Alla Disneyfilmer handlar förvisso om att karaktärerna vill något för egen del och längtar bort: att erkännas som vuxen nog (flertalet huvudfigurer), vara del av en annan värld (sjöjungfrun), vara en läsande, utbildad människa (Belle), få gifta sig med vem man vill eller inte alls (Belle, Jasmine, Ariel, Pocahontas, Mulán), inte kriga (Pocahontas), inte lämpa över krigandet på männen (Mulán), slippa vara freak (Dumbo, Quasimodo), vara en riktig pojke genom att göra som pojkar gör (Pinocchio). (Se vidare min bok Varför är Disney så popu-lär? eller Why is Disney so Popular?)
Precis som barnen i föräldrahemmet, vill figurerna inte längre vara inlåsta i tornet eller i skolan utstötta av kamraterna. Filmerna levererar en utopi om barnmakt och tröstar barnen med att det åtminstone ”kommer att bli bättre”. Även du kommer att bli kung/drottning över ditt eget liv. Inte minst Lejonkungen handlar om vuxenblivande och lovar barnen att de en vacker dag ska få bestämma (mer) själva. I värsta fall också över sina egna barn.
Lejonkungen – om politiskt maktövertagande snarare än barns mognadsprocess?
Björk vet emellertid med säkerhet att denna film istället rör sig om ett politiskt maktöver-tagande och inskolning i konsumism. Vet då också filmens avsedda och faktiska unga publik det? Den frågan ställer hon sig i sedvanlig ordning inte, utan beskriver utförligt filmens inledning och citerar de första uttalade orden, d.v.s. Scars ironiska ”Livet är inte rättvist” till musen under hans tass. Detta ser hon som en politisk grundfråga: frågan om rättvisa. Och visst är filmen politisk, men inte så som Björk tolkar den: att någon ”har fötts till att höja sig över andra […] till en plats på Lejonklippan under vilken andra har fötts till att buga sig för den upphöjde herren” (sid.22).
Detta är ju Simbas historia, handlar om hans mognadsprocess och inte om något politiskt system i statsvetenskaplig mening. Nina Björk inser förstås att inledningsscenen ska illustrera the circle of life, men hon kommer (sid.24) fram till att detta i Disneyfilmerna är samma sak som the circle of power – den eviga återkomsten av samma maktstrukturer i samhället.
Hon har fel, om än rätt om generationsmaktsordningen, då vuxna alltid är mäktigare än barn – härskare. Fast Lejonkungen propagerar ju åtminstone för att moraliska, omtänksamma och fredliga vuxna som Mufasa (och sedermera den vuxne Simba) ska ha mer makt är omora-liska, själviska, falska och mordiska vuxna som Scar. Och mer makt än fega och hatiska vuxna som hyenorna. Hellre Obama än Mugabe.
Barnfilmen handlar i själva verket om ett (l)ärorikt vuxenblivande och ett värdigt vuxenliv i Lejonriket (givetvis allegori för Människoriket) – om Livets kretslopp. Om att allt levande, inklusive människolivet, upprepar sig. För t.ex primater som människor och lejon via stadierna födelse, barndom, tonår, vuxenliv, ålderdom och död. Varje generation tar vid efter den föregående och stadierna genomlevs om och om igen, i förhoppningsvis evigheter. Livet levs förvisso, både av människosläktet och lejonsläktet, på bekostnad av andras liv, i den meningen att vi dödar (eller ännu värre: låter andra döda åt oss) och äter upp antingen andra djurs eller växters icke självvalt avslutade liv. Denna ”bekostnad” kan dessutom göras mer eller mindre kostsam för jordens överlevnad. Främst genom vuxnas konsumtion.
Björk tar emellertid titlar som konung bokstavligt och filmen som en statskunskapslektion. Hon tolkar Mufasa och Simba som kung respektive blivande regent över de övriga djuren, som skyndar till och bockar sig när Simba föds.
Heter ej ”Savannens konung”, ej heller ”Djurens konung”
Men filmen heter, märk väl, inte ”Savannens konung” eller ”Djurens konung”, utan syftar bara på kattdjurets/släktens/familjens ledare. Mufasa är Lejonflockens överhuvud, ”kung” över Pride Lands, i kraft av sin styrka och godhet. Om sonen utvecklas på rätt sätt, ska också han en dag bli värdig att kallas ”kung”. När de övriga djuren bugar sig av vördnad där nere under den på klippan upplyfte nyfödde Simba, är detta inte fråga om underdånighet under en kronprins i monarkimening, utan en hyllning till livet. Det som djuren och filmåskådaren bevittnar är ju ett barndop. Elefanterna, girafferna, fåglarna etc är inte undersåtar till Lejon-flocken och även hyenorna har sitt eget ”land”.
Lille Simba sjunger senare om att som ”kung” inte bara få stå i rampljuset utan slippa bli tillsagd vad han ska göra, var han får vara, inte hejdas från att utforska alla spännande platser utan vara fri, springa runt vart han vill och göra vad han vill. Med andra ord: de flesta barns vardagliga önskedrömmar. Alla barn är födda till att bli kung och drottning, bestiga vuxenhetens tron, axla ansvar inklusive arbetsuppgifter (suck!), göra viktiga moraliska val. Simba lär sig till slut livets läxa: att bli vuxen innebär att bekymmerslöshetens och lekens tid är förbi och att de samhälleliga plikterna tar vid. (Blä!)
Just denna Simbas (och Mowglis) frihet är just det som också etiopiska barn främst uppskat-tar hos Lejonkungen (och i Djungelboken), enligt en annan tagare av barns perspektiv, Tewodros Workalemahu (2007). Han har i vart fall frågat barnen varför de gillar Disneyfil-merna. Särskilt Simbas ”tid med Pumba och Timon, när lejonungen lekte med vännerna och inte oroade sig för någonting”, avundas dessa etiopiska barn. Liksom när Mowgli ”gör i stort sett vad han vill”, men enligt de hårt hållna medelklassbarnen är detta i realiteten ”too good to be true”. De är väl medvetna om sin egen likhet med Mowgli: när Mowgli kom till ”människobyn fanns där regler och föreskrifter”, som en av dem säger…
Kung är i barnberättelser inte ett konstitutionellt begrepp, utan ett psykologiskt. Filmen cirklar kring frågan ”Hur/när blir man människosläktets och familjens ansvarsfulla tills-vidare-arvtagare?” Vid födseln? Eller när man själv väljer att ta ansvar för sitt eget och andras liv? Eller först när man själv får barn?
De barn som jag i slutet av 90-talet diskuterade filmen med, fokuserade mer på att Simba och Nala får barn, än på att lejonungen blir ”Lejonkungen”. Några av dem sa t.o.m. att lejonparet i slutscenen fick en flicka. Lejonkungen avslutas som den började, nu en generation senare, med att Nalas och Simbas förstfödda, vars kön aldrig nämns, visas upp från klippan.
Björk tolkar automatiskt (maskulinistiskt?) barnet som en son, men i uppföljaren 1998 (Lejonkungen II: Simbas skatt) visar det sig att det rör sig om dottern Kiara. ”Successions-ordningen” liknar alltså den svenska tronföljden? Det är ännu för tidigt att säga, då ”Lejon-kungen III” (och IV?) inte avgjort frågan än.
5-8-åriga flickors syn på monarki
Fast Björk och jag är ju bara vuxna och filmen är inte gjord för oss. Hur ser då 5-8-åringar på detta med vem som kan – och bör – bli kung? Det har lyckligtvis Lena Lee (2009) undersökt, om än i liten skala. Lee genomförde under en längre tid parintervjuer med tio koreanska immigrantflickor i åldern 5-8 år, i form av fem par. Åtta av flickorna hade bara bott i USA i två-tre år, medan två av dem var USA-födda koreansk-amerikanskor. Alla tio betecknas som medelklass, fast det gör ju nästan alla i USA numera…
Lees frågeställning rörde bl.a. hur flickorna tolkar Disneyfilmers monarki: vad tänker flickorna om detta att vara en makthavare och särskilt en prinsessa i filmerna? Hur hänger deras uppfattningar om regentskap eventuellt samman med flickornas syn på genus och etnicitet/ras?
Hur man blir en konungslig härskare, var enligt flickorna väldigt svårt att förstå. De kunde lätt förklara att Scar vill bli den som bestämmer, ”för då kunde han göra vad han vill” eller ”för han ville köra med folk”. Men hur Mufasa blivit kung var vanskligare att begripa, eller i vart fall svårt att förklara. En 7-årig tjej säger att hon inte fattar ”vem som valde kungen”. ”Det var en kung och om han hade en pojke blev han nästa kung och hade han en flicka blev hon drottning”. Fast en 5-åring invänder ”men vem valde den allra första kungen då?!” Några gissar på ”regeringen” som kungamakare, eller ”kanske var det den gamla visa babianen Rafiki?”.
Flickorna har dock lättare att säga varför en viss person bör väljas och ännu lättare vem som inte bör få bli härskare: Scar var ond och ifall han blev kung, ”skulle alla dom andra djuren lida”, enligt en 7-åring. Mufasas fysiska styrka (större än Scars) är också kvalifice-rande enligt en 5-åring, för då kan han ”bättre skydda de andra”. En 8-åring förde sedan in ämnet på detta med att ärva tronen. Det var OK att Simba blev kung, eftersom tronen ärvdes från fadern till sonen och inte till faderns yngre bror Scar.
Att ärva titeln utifrån förstfödslorätt blev sedan avgörande för flickornas fortsatta funde-ringar. Varför blev inte Simbas mamma Sarabi härskare över lejonflocken, när Mufasa dött? Eller Nala? Jo, Sarabi är inte Mufasas syster och Nala är inte hans dotter, förklarade en 7-åring. Det ansågs inte orättvist att drottningen inte blev härskare, för hon var ju inte släkt med Mufasa!
Flickornas syn på ”Disneyprinsessor” och på dessas etnicitet
Disneys genusframställningar och särskilt ”Disneyprinsessor” är ett vanligt skällsord i debatten och speciellt hur dessa ser ut. De tio flickornas syn på en prinsessas etnicitet diskuterades också, men det var inget som de direkt hade tänkt på. Tillfrågade om det inte skulle vara kul om det fanns en koreansk prinsessa i någon Disneyfilm, blev svaret ”det spelar ingen roll” eller ”hon kan vara vem som helst”.
För att utforska frågan djupare, tog Lena Lee då upp exemplet Mulán: tyckte flickorna bättre om den, med tanke på att huvudfiguren är kines och en ”asiatisk förebild”? En 7-årig tjej menade att det är skillnad på kines och korean och kunde inte se varför hon skulle gilla kinesen Mulán bättre. En 8-åring höll med. Muláns ”asiatiska” etnicitet var inte viktig nog för att de skulle känna sig närmre henne. De bägge flickorna framhöll istället koreanska kvinnors skönhet och företräden framför de ”europeiska”.
Åttaåringen sa ”jag tycker Lilla Sjöjungfrun är söt men hon ser annorlunda ut än koreaner. Hon är precis som européer. Jag tycker koreaner är bättre. Dom är smarta och söta”. Sju-åringen tillade: ”Jo, koreaner är inte så där pråliga utan kungliga [klädda i traditionell hög-tidsklädsel].” Flickorna kände ingen press på sig att se ut som Disneys hjältinnor, menar Lee. I vart fall inte ännu, men detta kan förstås förändras ju mer de vuxit in i det amerikan-ska samhället omkring dem.
Lena Lees slutsats blir att flickorna förstod detta med det ojämlika i filmernas makthavar-hierarki inte som en samhällsstruktur, utan avhängigt av individens beskyddande förmåga och goda egenskaper. De nämnde inte ett ord dock om det eventuellt önskvärda i flexibel arbetsförmåga eller konsumtionskrav i det kapitalistiska samhället, utan snarare precis som de etiopiska pojkarna raka motsatsen: lek och fritid. Det är i själva verket föräldrarna och skolan som lär ut arbetets betydelse. Flickornas syn på Disneyprinsessor hängde samman med deras egna idéer om genus och etnicitet.
Barnen skilde sig alltså från all den forskning som likt Björk gjort andra antaganden baserade på vuxna förväntningar och vuxna tolkningar. Flickorna omskapade Disneys kulturella text genom att aktivt välja ut och organisera inslag i denna i enlighet med deras egna kulturella erfarenheter, antaganden, nuvarande intressen och önskningar. Många Disneykritiker har haft en tendens att ”strunta i immigrantbarnens ursprungskulturer och dessas inflytande på barnens syn på filmerna”, menar Lee.
Varför ska vuxna appropriera även barnfilmerna?
Disneyfilmerna är framför allt barnfilmer – inte familjefilmer, även om distributörer och en del recensenter påstår det, men varför ska de av konsumtionsökande skäl få bestämma? Varför då inte också analysera och värdera dem såsom barntexter? Det vore intressant att få ta del av vilka berättelser begripliga för förskolebarn, som enligt Nina Björk uppfyller hennes utopiska kriterier. Liksom få hennes tips på hur filmmakare ska klara av att för de yngsta på en och en halv timme berättartekniskt gestalta kollektiv i narrativ om allas välbefinnande och jämlikhet i världen.
Björk använder förstås Disney för att säga något om arbetsmänniskan och i ”människan” i ”människans drömmar om framåtskridande” inbegrips i sedvanlig ordning uppenbarligen inte barn. (Tro mig: barn längtar inte heller efter arbetslivet!) Därmed approprieras Lejon-kungen som en vuxenfilm och ges läsaren intrycket att det är Disneyfilmerna som sått fröna till vuxnas ”självförverkligande” och arbetsiver. Varje gång vi använder produkter för barn för att säga något om samhället bör vi emellertid fråga oss: kan också barn tänkas uppleva saken på mitt vuxna sätt? Kan jag, om svaret blir nej, inte hellre exemplifiera med någon välkänd vuxentext?
Varför dra bort uppmärksamheten från barns egenupplevda monarker i form av föräldrar och andra vuxna, genom en adultonormativ tolkning av barns älsklingsberättelser? Till skillnad mot vad som alltid sägs om att börja med barnen är det självfallet så, att ”Man måste börja med de vuxna” och få dem att först begripa barnens preferenser utifrån de yngstas upplevel-ser i vardagen och därmed deras tolkningar av, i detta fall, filmen.
Eller om det behövs ett mer vetenskapligt klingande begrepp: försöka begripa barns erfarenhetsstrukturer, med start i familjens såväl rättfärdiga som orättfärdiga hierarkiska strukturer. Åtminstone de orättvisa kulturella hierarkierna GÅR faktiskt att göra något åt. Det minsta vi kan göra är att låta barnen ha sina favoriter i fred för våra djupsinnigheter.
Referenser
Lena Lee: Young American immigrant children’s interpretations of popular culture: a case study of Korean girls’ perspectives on royalty in Disney films, Journal of Early Childhood Research, 7 (2009):2, sid. 200-215
Tewodros Workalemahu: Disney Kids: A Study on the Reception of a Global Media Giant by Ethiopian Children in Addis Ababa (2007) mastersuppsats på
