskilt väl i verkligheten. I dessa kulturmedelklasshem lär barnen med all rätt protestera högljutt mot dylika godhjärtade men vansinnigt irriterande brechtianska avbrott. Och i övriga hem (det vill säga de allra, allra flesta) och förskolor saknas ofta kunskaperna, språket, tiden, orken och/eller lusten att placera de konstiga araberna och de jättelika afrikanerna i dess historiska kontext. Vidare kan vi väl inte förutsätta att böckerna alltid upplevs i vuxet sällskap?” 

Jansson är dock bara emot nyutgivning av böcker med ”unkna stereotypa skildringar av vissa folkslag”, inte mot placeringen av befintliga sådana i arkiv, samlingar och forskningsbiblio-tek: ”De är viktiga tidsdokument som möjliggör för kommande generationer att ’bläddra sig bakåt genom historien’.” Att på så sätt förhindra möjligheten till ”bläddring” i sådana nutidsdokument redan nu, är enligt henne tydligen att ”visa de barn som växer upp i Sverige på 2010-talet respekt. Att praktisera artikel 31 i Barnrättskonventionen, som slår fast alla barns rätt till 'lämpliga och lika möjligheter' att 'till fullo delta i det kulturella och konst-närliga livet'”. 

http://www.sydsvenskan.se/2016-05-09/de-konstiga-arabernas-och-jattelika-afrikanernas-tid-ar-forbi-i-svensk-barnlitteratur

Att förvägras rätten att ta del av en viss bilderbok tolkas alltså som liktydigt med att ”till fullo delta”! Till fullo! Newspeak?  

De slutsatser som jag drar av detta är tre: 1) Barn, som är denna ”kommande” generation redan nu, ska inte få möjlighet att förstå förrän de inte längre är barn; Rättelse: förrän de inte längre är medelklassbarn… Ty 2) nuet och historien ska enbart vara tillgängliga för den elit som släpps in i arkiv, samlingar och forskningsbibliotek; 3) ”Att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” tolkas som att detta idag bara utgörs av ”ideologifria” och rasismfria kvalitetsstämplade uttryck, eftersom dessa ju inte är undanstoppade eller föremål för censur. Detta riskerar att göra att läsaren inte tar del av dem med tillbörlig försiktighet, ja, vaksamhet. De har ju redan tankebefriande godkänd-stämpel.

Sådan elitism och klassism i antagandet att barn och vuxna från vissa samhällsklasser eller miljöer inte kan förhålla sig till fiktion och ta till sig somt men förkasta annat, utan måste ha friserade, färdigklippta, tvättade versioner för att ej bli skadade eller skadliga, påminner om nedvärderande rasism. Lika förminskande är det att tro att barn nödvändigtvis måste se sig själva speglade exakt så som de är på ytan, och inte kan upptäcka djupare likheter med en karaktär eller vara intresserade av ”de Andra”.

Ingen bok eller film kan förändra världen – däremot läsning 

Beträffande att barn skulle imitera det som de hör eller ser i fiktionen blir min fråga i så fall: Imiterar de allt? Varför apar de dumma när de vill retas bara efter alldeles specifika ting, specifika ord, i denna fiktion? Varför så selektivt? Jag hävdar att de redan vet att detta är sårande och nu blir påminda om det och stärkta i sin taskighet, ifall någon i närheten reagerar ”känsligt”. Det är då inte boken eller filmen som pratar och sårar, utan oschyssta ”kamrater”. Detta ger ett utmärkt tillfälle att tala om saken, både i skolan och i hemmet.

En annan invändning lär vara föreställningen att en enskild bild eller bok i både positiv och negativ mening visst kan förändra en människa eller världen. Också detta menar jag är ett föga belagt påstående. Jo, jag hör dig: judekarikatyrer, Mein Kampf, Bibeln, Koranen, etc… Miljoner människor har bevisligen tagit skada av idéer i dem, men inte enbart av skrifterna i sig utan av de ideologier som byggts upp utifrån dem och propagerats av människor i närmiljön. Fast även dessa tre skrifter har ju tolkats högst olika och beroende av sin samtid i övrigt. De läs(t)es inte heller precis av ensamma i avskildhet, utan som ett av flera inslag i gemensamma riter.

Nej, min övertygelse är att ingen bok i sig kan förändra en människa eller världen, däremot kan läsning det – läsning av många böcker och andra texter, begrundade, diskuterade och ställda mot varandra och mot egna erfarenheter. Böcker påverkar inte oss, utan vi och vad vi hittills varit med om och tidigare läst – och kommer att läsa – påverkar vår tolkning av texten ifråga. Vi påverkar boken och bilden. Dessa tre böcker förolämpar till exempel min intelligens bara om jag tillåter det ske. Blir jag då inte sårad å andras vägnar, när jag läser dumheterna i dem? Särskilt barn är kanske ännu inte starka nog att stå emot vissa böckers fördomsfulla bilder och idéer? Visst kan barn inbland bli ledsna och sårade.

Att bli sårad eller ledsen är emellertid inte detsamma som att ta skada. Bättre är förstås att bli arg. Inte minst medför ilska att vi blir högst känsliga mot det som i verkligheten är orätt-färdigt, vilket driver fram agerande för att åtgärda reella orättvisor. ”Starka känslor” erhållna från böcker och filmer brukar ju annars vanligtvis uppmuntras. Psykologerna har kommit fram till att det är just ilska, och inte politiska ideologier, som uppmanar till handling mot missförhållanden och orättvisor (se mitt blogginlägg 10/12-15 om känslornas psykologi, utifrån filmen Insidan ut).

Att känna sig kränkt är inte motivering nog för utrensning

Att man tar illa vid sig av en viss bok eller bild är alltså inte anledning nog till att utradera den. Man får helt enkelt titta åt ett annat håll och knyta nävarna i fickan. Tror föräldern att vederbörandes barn skulle bli sårat, är det förälderns uppgift att inte köpa eller låna boken ifråga. Har barnet ändå stött på den, innebär föräldraskap att samtala med barnet om den obehagliga upplevelsen. Att då inte pådyvla sitt barn eller andra människor sin egen upp-fattning om dessa bilder eller ord, bara säga sin mening och ge skäl, är att visa dem respekt.

Risken för eventuella negativa psykologiska reaktioner hos potentiella mottagare är enligt min mening alltså inte något giltigt skäl till att censurera eller rentvätta, vitmena eller svart-måla böcker eller filmer. Oavsett om det kallas för uppdatering, modernisering, textaktua-lisering, gallring, magasinering, utrensning, eller är fråga om självcensur, språkkosmetik, ordexorcism, bildklorin, historisk plastikkirutgi eller motiveras med ”respekt” för någon viss etnicitets-, köns- eller läggningsgrupp som blivit eller kan bli ”sårad”, är det en styggelse.

Att tala i termer av att en viss bok, eller utseendet på en fiktiv karaktär, i sig skulle vara kränkande innebär en kränkning av alla människors kapacitet att tänka, tolka, reflektera, samtala och agera. 

Amerikanska muslimer lär sina 6-åringar om orättvisorna mot svarta

Jag har efter en längre diskussion med svenska förskolepedagoger förstått att kunskaper om detta med rasism är något som 6-åringar inte tros vara ”mogna” för. I USA är uppfattningen en annan, vilket jag skrivit om i min bok om den fyra månader långa debatten 2012 kring Stina Wirséns animerade svarta karaktär (Lilla Hjärtat är en mullvad, 2013…). 

Senast har det varit debatt om huruvida SSU-are i Stockholm borde få ha ett slutet möte utan vita närvarande, för att med ordföranden för Sveriges unga muslimer, Rashid Musa, disku-tera ”islamofobi bland rasifierade” (se mitt inlägg 13/9). Frågan är ifall diskussionens vågor gått lika höga, om debatten istället rört ”afrofobi bland muslimer”? I USA diskuteras hur som helst ”intra-muslimska etniska relationer” ”with the singular aim of raising awareness about anti-blackness and racism within Muslim communities” (Hill m.fl. 2015).

Sana H Aaser, utbildningsansvarig för en organisation för muslimska barn, rekommenderar (2016) diskussionen nedan mellan föräldrar och barn i åldern sex år och uppåt. Hon fram-håller inledningsvis att det är viktigt att i samtalet inte hänvisa till svartas förfäder som ”slavar”, utan som ”förslavade”. Denna skillnad är avsedd att betona de vitas handlingar och oförrätter, istället för att förknippa en grupp människor med maktlöshet.

Nedan diskussionsförslag är min tolkning av det som enligt Aaser är ett minimum och förstås bör utvidgas alltefter som barnet blir/är äldre. Hon erbjuder en uppsättning frågor och aktiviteter som vuxna kan ta upp med barn för att främjar dessas förståelse av diskriminering och rättvisa.

Aktivitet # 1 - Smaken av rättvisa

Vad innebär det att något är rättvist? Har svarta människor behandlats rättvist genom den amerikanska historien? För att försöka besvara dessa frågor används i hennes exempel 12 bitar godis (det går säkert lika bra med vindruvor?). 

”Föreställ dig att president Obama gav mig fem bitar godis och du bara fick en enda. Hur skulle du då känna dig?” Målet med denna diskussion är att barn ska förstå innebörden av "rättvisa". ”Det är i vår Fitra, eller ’den grundläggande mänskliga naturen’, att vara emot orättvisa och attraherade av rättvisa”, framhåller hon.

”Tänk nu om rollerna var ombytta, och du fick fem bitar godis och jag bara en. Hur skulle du känna dig då?” Målet med denna diskussion är att barnen ska förstå att när vi är privilegie-rade (t.ex. när vi har godis), måste vi ge till dem som inte har.

”Men om president Obama kommer tillbaka med fyra bitar godis. Vem bör han ge godis till?” Målet är att förstå rättvisa (det man behöver) till skillnad från likabehandling (att alla ges exakt lika mycket). Utifrån ett likhetstänkande borde varje individ nu ges två bitar. Men detta är inte rättvist, eftersom barnet endast kommer att ha tre stycken totalt och föräldern kommer att ha sju. Men enligt normerna för rättvisa, bör barnet ges alla fyra bitar för att kompensera för sitt tidigare underskott. På så sätt har varje enskild fem bitar av godis.

I ett amerikanskt sammanhang går detta emot våra föreställningar om att hårt arbete lönar sig (den protestantiska arbetsmoralen, möjligheternas land, etc). Vi vill tro att det goda som kommer till oss är en produkt av våra egna ansträngningar, inte ett privilegium som vi fått av ett riggat systemet.

Sista frågan: Nu när vi lärt oss om rättvisa, tror du svarta människor har behandlats rättvist i Förenta Staternas historia? Målet här är att föra samtal tillsammans. Svarta människor i Amerika har inte behandlats rättvist. Det över 200 år långa slaveriet har inte gett dem lika villkor.” Hon hänvisar sedan till Koranen (4:135) beträffande vad Allah säger om rättvisa.

Aktivitet # 2 - Syrligt särskiljande

”Är det okej att behandla människor olika utifrån hur de ser ut? Vi försöker besvara denna fråga genom följande aktivitet. Du behöver minst fyra personer och fyra citroner. (Denna aktivitet skapades ursprungligen av Anti-Defamation League.)

Ge varje person en citron och låt var och en bli expert sin citron – hur den ser ut, luktar och känns. Därefter insamlas citronerna i en korg och blandas om så att deras ordning inte är lätt att upptäcka. Sedan ska deltagarna hitta sin citron från korgen. Påfallande är, att de flesta kommer att kunna hitta sin citron.

Vissa kan referera till storlek, andra kanske tala om färg, etc. Detta leder in på en diskussion om hur människor också är i olika storlekar, former och färger.

Sedan insamlas och skalas citronerna, varpå barnen ombeds hitta sin egen citron. Nu kom-mer barnen att svara att ’Alla citroner ser ju likadana ut!’. Denna kommentar öppnar dörren till insikten om att människor, likt citroner, ser olika ut på utsidan men i allt väsentligt är likadana på insidan. Detta leder över till frågan om det är okej att behandla människor olika utifrån hur de ser på utsidan? Ändå behandlas svarta människor annorlunda beroende på hur de ser ut.

Målet här är att tillsammans föra samtalet om att svarta människor i Amerika fortfarande missgynnas på grund av hur de ser ut.” Så långt Aaser.

Ja, svårare än så här behöver det kanske inte vara i fallet med de allra yngsta, som ju redan på goda grunder är känsligare för orättvisor än kanske någon annan åldersgrupp.

Aaser går sedan vidare med att, baserat på Koranen och med hänvisningar till imamer och muslimska forskare, rekommendera föräldrarna olika åtgärder för att minska rasorättvisorna i samhället. De menar alla att muslimer har en skyldighet att stå upp för de förtryckta och delta i protester mot behandlingen av svarta.

”Inte minst bör bör du och dina barn diskutera varför du är bekymrad över den senaste tidens våld mot svarta människor i Amerika och uttrycka behovet av att utkräva ansvar”, avslutar Sana H Aaser.

Referenser

Aaser, Sana H: Teach Your Kids About Black Lives Matter Now, MuslimMatters.org, July 21, 2016

http://muslimmatters.org/2016/07/21/teach-your-kids-about-black-lives-matter-now/

Hill, Margari, Kowalski, Daniel, Kocak, Meral, Muhammad, Hakeem,  Ahmed, Sherouk & Islam, Namira: Study of Intra-Muslim Ethnic Relations. Muslim American Views on Race Relations, MuslimARC, June 4, 2015 

http://www.muslimarc.org/wp-content/uploads/2014/12/MuslimARC-InterEthnic-Study-2015.pdf

Poor Lives Matter! Hjälper ”kritisk rasteori”? Vita, välbetalda Peggy McIntoshs idé om ”vithetsprivilegiet” är rasideologi och uttryck för klassblindhet

Hur kan någon tro sig lyckas övertyga fattiga vita någonstans om att de har ”privilegier”?! Hur drar till exempel lågbetalda infödda vita svenskar ”oförtjänt fördel” av rasismen riktad mot invandrade svarta eller muslimer? Ja, kanske genom att få behålla skitjobbet, eller vara tvungen att själv ta de sämst betalda och slitsamma knegen? 

Är svarta akademiker i USA kanske ”underprivilegierade”, för att en vit elitkvinna som Peggy McIntosh fått bredare genomslag bland svarta för sina idéer om ”vithetsprivilegiet”, än de själva gjort beträffande t.ex. postkolonial teori? Eller privilegierade i jämförelse med arbetslösa vita i glesbygd?

Icke-vita akademiker på svenska högskolor och universitet är å andra sidan ”privilegierade” i jämförelse inte bara med invandrade analfabeter eller bleka jordbrukare i konkurs utan även jämfört med vita läkarstudenter, vad gäller kunskaper om ”intersektionalitet”. Så hur kan de förstnämnda bidra till att förändra oss alla till heterosexuella, vita, fullt arbetsföra medelklassmän i avsaknad av språklig brytning och därmed undanröja alla ”privilegier”? Kan intersektionell analys kanske åtgärda dessa? Rent av undanröja ekonomiska orättvisor?

Skulle någonting verkligen bli bättre om vi alla insåg att vi flera gånger om dagen är privilegierade såväl som motsatsen? Eller ska vi inte hellre skippa snacket om ”privilegier” och snarare tala om färgblind exploatering av dem utan några, om orättvisor och fattigdom? För vad syftar detta nya adlande ”privilegium” egentligen egentligen på? Och hur gör kritiken av det världen mindre orättvis?

Ordens makt…

Låt mig i vanlig ordning först klargöra ordens betydelse i detta inlägg och då för enkelhets skull ta avstamp i Wikipedia:

”Ett privilegium, förmån, är en lagstadgad, exklusiv rättighet som ges av staten till en viss person eller grupp. […] Ordet privilegium kan också användas ur ett socialt perspektiv, alltså om grupper i samhället som har större inofficiella rättigheter än andra.

Ett privilegium är enligt min mening något som bara någon mäktigare än individen själv kan ge en. Annars talar vi om makt, som man i förekommande fall har på grund av sin position eller genom att tillhöra majoriteten. Att få makt (”makt att”) exempelvis genom lagar är förvisso en förmån, men i en verklig demokrati ska majoriteten även se till minoriteters bästa (inte bara ha ”makt över”). Visst kan man hävda att detta att inneha makt är ett enormt privilegium, men då blir ju de bägge orden i det närmaste identiska.

”Vithetsprivilegiet” avser dock inte bara förmåner utan ”oförtjänta förmåner”. Visst, ingen har ansträngt sig speciellt för att till exempel födas med viss hudfärg eller inom en viss nation, så ens nationalitet är onekligen en fördel, men inte särskilt oförtjänt utan mer fråga om tur. Vissa nationalister är visserligen oförtjänt ”stolta” över att ha ”lyckats” bli födda på en viss plats… 

Ideologi används här i kritisk, negativ mening: något är ”ideologiskt” när det syftar till att hålla någon grupp nere i en underordnad position och därmed gynnar en annan grupp på den underordnades bekostnad. Bägge dessa grupper kan förstås vara vita i hyn.

Bara vit kvinna på elitskola kan popularisera ”vithetsprivilegiet”

Aktivister inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen talade också de om ”white-skin privilege”, men är förstås bortglömda nu. Den som de senaste åren kommit att förknippas med idéerna om detta ”vita privilegium” är istället den nu 81-åriga f.d. biträdande direktören och feminismforskaren Peggy McIntosh vid Centers for Research on Women på Wellesley College väster om Boston i Massachusetts. Wellesley är ett av USA:s dyraste privata colleges med en årsavgift runt 350 000 kronor. Till högskolans prominenta före detta studenter hör exemplevis presidentkandidaten Hillary Clinton och före detta utrikesministern Madeleine Albright. Detta kvinnocollege berömmer sig om sin mångfald, eftersom mindre än hälften av studenterna är vita och en fjärdedel asiater, men mångfalden omfattar inte klasstillhörighet.

Vad gjorde då att just Peggy McIntosh fick genomslag – förutom att hon givetvis hade sitt ”vithetsprivilegium”? Hon var och är kvinna och kvinnor är ”som alla vet” mer personliga och mindre teoretiska… Hon listade nämligen (ursprungligen 46 stycken) personligt formulerade exempel på vad hon som vit självklart kunde göra i vardagen, men tidigare varit omedveten om att dessa inte alls gick att göra för hennes svarta kolleger. Därmed anklagade hon inte heller någon för att hindra henne från att göra dessa ting. McIntosh kombinerade således ett individuellt perspektiv med ett abstrakt system. 

Hennes inom Black Lives Matter-grupper ofta citerade tankar presenterades första gången 1988 i ett paper betitlat ”White Privilege and Male Privilege: A Personal Account of Coming To See Correspondences through Work in Women's Studies” (1988). McIntosh jämförde där mäns oförmåga att förstå sina privilegier med sin egen bristande förmåga att se sina vita fördelar visavi svarta. Tankarna gavs ny form året därpå och det är denna text, White Privilege: Unpacking the Invisible Knapsack (1989), som blivit berömd drygt 20 år senare och idag sprids i 1100 delvis redigerade versioner på Internet. Nu med 50 ”privile-gier” nedpackade i vitas osynliga och omedvetet burna ryggsäck.

Denna ”ryggsäck” sägs inrymma vithetens privilegier som ett slags specialproviant av typen abstrakta redskap, kartor, koder, passerkort, status, rörelsefrihet, kompasser, nödutrust-ningar, kreditförsäkringar och andra ”passiva” immateriella fördelar att använda vid behov. Dessa förmåner påstås vita ta för självklara, utan att inse att de är exklusiva för just dem. Hennes text har onekligen den fördelen att det som annars luddigt talas om som vitas privile-gier här görs konkret och tydligt, så låt oss titta närmare på några av dessa. Tjugosex av de listade 50 ”privilegierna” finns på

http://nationalseedproject.org/white-privilege-unpacking-the-invisible-knapsack

Klassorättvisor snarare än vithetsprivilegier

En hastig genomgång av några av Peggy McIntoshs punkter gör det uppenbart att hon inte inser att dessa förmåner handlar om klass- snarare än om rastillhörighet. Man kan hålla med om att vissa av dessa 26 exempel onekligen stämmer, utan att för den skulle vara ense om antagandet att de skulle uttrycka fördelar baserade på ras enbart. 

Exempelvis frånvaro av förtryck kan inte betecknas som något privilegium som vita ska ge upp, utan en mänsklig rättighet som högutbildade vita hellre borde kämpa för att alla borde åtnjuta. Privilegierna bottnar i de flesta fall i ekonomiska resurser. Somliga punkter hänger snarast samman med stratifiering och segregering utifrån sociala och ekonomiska klass-orättvisor. Framför allt dras alla vita över en kam. Vissa vita är nämligen inte ens år 2016 ”helt och hållet vita” och kallas rent av för ”trash”. Det epitetet brukas ej appliceras på svarta.

Vilken (om någon) av dessa individfokuserade 26 punkter skulle då kunna göra det bättre för fattiga svarta och vita, om Peggy McIntosh och hennes likar inte längre kunde göra det som hon kunde, när hon 1989 skrev sin text? Punkt nr. 1 lyder: ”I can if I wish arrange to be in the company of people of my race most of the time.”

Ska man tolka detta som ”enbart tillsammans med människor av samma ras”, bor hon onek-ligen i en av USA:s mest segregerade städer, Wellesley, med runt 85 procent vita invånare och endast 3 procent svarta. Medelinkomsten är mer än dubbelt så hög som snittet för USA i stort och nästan fyra gånger så hög som staten Massachusetts fattigaste städer.

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Massachusetts_locations_by_per_capita_income 

McIntosh beaktar inte klass, men det smyger sig in bakvägen, henne ovetandes. Exempelvis i denna punkts ord om ett område som hon kan ”ha råd att bo i och som hon vill bo i”. Punkt nr. 2: ”If I should need to move, I can be pretty sure of renting or purchasing housing in an area which I can afford and in which I would want to live.” Men vilka områden vill hon bo i? Somliga har varken råd eller vilja, men tvingas bo på ett visst ställe ändå… Likaså slinker det in i punkt 11 (”I can arrange to protect my children most of the time from people who might not like them”). Ty vilka människor åsyftas egentligen som där antas vilja skada hennes barn och som hon kan behöva skydda dem från? Inte hennes svarta kolleger, väl? Eller är det bara jag som har rasistisk fantasi här? 

Skulle det minska förtrycket av svarta, ifall McIntosh själv inte kunde köpa det hus som hennes lön ger henne möjlighet till? Hennes svarta kolleger har säkert också råd och kan förmodligen även de leva segregerat och köpa hus i samma område, ”om de vill”. Skulle en minskning av dessa ”privilegier” leda till ökade möjligheter för svarta generellt? Möjligen skulle huset som bägge kolleger nu konkurrerar om bli aningen billigare? Och en svart professors artikel då tas in, i stället för hennes, i en tidskrift? Bör segregering göras till allas rättighet eller kanske hellre utplånas?

Nummer 4 på listan: ”I can go shopping alone most of the time, pretty well assured that I will not be followed or harassed.” Även välklädda vita snattar och övervakas av butiks-kontrollanter, oavsett om de själva märker det eller ej. (Svarta är av erfarenhet troligen mer medvetna om det.) Skandalpressen har skrivit om ertappade rika och berömda snattare som Farrah Fawcett, Winona Ryder, Lindsay Lohan, Britney Spears (de tre sistnämnda visser-ligen efter McIntosh-artikelns tillkomsttid, 1989). 

Punkt nr. 8: “If I want to, I can be pretty sure of finding a publisher for this piece on white privilege.” McIntosh glömmer visst att alla de svarta forskare, medborgarrättsaktivister och skribenter som hon bygger vidare på onekligen också har blivit publicerade.

Nr. 19: “If a traffic cop pulls me over or if the IRS audits my tax return, I can be sure I haven't been singled out because of my race.” Fattiga vita i sina pick-up-truckar från 40-talet blir också (rasprofilerat?) stoppade av polisen. Fast bor de i Kentucky, har de kanske inte ens haft någon inkomst att deklarera sedan strip-miningen av kol upphörde för decennier sedan. ”Identitetspolitikern” McIntosh tolkar återigen klassorättvisor som rasorättvisor enbart. 

Men jag ska inte förlänga granskningen av punkterna, utan det klarar läsaren själv lika bra. 

Ett ”vithetsprivilegium” att inte bli dödad av polisen?

Peggy McIntosh tog år 1989 som en av sina punkter den minimala risken för att själv bli stoppad av trafikpolisen p.g.a. sin vithet. Idag 2016 skulle hon nog snarare ha skrivit dödad av polis (eller åtminstone utsatt för polisbrutalitet). Medlemmar av Black Lives Matter har de senaste tre åren ofta använt sig just av hennes argument om Vithetsprivilegiet, när man hävdat att svarta i betydande grad är överrepresenterade jämfört med vita vad gäller som offer dödade av (inte sällan vita) poliser.

Exakt statistik är svår att hitta, men en sammanjämkning av flera olika källor tyder på att svarta amerikaner onekligen löper något större risk att dödas av poliskulor än vad vita gör. Polisen dödade i fjol 9 svarta per 1 million svarta invånare, mot 3 vita amerikaner per 1 million vita invånare. Uttryckt på ett annat sätt, som rysk roulett med en miljon kulor: är det ett privilegium att ”bara” riskera att träffas av 3 kulor jämfört med av 9 stycken? En viss skillnad förvisso beroende på flera faktorer, exempelvis olika etniciteters ålderssamman-sättning, men är rasism verkligen huvudskälet?

http://www.theguardian.com/us-news/ng-interactive/2015/jun/01/the-counted-police-killings-us-database?CMP=fb_tc   [19/9-16]

http://www.infoplease.com/us/census/data/demographic.html  [19/9-16]

För professorer på elitcolleges är givetvis risken, oavsett hudfärg, minimal att bli skjuten eller på annat sätt dödad av polis. I stort sett alla offer för polisens kulor är fattiga. Svartas fattigdom spelar alltså in också här, även fattigdom i kombination med därav följande bostadssegregering. Fattiga boende på mer lantliga platser (som Hispanics, Latinos, Native Americans) torde dock vara mindre övervakade av poliser än de i storstäders ytterområden eller ghetton. 

Har detta då något med barn att göra? För en vecka sedan sköts en 13-årig svart pojke, Tyre King, till döds av en polis i Columbus, Ohio. Var han fattig? Ja, han ville komma åt pengar och rånbytet blev visst $10. Oavsett om han togs för beväpnad rånare och faktiskt också var det, borde det finnas andra sätt att oskadliggöra en grabb på 150 cm och 45 kilo, än att skjuta tre skott i tinningen och nyckelbenet. 

Forskning (Goff m.fl. 2014) visar att svarta pojkar inte tas för ”barn” i samma utsträckning som vita jämförbara pojkar gör. De svarta uppfattas som äldre, mindre ”oskuldsfulla” än vita och därmed mer ansvariga för sina handlingar och polisvåld därför acceptabelt. 

Hur det än är med den saken, används också barn som ”språkrör” av Black Lives Matter-grupper. Inte minst behöver stort uppmärksammade skjutningar som denna förklaras för barn som svårligen kan undgå nyheten eller vill veta vad demonstrationerna går ut på.

Slutsats?

Peggy McIntosh betraktar privilegier som framför allt individuella och tycks tro att om vita individer bara inser sina oförtjänta förmåner, kommer rasförtrycket helt enkelt att upphöra. Men hur skulle minskade privilegier för vita automatiskt minska förtrycket av svarta? Hon inledde ju sin listning utifrån en jämförelse mellan mäns privilegier och kvinnors avsaknad, för att sedan dra paralleller till vitas oförtjänta förmåner visavi svarta. 

Men när vita män insåg orättvisan och ojämlikheten gick de ju till sist med på att utvidga t.ex. rättigheten att rösta till svarta män och sedan även kvinnor, istället för att frånta de vita männen denna demokratiska rättighet. Borde inte något liknande ske nu i fallet med de iakttagna rasorättvisorna? Det tycks visst vara betydligt svårare att komma på vägar till utvidgad ekonomisk rättvisa. Inte ett ord sägs om hur rasojämlikhet och rasorättvisor ska bekämpas. Alla rasskillnader avpolitiseras. 

Peggy McIntorsh listar inte de ting som både hon och hennes svarta kolleger ”oförtjänt” kan göra, men som varken vita eller svarta fattiga kan. Hon talar inte alls om ”vithetsprivilegier”, utan om en specifik, välbeställd medeklassvithets privilegier. Hon föreslår heller inga lös-ningar för att minska dessa, utan nöjer sig med att vi vita inser förmånen. Hon talar om mental kontroll och dominans, men aldrig om ekonomisk makt. På 70-talet skulle man ha hävdat att hennes tal om vitas privilegier är ideologiskt, i meningen döljer fattigvitas såväl som fattiga svartas situation. Hon tycks till exempel aldrig ha mött en fattig vit människa från östra Kentucky, där jag bodde ett år. Invånarna där innefattas i vart fall inte i förmåns-tagarna på hennes ”privilegielista”. Där sköts fem män förra året av polisen, samtliga vita. 

Klassblindhet är inte någon bra förutsättning för kampen mot klassorättvisor. Den lilla grupp vita som sitter inne med makt, rikedomar och privilegier gör det inte tack vare sin ras utan i egenskap av sin position i det kapitalistiska systemet och sin klasstillhörighet. 

Black Lives Matter har nu även introducerats i Sverige och säger sig vilja belysa våld mot svarta, nej, ”mot svarta kroppar”, och svarta människors värde. Det är ingen bred medborgarrättsrörelse som den i USA på 60-talet, som kämpade för lika medborgerliga rättigheter för alla amerikaner och mot diskriminering. Idag önskar aktivisterna sig ”respekt” och likadana möjligheter som jämförbara vita har. Svarta är givetvis lika mycket värda som alla andra. Även värda lika mycket av den ekonomiska kakan?

Om 1 procent av alla svenskar äger 40 procent av den totala svenska förmögenheten skulle det verkligen bli mer ”rättvist” ifall hälften av denna ynka 1 procent vore kvinnor, eller 10 procent vore invandrade från fattiga länder?

Referenser

Goff, P.A., Jackson, M.C., Di Leone, B.A., Culotta, C.M., DiTomasso, N.A.: The essence of innocence: Consequences of dehumanizing Black children, Journal of Personality and Social Psychology, 106 (2014):4, s.526-545 

McIntosh, Peggy: White Privilege: Unpacking the Invisible Knapsack, Peace and Freedom Magazine, July/August 1989, s.10-12

McIntosh, Peggy: White Privilege and Male Privilege: A Personal Account of Coming to See Correspondences through Work in Women's Studies, Working Paper #189, Wellesley Centers for Women, Wellesley, MA 1988

Varför stämplas den i Danmark älskade Mustafas kiosk som rasistisk i Sverige? En skandinavisk kulturkrock?

Sverige och Danmark är två grannländer som kan tyckas vara rätt lika, men där man ändå ser väldigt olika på många företeelser. Inte bara på invandring, rökning i offentliga lokaler och solidariskt finansierad varm skollunch, utan på sistone även beträffande humor i barnböcker. Självfallet är man därmed också olika i synen på ”invandrare” i humoristiska bilderböcker.

Min fråga i rubriken är föranledd av den mailbombning som Kabusa böckers förläggare hamnade i under någon vecka i april 2013, med anledning av en antirasistisk Facebook-kampanj riktad mot förlaget. Det hela gällde bilderboken Mustafas kiosk som gavs ut på svenska 11 år tidigare, men aldrig stött på liknande kritik förr, länge varit slutsåld och inte heller var tänkt att bli föremål för någon nytryckning… Även när norrmän och svenskar t.ex. velat döpa om pappa Efraim Långstrump, har danskarna ruskat på huvudet. Det har då och då även jag tyckt mig ha anledning att göra – och utan större framgång sökt efter en förklaring.

Så läste jag emellertid en intressant artikel i danska Politiken av teaterdirektören och dramatikern Martin Lyngbo, som jag snart ska redogöra för. Först dock en beskrivning av den bok som det hela gäller, ursprungligen en kioskvältare i såväl Danmark som Sverige.

Mustafas kiosk

Bilderboken Mustafas kiosk av Jakob Martin Strid utkom i Danmark redan 1999 och på svenska 2002. Författaren-illustratören är i hemlandet en välkänd vänsterman och radikal satiriker. Då boken kom ut på danska beskrevs den som vänsterorienterad, eftersom ett flertal karaktärer i de rimmade nonsensberättelserna har ”annan” etnisk bakgrund. Strid skapade bilderboken i kölvattnet av en dansk diskussion om representationen i barnböcker och som en reaktion mot att dansk barnlitteratur var helvit. Han ville göra en ”inkluderande, antirasistisk, komisk, svarta-och-vita-tillsammans-aktig bok”. 

I stort sett alla figurer i de 17 illustrerade rimmen är galna, alltifrån en groda som rånar en bank med hjälp av bordskniv med kotlett på, via en vit sjörövare med kroksabel som älskar äcklig mat och handlare Grön som älskar att skjuta med pistol – men ”avväpnas” med hjälp av ett nytt jobb, som innebär att skjuta hål i ostar på ostfabriken – till kioskägaren Mustafa som drar skepparhistorier, till två små pojkars skräckblandade förtjusning. Den ene, den blonde, är bokens genomgående figur, men hans bäste vän är mörkhyad. Pojkarna och deras fäder verkar vara bästa vänner.

Först på sidorna 24 och 25 (av summa 40) återfinns Mustafa, förutom på bokens framsida. Hade bilden av honom inte valts ut till omslaget, hade troligen aldrig den antirasistiska kampanjen ens ägt rum, men en person snubblade över den på biblioteket, efter 11 års utlåning. Fast ingen av de 300 som rasade tycks ha läst hela boken. Det är ju numera vanligt att ta avstånd från sådant som man inte känner till närmre. En enda illustration räckte emellertid för att kräva att boken rensades ut, både av förlaget och från biblioteken.

Bilden föreställer alltså en mörkhyad man i turban, med stor mustasch och ring i örat bakom sin kioskdisk, på vilken en kroksabel ligger. Framför disken med hakorna mot kanten, står två storögda pojkar, en ljushyllt och en mörkhyad. De lyssnar uppenbarligen hänförda på Mustafas egenpåhittade skröna om att han en gång högg huvudet av en man, ”så det föll av och blödde”. Som med alla skrönor, försäkras det förstås att även denna historia är ”sann”. Pojkarnas och ”diktens” slutmening lyder ”Mustafas kiosk är helt enkelt formidabel!”.

Negativ stereotyp av muslimska män? Islamofobisk?

Illustrationen har som sagt anklagats för att vara en stereotyp och högst rasistisk nidbild av en muslimsk man, nej, av muslimska män generellt (trots att bara en enda syns till). Är det fråga om en stereotyp? Snarare en karikatyr av en arab, en klichébild. Rasistisk, antimus-limsk och islamofobisk? Nej, då. I vart fall inte mer än att andra karaktärer i boken i så fall lika gärna kunde få rasismkritik riktad mot sig – förutsatt att man glömmer att det rör sig om skrönor och nonsenspoesi. Hur vet man ens att Mustafa är muslim eller anhängare av islam? För att han har turban? 

OM vi nu ska tolka honom som en representant för en hel grupp, trots att människor tillhöriga etniciteter i andra sammanhang istället alltid vill bli sedda enbart som individer: får muslimska män ha ring i örat? Ska de inte ha skägg? Och förstår hörskådande barn att det är en rasistisk och islamofobisk gestaltning? Nej, de skrattar bara åt tokigheterna och fokuserar på godiset på kioskhyllorna.

Ändå jämförs illustrationen med argumentet som förment besegrar alla andra argument, då den sammanlänkas med anti-semitisk litteratur från Nazityskland: skulle förlaget ha gett ut boken om karaktären varit en jude vid namn Ari med ortodoxa tinninglockar?

Humor brukar anses som någonting progressivt eller subversivt, men inte om den hånar, förminskar eller förlöjligar någon med mindre makt… Sker detta i fallet med Mustafas kiosk? Det vill säga: inom själva den illustrerade versen? Tolkningen lär bero på om man ser det faktum att Mustafa själv berättar om sin ”mordiskhet” för de hänförda pojkarna, d.v.s. ifall skrönan leder till en inkongruens-tolkning utifrån fiktionens universum. Eller om bedömningen görs utifrån en överlägsenhetstolkning som betraktar det hela som repressivt, eftersom tolkat utifrån upphovsmannavinkeln: det faktum att tecknaren/författaren/dans-ken/icke-muslimen Strid trots allt lagt orden i munnen på sin fiktiva karaktär Mustafa? 

Om man tror att muslimer har humor inklusive självkritisk sådan, lär den förstnämnda tolkningen ligga nära till hands, sett i kontexten av hela bokens skämtsamma nonsens-karaktär. 

En muslimsk man råkade se boken på biblioteket, en bloggare tog vid och uppmanade andra att höra av sig till förlaget med protester och krav om bottagande ur internetbokhandeln. Även att förlaget skulle se till så att boken togs bort från biblioteken! Existerar muslimsk humor? I så fall av vilket slag? Det vet nog inte bara jag utan de flesta icke-muslimer alltför lite om. Hur kan det komma sig? 

”En av våra medlemmar fick syn på boken på biblioteket, säger Irfan Ibrahimovic, ordförande i föreningen Unga muslimska förebilder i Landskrona. Irfan Ibrahimovic anser att boken framställer muslimen Mustafa som en sinnessjuk mördare som skryter om en halshuggning, och att den förmedlar oacceptabla stereotyper. Förutom att vända sig till förlaget har föreningens medlemmar bett olika bibliotek att gallra ut boken, vilket man gjort i Landskrona, enligt Irfan Ibrahimovic.

– Men jag tycker egentligen inte att det är vårt jobb att kontakta biblioteken, det borde förlaget göra. De borde också be om ursäkt för att de gav ut boken 2002.”

http://www.sydsvenskan.se/2013-04-19/svensk-kritik-av-dansk-barnbok

En annan hotar på förlagets Kabusas Facebook-sida med anmälan till JK för hets mot folkgrupp. Vederbörande sade sig redan ha varit i kontakt med JK och redo att skrida till verket, ifall förlaget inte agerade i enlighet med kraven. Jag har mycket svårt att tro att JK ens skulle ta upp fallet till prövning.

Skulle ett förlag våga vända sig till ett bibliotek med begäran om att ta bort en av dess egna böcker, skulle detta med rätta väcka betydligt större rubriker än vad denna kampanj gjort. Skulle ett landskronabibliotek dessutom verkligen ha gallrat ut denna bok p.g.a. påtryck-ningar eller utifrån egen ideologisk övertygelse, vore det skandal. Det vore ren och skär censur för en kommunalt anställd bibliotekarie, alltså offentliganställd, att ägna sig åt att på detta sätt begränsa åtkomsten av information. Om biblioteket ger barn samma rättigheter som vuxna och inte vill bryta mot bibliotekslagen, ska ingen inköpt bok stoppas undan på magasin, så att bara vuxna som känner till den kan efterfråga boken. Jag hoppas att någon i staden undersöker saken närmare!  

Men får man skämta med klichéer? Danskar och svenskar tycks uppenbarligen ha olika upp-fattning i frågan.

Dansk mångtydighet kontra svensk entydighet?

Konflikten verkar onekligen illustrera vad de bägge nationerna anser vara oacceptabelt. Den danske teaterdirektören och dramatikern Martin Lyngbo gav åtminstone mig tänkvärt funde-ringar, i sin artikel ”Derfor gik der ild i Mustafas kiosk” (2/5-13). Han menar rent av att danskar och svenskar ibland bor på var sin planet, vilket redan tar sig uttryck i hur språket används. 

Skillnaderna sägs ligga i de bägge språkens ambitioner. För en svensktalande är det främsta målet att säga eller skriva något som är entydigt. Drömmen är att vara klar och tydlig. För den dansktalande är ambitionen den motsatta: att kommunicera flertydigt. Entydighet är för dansken definitionsmässigt oroväckande, precis som mångtydighet är för svensken. 

Mångtydighet är för danskar däremot ett sätt att skapa gemenskap. Man använder sig kontinuerligt av dolda hänvisningar till kunskaper, som bara de invigda besitter. Man visar att man förstår underfundigheten genom att gengälda med dubbeltydighet, inte med skratt eller språkligt formulerad bekräftelse. Det skulle anses för kulturellt smaklöst, allt annat än elegant. Gemenskap skapas mellan dem som begriper de dubbla betydelserna. 

För en svensk boende i Folkhemmet vore en sådan strategi potentiellt exkluderande. Man måste ju tänka på de människor som inte har samma referensramar. De ska väl också vara välkomna in i samtalet?!

I fallet med Mustafas kiosk, var den gemensamma danska kunskapen enligt Lyngbo den upphetsade debatt som i decennier omgett frågan om ”utlänningar” i Danmark. De flesta vuxna danskar visste att bilderbokens författare Jakob Martin Strid är mångårig illustratör i dagstidningen Politiken, som i sin tur definitionsmässigt befinner sig i opposition mot isla-mofobi och Dansk Folkeparti. Mustafas kiosk kunde därmed omedelbart avkodas som en karikatyr av en islamofobisk kliché. Den förälder som skaffade boken kände till författarens avsikt med boken: att avdramatisera de kulturella klichéer som deras barn utan tvivel kommer att möta.

I den svenska offentligheten, menar Martin Lyngbo, finns inte motsvarande behov av att ta itu med islamofobi med hjälp av karikatyrer. Den våldsamma kulturdebatt som så länge präglat det offentliga danska samtalet är inte närvarande på samma sätt i Sverige, anser han. Ambitionen med ett flertydigt språk är heller inte uttalad eller önskvärd. I de svenska blogg-inläggen kan man läsa uppmaningar som ”Ring till förlaget!”, ”Fråga hur de ställer sig till att ha översatt en så främlingsfientlig och anti-muslimsk bok!”. 

Så övertydliga uppmaningar skulle i en dansk kontext närmast upplevas som komiska, menar Lyngbo. Det skulle också vara nästan otänkbart att ett danskt förlag skulle ändra sig p.g.a. sådana krav. Det skulle betraktas som illegitim censur eller självcensur. I Sverige verkar sådana krav tvärtom vara omöjliga att tillbakavisa.

Historien om reaktionerna på Mustafas kiosk är en tragisk berättelse om hur en älskad dansk barnbok missförstås i grannlandet. Alternativt betraktat från motsatt, svenskt perspektiv: en tragisk historia om en författares och ett lands vanemässiga okänslighet och exkludering av invandrare. Oavsett vilket, är det en sorglig historia som avslöjar en kulturklyfta mellan grannfolken.

http://politiken.dk/debat/debatindlaeg/ECE1959362/derfor-gik-der-ild-i-mustafas-kiosk/ (2/5-13)

Så långt Lyngbo, som i och för sig säger sig ha fått uppslaget tre år tidigare från en fram-stående, icke namngiven svensk teaterregissörs analys av olikheterna – och visserligen som förklaring av skillnaderna mellan de främsta svenska respektive främsta danska dramatiker-nas särdrag. Så kanske är idén därför alltför entydig?

Danska litteraturvetare framhåller för sin del (30/4-13) att svenskarna tycks läsa denna nonsenspoesi som om det vore fråga om realism och ta det hela bokstavligt. Den danske professorn i barnlitteratur Torben Weinreich har som sin förklaring till reaktionerna i Sverige, att man i Danmark till skillnad från i grannlandet de senaste 10-15 åren haft en bred diskussion om böcker för barn.

http://www.etik.dk/hverdagsetik/danske-børnebøger-skaber-debat-i-udlandet  

Jag tror att det ligger något i alla tre förklaringarna. Men när jag läser verserna på sidorna 18-19 i Mustafas kiosk, tror jag att Jakob Martin Strid själv var mer inne på Martin Lyngbos förklaringsförsök:

”Mörkerland är ett märkligt land/tro det eller ej

Natten är ljus som dagen/och dagen svart som nej

Folk ser klart på mörka dagen/men är blinda i nattljusets timma

Så tänder de sina mörkerlampor/och låter mörkerljuset glimma.”

Om Mörkerland syftar på Sverige eller Danmark? Det avgör förstås läsaren!