Förskolevistelsen som människans lyckligaste tillvaro? – ”Vi var fria och kunde nästan allt”

Ett inte sällan upprepat påpekande bland forskare är hur svårt det är att som vuxen kunna veta vad barn egentligen menar och tycker. Det betonas t.ex. att barn vill vara vuxna till lags, eller upprepa sådant som de hört vuxna säga eller svara som de tror att vuxna vill att de ska svara. På sistone har ”barn som medforskare” blivit en rekommenderad strategi och även prövats av t.ex. etnologen Sandra Hillén vid Göteborgs universitet, i avhandlingen Barns medforskning – en metod med potential för delaktighet (2013).

Jag har inte läst denna avhandling utan bara en sammanfattning, men femteklassarnas (oavlönade?) arbete presenteras bl.a. så här:

”Barn kan involveras i forskning om de har rätt förutsättningar och stöttas av vuxna, men deras forskningsintressen och metoder stämmer inte alltid med hur vuxna förväntar sig att de ska ta sig an uppgiften. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet där barn har engagerats i forskarklubbar där fokus har legat på forskning om mat, ätande och matkon-sumtion. [..] I definitionen av medforskare ligger betoningen på med. Barnen är alltså inte självständiga forskare i traditionell mening. Förutsättningen är att vuxna initierar forsk-ningen och stöttar dem i deras arbete.”

http://hum.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext/barn-som-medforskare---en-metod-for-delaktighet.cid1180572

Enligt avhandlingsförfattaren innebar forskarklubbarna att barnen ”var delaktiga i flera forskningsmoment. De planerade, genomförde, analyserade och presenterade forskningen på ett självständigt vis och jag fungerade som en handledare för dem” (a a).

Även om jag personligen huvudsakligen inriktar mig på yngre barn, ska jag läsa avhand-lingen så fort jag hinner, eftersom modellen verkar lovande. Ty, hävdar Sandra Hillén:

”Under fältarbetet gavs också möjligheten att utveckla metoden medforskning. Resultatet blev en modell för barns delaktighet i forskning som skulle kunna inspirera andra som arbetar med att involvera barn, inte bara i forskning, utan även i planering, utbildning, utveckling och beslutsfattande.

– Förhoppningen är att barn ska kunna ta större plats i alla sammanhang som berör dem, med utgångspunkt i att deras perspektiv är viktiga för hur vi formar samhället omkring oss (a a).”

Barn intervjuar barn

En annan forskare som i vart fall använt sig av barn som ”forskarassistenter” av typen intervjuare, är professor Stig Broström på Institut for uddannelse og pædagogik vid Aarhus Universitet. Denne har alltsedan 2000 en gång om året intervjuat elever om deras skolgång. År 2104 lät han även 12 stycken 10-åringar intervjua andra 10-åringar om vad de minns från sin förskolevistelse. 

Stig Brostrøm (2015): 10-årige børns syn på deres børnehaveliv – børn som medforskere på

http://edu.au.dk/fileadmin/edu/Praesentationer/Konferencer/0-6_aarige_boerns_institutions-_og_hverdagsliv/Stig_Brostroem.pdf  [16/10-15]

Med hjälp av denna fiffiga metod svarade 251 barn i åldern 10 år på tre frågor om sin forna dagistid, i en enkät som de unga assistenterna läste upp för jämnåriga i sin egen klass, sedan samlade in resultaten från och vidaresände svaren till Broström, som de därefter hade löpande mailkontakt med:

1. Vad är det första du tänker på, när du drar dig till minnes ditt gamla dagis? (Formuleringen är mindre ”vuxen” på danska…Jo, jag vet att förskolepersonal – men inte barn, som det här gällde att göra sig begriplig för – finner benämningen ”dagis” förklenande…) Skriv några rader!
2. Vad var det mest intressanta som du upplevde på dagis? Till exempel något som du gjorde med kamrater, spännande projekt, teman eller nåt helt annat.
3. Vilka personer från ditt dagis har betytt mycket för dig? Skriv vem och varför!

RESULTATET: 10-åringarnas syn på sin förskolevistelse

Kamrater och vänner omnämns av samtliga 251 barn (med tillägg såsom att de ”hjälpte mig när jag var ledsen”)

Snälla och inspirerande pedagoger omtalas av 75 av de 251 svarande (”X som alltid hjälpte en när man behövde hjälp”; ”Y som lekte med oss utomhus och aldrig sa att vi skulle lugna ner oss”; ”Z kunde breakdansa och taikwondo")

Intressanta/spännande aktiviteter (”Då vi blev målade i huvudet, gav en get mat och grävde guld”; ”att vi spelade fotboll varje dag”; ”en skogsutflykt då vi byggde en bro över en källa”; ”då vi skulle spela De vilde svaner" [en saga av H.C. Andersen])

Förskolan som det förlorade Paradiset (”Man fick göra vad man ville, behövde inte sitta stilla”; ”att man kunde göra många saker utan att tänka på sin framtid, man hade mycket frihet, utan att man tänkte på det”; ”det var kul att gå på dagis, för man kunde bara leka och så skulle man inte heller hela tiden vara inne och sitta stilla på en stol”; ”det var inga lektio-ner, bara lek”; ”vi var fria och kunde nästan allt”)

Didaktikpedagogikprofessorn Brostrøm själv menar visserligen att omfattningen och variationen av dessa aktiviteter och upplevelser kanske inte helt är i nivå med rapporterna om den mer förebildliga praktiken på ”högkvalitetsdaghem”. Men nu var det ju barnens syn som efterfrågades… 

En möjlig invändning mot metoden vore förstås, att eftersom en jämnårig klasskamrat stod för utdelningen och insamlandet av enkäten, fick de övriga elevernas svar också en lutning mot kamrathållet till. Fast 10-åringarna blickade ju tydligt tillbaka mot specifika kamrater i förskolan för 4-5-6 år sedan.

Vem bryr sig om t.ex. svenska 9-10-åringars nostalgiska minnen från en nyss svunnen tid, som de om några verkligen kan se tillbaka på och uttala sig om?

Fältet är fritt för en liknande undersökning, lämplig även för en C- eller D-uppsats.

Barns rätt att HÖRAS i frågor om kultur och konst!

En av alla dem som på sistone lyft fram väl valda delar av artikel 31 i FN:s barnrättighets-konvention är Karin Helander, i kapitlet ”Barnets rätt till kultur och konst” (s.186-198 i: Barnrätt, Red: A-C Cederborg & W Warnling-Nerep, 2014). Och det utan att problematisera begrepp som ”konst”, ”kultur”, ”barnkultur” eller ”demokratisering av kulturen”. Men hur påverkar egentligen hennes exempel, professionell scenkonst, svensk barnkultur som inte minst tar sig uttryck i lek? 

Helander är professor i teatervetenskap med inriktning mot barnteater och var fram till 2014 föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet. Frapperande är att hon kapitlet igenom inte andas ett ord om konventionstextens inledande halva mening: 

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

Här görs läsaren inte uppmärksam på att t.ex. barns lek inte innefattas i kulturbegreppet, utan i och med ordet ”samt” i ovan mening ställs utanför – liksom i punkt 2 nedan kommer först efter ordet ”samt”. 

Man behöver inte fundera länge eller ens särskilt djupt, för att inse att det finns en själv-motsägelse i denna rättighet, inte minst i den sedvanliga fokuseringen av artikel 31:s andra punkt:

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritids-verksamhet.

Ty hur mycket tid till vila och fritid blir det egentligen, om barnet ska ”till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” i den mening som dessa här avser? Man kan därtill undra varför ordningsföljden nu är omkastad, så att rekreations- och fritidsmöjligheterna kommer efter ”kulturell och konstnärlig verksamhet”. Hinns de ens med, ifall konstnärlig verksamhet ska stå i främsta rummet?

Kulturens demokratisering tolkas i kapitlet främst som att t.ex. teater ska nå alla barn, men också att barnen själva ska få skapa – om inte teater, så i vart fall genom drama… Det senaste decenniets förment demokratiserade vuxenutbud för barn, påstått med rötter i tiden efter 1968, presenteras sedan i texten såsom något som barn bjuds in till. Således inte som något barnen efterfrågar eller någonting som de själva ger uttryck åt och utestänger vuxna från eller bjuder in dem till.

Detta skiljer sig i hög grad från tankarna i Bengt Nermans bok Demokratins kultursyn (1962), som debatterades livligt på 60-70-talen, och som framhäver att ”varje människa i princip [fungerar] på samma sätt som konstnären och författaren”: d.v.s. ger uttryck för sin verklighetsupplevelse ”i och genom hela sin tillvaro” (sid.90f). Jag vill tillägga att detta i barns fall inte minst sker just genom deltagande i lek och i deras övriga kamratkultur: reell barnkultur.

2000-talet har i Sverige enligt Helander istället kännetecknats av barns ”delaktighet” i arbetsprocesser och hon presenterar ett antal exempel från svenska teatrar (sid.191-196): 

9-åringar har getts uppdraget att skriva sångtexter utifrån frågan ”Vad är normalt?”. Andra jämnåriga har arbetat i läskommittéer och analyserat vuxnas dramatexter, eller så har barnpubliken agerat avatarer styrda via hörlurar av skådespelarna. Rör sig detta verkligen om konventionstextens ”demokratiska” barndeltagande? Till fullo? Maktstärkande? Givetvis inte: de vuxna är fortsatt kulturgrindvakter, om än kulturella och möjligen konstnärliga.

”Till fullo delta” sägs dock enligt Helander även kunna exemplifieras med ”rätten till konstnärliga upplevelser” (sid. 194) – en ”inre delaktighet”. Vad är nu detta?! Är inte ens barnens upplevelser helt och hållet deras? Har de vuxna även del i detta deltagande, i sina ”inre”? Eller är barnen trots allt konstnärer?

Luddigt ”art-speak”

Det framhålls idag i nästan alla sammanhang att språket skapar verkligheten. Fast i just texter och tal om konst är språket särskilt luddigt, utan att skribenten, den självutnämnda konstnären eller pedagogerna eller deras PR-människa för den skull avkrävs preciseringar. Men vad menas här med ”inre” och konst? Med konstnärlig? Estetisk? Avses med ”estetisk” en beskrivning av formegenskaper eller åsyftas något hos åskådaren? Ingen klargör sin egen avsedda innebörd, men desto fler använder orden. 

Så vad innebär Helanders ”konstnärliga upplevelse”? Bara en konstnär kan väl ha en sådan? Inget tyder dock på att barn erkänns som små konstnärer och att deras estetiska upplevelser därmed skulle vara konstnärliga. De tros ju inte ens om att kunna skapa teater, enbart delta i drama. Kjersti Bale (2010:21-22) skriver mycket riktigt i sin bok Estetik (som är kurslitte-ratur i ämnet Barnkultur) beträffande John Deweys och Hans Georg Gadamers synsätt att ”det konstnärliga är knutet till produktion och det estetiska till reception […] För att vara genuint konstnärligt måste ett verk vara riktat mot receptiv perception”, som i allmänhet kräver övning (Dewey) respektive kunskap (Gadamer). Verket ska således vara riktat av konstnären mot en specifik mottagare, som är varse handlingens konsekvenser (a a:21).

Kjersti Bale: Estetik. En introduktion, Göteborg: Daidalos 2010

Esteti(s)k används av Bale (2010:17) om sinneskunskap, analys av konstverk såväl som om teori. I andra sammanhang brukar det talas om estetiska upplevelser kontra konstförståelse/ konsterfarande. Det sistnämnda anses djupare och finare, ty inbegripa en tolkning uppnådd genom kontemplation på distans, medan den förra anses uppslukande. Det existerar således inga konstupplevelser, utan på sin höjd estetiska upplevelser som eventuellt – av konnäs-sörer – efteråt kan ge upphov till konsterfarande eller konstinsikt. Små barn kontemplerar sannerligen inte på avstånd!

”Estetik” kommer enligt Bale (2012:13) från ett grekiskt ord för ”förnimmelse eller sinne”. Hon skriver att estetik (för Baumgarten) ”härrör från en själslig förmåga som består i att kunna kombinera en mångfald av sinnesintryck till en helhet” (a a:13). Samt att för en annan tysk filosof, Kant, ”estetik är ett sätt att använda omdömeskraften” (ibid). När får barnet det, tro? Nationalencyklopedien listar fem olika användningar av estetik: förnimmelsekunskap, läran om det sköna, konstfilosofi, undersökningar av faktorer som påverkar skönhetsupp-levelser, samt uppfattningar rörande utseenden och uttryck.

Egentligen är ju sammanställningen ”estetisk upplevelse” för sinnliga intryck tårta på tårta. Alla upplevelser äger ju rum med hjälp av våra sinnen och perceptioner, via syn, hörsel, känsel etc. Vissa ”estetiska upplevelser” sägs dock vara speciella, så till vida att dessa inte syftar till någon praktisk handling, utan i sig har ett berikande värde. Denna sinnliga upplevelse påstås särskilt s.k. estetiska objekt framkalla. 

Idag talas det dock även om ”vardagslivets estetik”, t.ex. i den kurs med detta namn som jag själv undervisat i, som inte bara handlar om åskådare av vackra soluppgångar utan exempel-vis fotboll. Att uppleva fotboll kräver lika lite som teateråskådande att man själv hoppar in på planen. För den fotbollsspelande eller fotbollslekande själv kan emellertid även de egna kroppsrörelserna upplevas – ”estetiskt”.

”Estetiska objekt”?!? Kan ting uppleva?

Om jag för enkelhetens skull (trots det onödiga ordet ”estetisk” framför upplevelse) kan acceptera uttrycket ”estetisk upplevelse”, för t.ex. barns kognitiv-emotionella, sinnliga intryck inte bara under leken eller spelet utan under t.ex. (teater)föreställningen – som efteråt eventuellt även kan följas av åskådarens (teater)kritik i form av verbalt yttrade värdeom-dömen – är ord som ”estetiska objekt”, ”estetisk verksamhet”/”estetiska ämnen” (läs: konst/ hantverk) betydligt mer tveksamma. Trots Bales precisering av ”estetisk” = ”förnimmelse, sinne” eller någon slags njutning, skriver hon ändå om ”estetiska objekt”, ”estetiska fenomen” = ”konst i vid mening” och ”estetisk kvalitet” (t.ex. sid.13, 17, 24)…

Filosofen Katya Mandoki, pionjär inom vardagsestetiken, framhåller dock (2007, sid.10-12) att talet om ”estetiska objekt” ju är att förmänskliga ting. Att varsebli, värdesätta, njuta av något – d.v.s. uppleva detta –  kan bara människor och djur, inte ting eller teorier. Om man nu inte antropomorfiserar dem som i animerade filmer med t.ex. talande tekannor eller personifierad affektteori som i Pixar-filmen Insidan ut (2015). Konstföremålet eller något annat föremål är resultatet av en upplevares relation till, eller reaktion på, ett objekt. Inte tvärtom. Objektet behöver som sagt heller inte röra sig om konst, vad nu det är för något.

Katya Mandoki: Everyday Aesthetics. Prosaics, the Play of Culture and Social Identities, Hampshire & Burlington: Ashgate 2007

Konst kräver kunskap om konstreglerna vilket barn saknar

Kjersti Bale lyfter (2010:23-25) fram särskilt två konstteorier, dels George Dickies insti-tutionsteori som hävdar att ”huruvida någonting kan klassificeras som ett konstverk avgörs utifrån den position det har inom en etablerad praxis som kan kallas konstvärlden” (a a:25). För Dickie är konstnären och publiken här två minimikrav: konstnären måste få mottagaren att uppmärksamma att X är konst och publiken ”måste vara medveten om att någonting är konst, och den måste ha förmåga och sensibilitet som gör att den kan uppfatta något som konst” (a a:23-24). Jag betvivlar att barn kan uppfatta ens konstiga situationer ”som konst”. Som annorlunda, ja, som konst: nej!

Bale tycks mena att teori nummer två, Gadamers, är den allmänt föredragna. För denne är ”publikens kunskapsmässigt baserade aktiva perception av verket” (a a:25) det avgörande. Konst är enligt honom en erfarenhet som äger rum först när publiken förhåller sig aktivt medskapande till verket. ”Som i leken och spelet förutsätter deltagandet att man har lärt sig reglerna, det vill säga att man har tillägnat sig det som krävs av kunskaper om form och innehåll för att kunna delta i medskapandet av verket” (a a:20). Det ”kräver publikens kunskapsbaserade ansträngning” (ibid). Det menar jag att spädbarn och tultbarn saknar vad (exempelvis) teater anbelangar.

”Artikel 31 och små barns rätt till konst”, lyder dock en av Karin Helanders mellanrubriker om 0-3-åringar. Det tas här för givet vad som avses med konst och det hävdas att barnen som publik ända från födseln har ”behov av och kapacitet för att ta emot konstnärliga upplevel-ser” (sid.195). Tillåt mig alltså tvivla, avseende både det påstådda behovet och kapaciteten! Eftersom barn under 3 år dessutom inte ”passivt” tolkar och kontemplerar på distans, kan de rimligen ej heller sägas vara inbegripna i konsterfarande. Ett behov av sinnesupplevelser har de däremot otvivelaktigt. Detta tillfredsställs i de allra flesta fall bäst kroppsligen och i hem-met eller förskolan, i samspelet med vårdnadshavare och kamrater.

Empirisk estetik

Barnen tar från födseln eller ännu tidigare in sinnliga intryck och har inte minst tidigt upp-fattningar om vad som är fint respektive fult eller äckligt. Detta skiljer sig i förskoleåldern dessutom i hög grad från vuxnas uppfattningar beträffande t.ex. pastellfärger, gosedjur och porslinsprydnader. Här kommer vi in på det som kallas ”empirisk estetik”, beskrivet så här av Psykologiguiden:

Allmänt om empirisk estetik

Forskning om vad det är hos vissa fenomen (människor, djur, målningar, dikter, byggnader, naturscenerier, skulpturer, matematiska formler osv) som gör att de väcker estetiska känslor (ger upphov till upplevelse av skönhet), dels vad det är hos fenomenen själva (estetiska kriterier), dels hos betraktare.

Eftersom de ord som vi använder kan gör[a] vår verklighetsuppfattning förvriden, kan det också vara värt att undersöka hur olika ord som skönhet, estetik, vacker, konst, konstnärlig osv används av olika människor och av samma person i olika sammanhang.

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=empirisk%20estetik

Inte minst värt att undersöka är givetvis användningen av beskrivande och värderande ord bland barn, vilket just Britt Jakobson gjort i sin avhandling från 2008 om 6-10-åriga barns estetiska värdeomdömen i NO-undervisningen. Jakobson har analyserat ljud- och videoin-spelningar av barnens kommentarer på lektioner samt deras diskussioner i par eller små-grupper. 

Resultatet sägs visa hur ett estetiskt meningsskapande påverkar vad yngre skolbarn vill lära sig i NO. Eleverna upptäcks i stor utsträckning använda sig av estetiska värdeomdömen och spontana metaforer i klassrummet. Var 30:e sekund utbröt denna typ av uttryck när de pratade med varandra om exempelvis kristaller, löv och daggmaskar! Detta anses enligt pressutskicket även få konsekvenser för vad eleverna lär sig faktamässigt i naturvetenskap: 

”En estetiskt positiv upplevelse kan leda till att barn engagerar sig mer i en uppgift. När barnen i undersökningen till exempel observerade saltkorn aktualiserades deras tidigare erfarenheter av kristaller. Att de tyckte att de var vackra medförde bland annat att de tyckte att det var värt att fortsätta observationen och lära mer om saltkorns utseende.” 

Britt Jakobson: Learning science through aesthetic experience in elementary school. Aesthetic judgement, metaphor and art, Stockholms universitet: Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot matematik och naturvetenskap, 2008

Utan att nödvändigtvis behöva blanda in eventuellt lärande, vore det intressant att studera även yngre barns värdeomdömen beträffande konstföremål och medietexter. Barn under 3 år verbaliserar förstås i mindre utsträckning sina upplevelser, men en liknande undersökning kan ända göras med dem. Ty nog lär det gå att med videoobservationer och mikrofon upp-snappa en hel del kroppsliga reaktioner såväl som uttalanden från dem även om konst och andra kulturprodukter. 

Men hur påverkar då troligen Karin Helanders exempel, professionell scenkonst, demokrati-seringen av svensk barnkultur? Jag skulle i detta fall såväl som beträffande andra försök att inviga barn i ”konst” och ”kultur” vilja tala om ”estetiseringen av estetik”. Estetisering används i detta sammanhang inte förskönande, utan som ett förklenande uttryck för utsmyckande dimridåer runt sådant som egentligen är politiskt. Inte bara barnkulturellt politiskt utan kulturpolitiskt.

Teater- och museibesök är aldrig lek, men påverkar onekligen barnåskådarnas tid till lek och rekreation. 

Adultonormativitet #9: Selektivt tolkad FN-artikel 31 om barns rätt till fritid och ”kultur”

Inte sällan framlyfts i kulturråds-”barnkulturen” FN:s barnrättighetskonventions artikel 31.

Artikel 31: RÄTT TILL LEK, VILA, FRITID OCH KULTUR

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritids-verksamhet.

Artikel 31 liksom hela konventionen har, förutom många förtjänster, även sina svagheter. Det sistnämnda inte minst i att den enbart framhåller individuella barns rättigheter. Dess kulturbegrepp är också ytterst konservativt och syftar bara på det förment högtstående och ”vuxna”. Annars skulle lek, rekreation och barns kamratkulturer inbegripas i kultur – och i punkt 2 ovan inte följas av ordet ”samt”. 

Denna konventionstext tolkas dessutom högst selektivt och adultonormativt: ”rätt till vila och fritid” tas det inte så allvarligt på, utan barnen ska arbeta även då, inklusive ”med vuxnas hjälp” optimera t.ex. sin förmåga att spela fiol. Är ”lämpliga möjligheter” verkligen helt liktydigt med ”professionella”? Och vem ska ”anpassa” barnets lek till dess ålder? Annat än barnet själv och dessa kamrater? 

Inbegrips i ”rekreation anpassad till barnets ålder” exempelvis begripliga barnfilmer, snarare än obegripliga barnskildringar? Innebär ”fritt delta” även rätten att slippa delta? Tydligen inte, när de yngsta släpas med till teatern. Och varför dominerar idag glidningen från ”till fullo delta” till att barn bara ska vara ”delaktiga”? I bästa fall ska man tolka detta positivt, som att det sistnämnda är mindre tidsödande för barnen.

Alla vi vuxna bör onekligen ta barns rätt till självvald och vuxenfri lek och kultur på allvar, så länge nu barn tvingas kompensera sin brist på medinflytande i den övriga vardagen medels lek och annan jämnårigkultur. Låt barns fritid vara en fredad zon, fri från vuxnas påprackade kulturutbud och konst! 

Min uppmaning torde förstås klinga för döva öron.

Ingen bryr sig längre om barnkultur – bara om arbetstillfällen

När jag 1978 började föreläsa om Barnkultur vid Stockholms universitet var ”barns egen kultur” framträdande. Idag har samma ämne, trots att namnet är detsamma knapp kvar någon barnkultur alls i sig. Vart har ”kultur AV barn” numera tagit vägen? Och hur kan pedago-gerna, konsulenterna och kulturbyråkraterna ostört ha fått lägga beslag på barnkultur-begreppet? 

Hur många seminarier och konferenser har inte också du varit på, där olika  kulturarbetar-kategorier med barn som sin helt nödvändiga publik talat i egen sak – fast förstås med ”barns intressen”, ”barnets bästa/behov/rätt” och ”på barns premisser” som sina argument. Lägg istället pengarna på fler fritidsgårdar eller mer personal på förskolor och fritids!

Motverka de professionella krafternas negativa verkningar! Avslöja de pedagogiska barnkulturkaparna! Återställ fokus på barnens perspektiv!

Adultonormativitet #8: Kulturpedagogerna som ”barnkultur”-kapare

Jo, jag fortsätter med mitt tjat: barnkultur avser inte ”konst- och kulturtjänster” som riktar sig till barn! Istället för att fokusera och studera de reella barnkulturskaparna, d.v.s. barnen, för att begripa dem och låta dem syssla med sitt på sin alltmer krympande fritid, har fältet Barn & kultur svämmat över av fullvuxna kapare. Med andra ord: av vuxna som anser sig förbättra barns lek, utveckla barns förmåga att uttrycka sig i sång, bild, lera etc, liksom förfina de ungas medieförståelse (fast med hjälp av filmer som barnen själva ej valt). 

Visst, detta går, men bör då ske frivilligt och utanför skolan. Varför inte lämna barnen mer i fred på fritiden? Låta dem t.ex. ha sina skärmmedier som en frizon, där de en stund kan syssla med vad de vill? Ännu hellre: göra något åt de förhållanden som deras barnkultur är en reaktion mot?

Men, icke: fokus har nu förflyttats från barnkulturskapare till ”barnkultur”-kapare… Pedagogiseringen av fältet är i det närmaste heltäckande, när även merparten forskning och ”kulturförmedling” på området går ut på att barnen ska förkovra sig på än det ena, än det andra – leka ”bättre” till exempel! Kultur kan dock aldrig förmedlas, utan måste levas i, och även mycket unga människor skapar själva kultur. Införståddheten och kollegialiteten är dock total bland de vuxna, vilka som betalt arbete har att ”förmedla kultur” – det vill säga: sin kultur. 

Ingen vågar tydligen kritisera tanken att kultur skulle gå att ”förmedla” från dem som påstås ha det, till dem som förment ännu saknar. Landet svämmar därför över av kulturpedagoger, museipedagoger, filmpedagoger, konstpedagoger – fullborda själv hela listan! 

Och fyll sedan i konsultlistan och konsulentlistan: utvecklingskonsult, danskonsult, filmkonsult, barnfilmskonsulent, barnteaterkonsulent och konsult till konsulenten. Och så nyuppfunna handledare till handledarna, såsom pedagogista och digitalista… Målet för överpedagogerna är visst att pedagogerna, när de väl lärt sig att lära barnen, nu ska lära sig att inte styra hur barnen uttrycker sig. De vuxna ska fås att reflektera över vad de håller på med, vilket trots genomgången lärarutbildning viss kräver minst en femveckorskurs ytterligare. Därefter framför allt (reflekterad?) dokumentation. Lider verkligen vårt land av brist på dokumentation? Gör barnen det?

Det barnkultiverande systemet

Jag har förstås inga invändningar mot att det finns och utbildas nya bildlärare, dramalärare, medielärare, etc för skolans räkning, men kalla bara inte den resulterande aktiviteten för ”barnkultur”! Jag talar alltså om det som händer utanför barns arbetstid i (för)skolan. Numera talas och forskas det nästan enbart om och utifrån det jag vill benämna ”kulturråds-’barnkulturen’” och ”vetenskapsråds-’barnkulturen’”, som bygger på statliga stöd och samspel med skolan. Skolan är tydligen ett nytt experimentlabb. Många konstnärer och forskare har också upptäckt att det lättast går att erhålla offentlig finansiering genom olika pedagogiska konst- och ”barnkultur”-projekt. Dessutom kan de erhållna medlen lätt smygas in i verksamheter för vuxna…

I och med 90-talets litterära vändning inom barnlitteraturforskningen, då forskarna med hjälp av snåriga teorier ville bli vuxenlitteraturvetare hellre än barnkulturvetare, försvann i stort sett intresset för barnanvändarna. Etnologerna och sociologerna lämnade av oklar anledning också nästan helt utforskandet av barnkulturfältet. Didaktikerna och pedagogerna tog istället över ”barnkulturen”. Hur kan denna pedagogisering fortgå helt odebatterad?!? Eller har jag missat något? Är det för att alla kliar varandras ryggar?

Vi lever idag helt klart i pedagogikens tidevarv. När pedagoger med intresse för barnböcker och barns läsning i mitten av 90-talet stöttes ut från barnlitteraturforskningen, kastade de sig istället över barnkulturfältet. Inte heller s.k. barnkulturcentra är till för barn, om nu någon trodde det, utan dessa ska ”stötta” institutioner som museer, kulturcentra, kulturhus, kulturförvaltningar. Vad då, ”stötta”? Så att barnen inte invaderar dem? Behöver dessa verkligen mer stöttning än fritidsgårdar t.ex.? 

Det talas ständigt om ”barns behov” av att uttrycka ”sig” bättre (än de gör i sin egen kultur?) med vuxna som förebilder i bild och form, dans, drama, musik osv. Om barn verkligen har ett sådant behov, finns väl inte mycket som kan hindra dem? Annat än tidsbrist, p.g.a. vissa föräldrars föreställningar om vad som är nyttigt. Samt vuxnas kultur- och konstnormer.

Vuxna är som vanligt ägarna av instruktionsmedlen. Trots samspelet skola – ”barnkultur”-pedagoger – utbildningsforskare har dock ingen ännu verkligen kunnat komma med några hållbara belägg för vanliga påståenden som att ”konst har en central betydelse för barns värderingar, deras livskvalitet och identitet". Sådana har undsluppit i vart fall mig, trots att jag strävat efter att ha koll på fältet. Jag mottar dock gärna lästips om eventuell förekomst. 

Exempelvis geografi har kanske heller inte så stor betydelse för barns livskvalitet och värderingar, men eleverna slipper i vart fall ämnet på sin allt kortare fritid. De senaste 25 åren har barnkulturkaparna dock kunnat luta sig mot artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Det öppnar ju alla dörrar. Mer om det skriver jag i ett separat inlägg i morgon.

Adultonormativitet #7: Babydrama – en absurd idé!

Drama för barn i åldern 6-12 månader är givetvis en absurd idé. Påpekade också barn-teaterrecensenterna det, när det 2006 begav sig i fallet med Ann-Sofie Báránys & Suzanne Ostens Babydrama, som jag här tar som typexempel. Inte vad jag vet, men just denna kritikergrupp utmärker sig inte precis som den mest kritiskt tänkande. Eller som den mest barnsolidariskt kännande. Konsten, Teatern, Sanningen och De Starka Känslorna äger här företräde framför barnen.

Upphovsmänniskorna till pjäsen gav sig ut för att ha skapat världens första drama för 6-12-månadersbarn. Den allra första kom dock drygt 20 år tidigare i Frankrike, på nationalscenen La Ferme du Buisson i Marne la Vallée: Joëlle Roulands L’oiseau serein (”Den fridfulla fågeln”, 1987), som rörde sig om en föreställning för barn mellan 3 månader och 3 år. Dramat förevisade en ensam kvinna med en mångfärgad fågel som inte ville sjunga. Hon försöker med alla medel få slut på dess tystnad, genom att vara kärleksfull, bli arg, lova saker, lura den, men icke. Ty det är fråga om en spjuveraktig fågel. Pjäsens teman är enligt Rouland själv moderskapets lycka såväl som irritationer.

Manusförfattaren och regissören Rouland följde året därpå upp denna med Dorénavant (”Hädanefter”, 1988) om en man som måste gå till jobbet, men hans baby i genomskinlig badbalja vill inte komma upp ur vattnet… Pappan bär smoking och ska om några minuter spela tvärflöjt på operan, men vet inte hur han ska gör med babyn som inte vill lämna badvattnet. Temat är faderns konflikt mellan babyn och musiken/arbetet, om nu Rouland själv återigen tillåts få avgöra detta.

Babydrama – kamouflage för dramat riktat till spädbarnens föräldrar?

Vem som var först, spelar förstås mindre roll (annat än för marknadsföringen). Viktigare är exakt vilka upplevelser som man ansåg sig erbjuda barn. Såväl Bárány (2008) som Osten utkom (2009) med varsin bok med samma titel, Babydrama. I dem kan man läsa om projektets avsikter m.m. Till exempel att [p]jäsen handlar om födelsen. Berättelsen omfattar: I magen, Födelsen, Mötet med föräldrarna och Födelsen av ett socialt jag” (Osten 2009:19). Budskapet sammanfattas (a a:27) som ”Välkommen till livet du fick. Sen färdades du i vatten i nio månader. Sen kom du ut till oss. Här möter du föräldrar som du inte känner, men du förnimmer redan att du är ett jag. Ditt drama börjar här.” 

För en gångs skull är jag benägen att hålla med Hugo Lagercrantz: ingen människa kan väl tro att barn under 1 år verkligen fattar detta?! I nästa andetag sägs mycket riktigt (a a:28) att ”ett spädbarn är inte tänkbar som teaterpublik [utan] budskapet är riktat till föräldrarna”! Varför? Jo, Osten är ”angelägen om att få föreställningen bedömd som teater” (a a:30, kursiv i original). ”Det är viktigt för [Osten] som konstnär” (a a:30-31)! Därför får barnen inte springa fritt i scenografin, för det är inte fråga om lek utan en ”konstupplevelse” (a a:33). Vad beträffar arbetets resultat, sägs filmningen av processen visa att ”dyaden barnet/föräl-dern har kontakt med en viss föreställning” (a a:10). 

Det tror jag säkert, men är ”kontakt med” liktydigt med ett visat ”behov av teater”? Huvud-frågeställningen problematiseras inte, utan lyder (a a:7) helt sonika ”Hur tidigt kan man börja spela teater för barn?”. Men varför ska detta ske tidigt? Det utsägs aldrig. Onekligen reagerar barnen i denna ålder på ansikten, kroppsgester/-rörelser, röster, ljud och masker. I vilken miljö som helst. Om all kontakt med andra vore teater, är också jag en skådis.

Svaret beträffande den unga åldern för barnpublikens födelse finns kanske i en (icke-beviljad) ansökan om ekonomiskt stöd för projektet, som också är inkastad i Ostens bok. Där anförs att barn tidigt måste lära sig gå på teater, så att skådespelarna i framtiden alls ska ha någon publik… Ska spädbarnen alltså vara till för teatern och konstnären? Inte teatern för barnen, således?

Särskilt maskerna sägs fängsla barnen. Den ansiktsmask som användes i föreställningarna liknar faktiskt Teletubbies ansikten, som barnen också drogs till i vår studie av tv-tittande barn i åldern 1,5-3 år (Blöjbarnsteve, 2008). Bägges nunor är stela och därmed ”omänskliga” och påkallar således extra uppmärksamhet. En viktig skillnad är emellertid att tubbisarnas ansikten har glada munnar, medan Babydramas maskers ansiktsuttryck är mer oroande. 

Tv- eller videotittande på tv-serien Teletubbies brukar (därför?) inte räknas som konst och Osten själv ”avskyr serien” (enligt hennes ambassadörblogg 28/4-15). Babydramas mask kan dock verka mer skrämmande eller upplevas ha en förvånad uppsyn, som enligt ”ny forskning” av några skottar (Jack m fl, Current Biology 24 (2014):2) sägs ligga det skrämda uttrycket väldigt nära. 

Drama för bebisar – en absurd idé

Varför hävdar jag då att ett drama för bebisar är en absurd idé? Observera att jag nu skriver ett drama – inte teater, scenkonst eller musik- och dansföreställningar för/med bebisar, även om också detta ännu inte undersökts närmare. Denna gång är ordet babydrama inte heller kursiverat, d.v.s. syftar inte specifikt på Báránys & Ostens pjäs (men förstås även på den), utan på de dramer generellt som påstås vara avsedda för så unga människor. 

Skälet är dels, här exemplifierat utifrån Babydrama, att rör sig om textbaserad teater, alltså det verbala: att föreställningen har ett narrativ som barn i denna ålder omöjligen kan begripa innebörden av. Också de inblandade själva i just Babydrama, det mest kända svenska exemplet, har mycket riktigt varit osäkra på sin egen begriplighet.

Spädbarnen kan givetvis inte förstå de livsteman som gestaltas. Upphovsmänniskorna invänder då att det inte var viktigt att barnen skulle begripa att texten handlar om befruktningen, babyns tid i moderns mage, födelse etc. Men VARFÖR skulle man då alls HA en text, om avsikten verkligen var att vända sig till barn under året? Då hade man ju kunnat satsa mer på sådant som bebisar uppenbarligen upplever med sina sinnen: ting som musik, akrobatik, gestik och mimik enbart. 

Dramats story måste väl vara avsedd för de vuxna? Jo, det medger som sagt Osten (2009:28) – åtminstone att pjäsens budskap är riktat till föräldrarna och då kan väl inte heller pjäsen vara avsedd för barnen. Varför hävdas det i så fall på Unga Klara webbsida att detta är ”[v]ärldens första teaterpjäs riktad till barn 6-12 mån”? Som man 2006 och 2007 lyckades locka 1 500 intet ont anande spädbarn till.

http://ungaklara.se/pjasarkiv/2000-tal/babydrama-06/  [27/8-15]

Ska de små kanske lära sig att de inte begriper? Projektets skapare och tillskyndare kommer nu med motargumentet att man med ”begripa” inte alls menar begripa, utan något i stil med ”uppleva” eller ”känna”. Visst upplever barnen här som överallt resten av dagen, men inte att skådespelarna som t.ex. svingar sig i gunglinor skulle sitta fast i navelsträngar. 

Jag är övertygad om att en handfull fotbollsspelare med clownnäsa eller Gorby-mask för ansiktet (eller varför inte Teletubbies-dito), som till musik jonglerade med lätta ballong-bollar, skulle trollbinda 6-12-månadersbarn i lika hög grad, efter en enda dags repetition. I Babydrama fick spädbarnen inte ens röra de skrämmande/förvånade maskerna. I mitt tänkta alternativ skulle barnen kunna spela med och tjonga till bollarna och åtminstone få känna och bita på maskerna.

”Möta starka känslor” – inte uppleva sådana?

Ett annat försvar är av känslotypen. Barnen ska få möta (inte uppleva?) ”starka känslor”. Som i de flesta andra av Ostens produktioner talas det här om starka känslor, men i dem inkluderas tydligen inte så ofta positiva sådana. Texten säger visserligen underförstått ”Välkommen till livet!” men det förstår givetvis inte fååringarna, däremot tonläget i föräldragräl. 

Men vad ska barnen göra med mötet med ”starka känslor”, om de ej fattar vad känslorna hänför sig till för reaktioner på olika handlingar/händelser? Möter sådana känslor, gör de som sagt kanske hos skådespelarna, men de känner eller begriper för den skull inte själva liknande känslor. Det är en utbredd vanföreställning bland konstmänniskor att känslor skulle vara helt frikopplade från tankar och förståelse. (OK, äckel ÄR det möjligen, men inte de andra fem grundkänslorna…)

En annan anledning till min etikettering ”absurd idé” är, att bebisar t.ex. inte kan ta någon annans perspektiv och begripa att skeendet på scenen skulle handla om dem själva eller om något liknande som även de varit med om tidigare i livet, vilket påstås eller åtminstone antyds. Inte kan spädbarn uppleva exempelvis att den trånga passagen, som skådespelaren klämmer sig igenom, ska motsvara deras egen svårframkomliga väg ut ur modern. Inte heller är Ostens tolkning (i hennes bok) av en liten flickas reaktion när hon får vatten skvätt på sig av Claire Wikholm skam, så som Osten spekulerar. För att kunna känna skam, måste barnet kunna ta en annas perspektiv och reflektera över dennas tankar om barnet och det gör ej barn under 1 år.

Bokstavlingen fängslade bebisar

Min viktigaste invändning rör dock att barnen inte haft någon möjlighet att själva avgöra om de verkligen vill vara med om detta. Frågan ”Hur tidigt kan man börja spela teater för barn?” kan helt enkelt inte besvaras, eftersom 6-månadersbarn lika lite som foster kan förstå och än mindre besvara den frågan. De har inget val, när de placeras framför en scen.

De svenska teaterkritikerna var dock hänförda av Babydrama. Ensemblen nominerades till Svenska teaterkritikers pris för barn- och ungdomsteater 2006 (men fick inte heller detta år priset, som gick till mimartisten Siri Hamari). Barnpubliken var också hänryckt, fast i bokstavlig mening: ryckta från hemmets familjära miljö. Bebisarna var även bokstavligen en fängslad publik – de kunde ju själva inte ta sig därifrån, även om de kunde krypa omkring. Somliga av dem behöll dock fokus i upp till 25 minuter, sägs det. 

Barnteaterrecensenterna ifrågasatte som sagt inte det meningsfulla i att servera dramer för barn under 1 år. Kritiker och forskare i andra länder har emellertid gjort det (fast inte avseende just svenska Babydrama) och somliga har talat i termer av teatertyranni, i meningen vuxnas orättvisa maktutövning. De mest framträdande forskarna internationellt vad gäller teater för de yngsta har tagit till ord som att (för)skolepubliken är ”kidnappad” (Jeanne Klein 2005) eller en ”välvilligt tvingad publik” (Matthew Reason 2010). Reason menar att barnen tas till teatern ungefär av samma skäl som de tas till tandläkaren: det anses ”bra” för dem ur en klassbaserad snobbsynvinkel. Eller ”nyttigt” och ”lärorikt”. 

Klein, Jeanne, 2005. From children's perspectives: A model of aesthetic processing in theatre, Journal of Aesthetic Education 39 (2005):4, s.40-57

Reason, Matthew: The Young Audience: Exploring and Enhancing Children's Experiences of Theatre, Stoke-on-Trent: Trentham Books 2010

Andra teaterformer kan i bästa fall fungera för de minsta

Är det då helt otänkbart med teater för de minsta? Kanske inte, om barnen verkligen ges möjlighet att delta i föreställningen, förutsatt att de vill. Teater Fot i Bergen tycks ha varit framgångsrik härvidlag. Svenska Tio fötter skulle nog också kunna lyckas, om de gick lägre ned i åldrarna. Ännu bättre är nog improviserade danskonserter av den typ som Lise Hovik prövat med sin Mamma danser (2011) som är betydligt mer interaktiv än Babydrama. 

Teater på barns premisser förutsätter dock att barnen själva får vara med och inte bara vara ”delaktiga” eller en fängslad publik. En publikinvolverande teater kräver en betydligt mer lyssnande än målinriktad inställning och fokus på verklig interaktion med barnen, snarare än upptagenhet av interaktionen mellan de professionella vuxna inbördes (se Hoviks avhand-ling 2014).

Hovik, Lise: De Røde Skoene – et kunstnerisk og teoretisk forskningsprosjekt om teater for de aller minste, NTNU, Institutt for kunst og media, Trondheim 2014

Suzanne Osten talar och skriver ofta om barns längtar efter konst och ”sanning”… Hur kan vuxna veta vad spädbarn och tultbarn behöver eller törstar efter, förutom föda och fysisk omsorg? Vi har ingen aning om bebisars, ja, inte ens 3-åringars eventuella syn på det sanna, deras kulturella behov eller längtan. Vi kan bara iaktta vad de väljer att om och om igen göra och se. Och därefter utgå ifrån att detta tillfredsställer något behov som de har. Någon annan barnsyn vill åtminstone jag inte ställa upp på.

Vi vet alla redan utifrån egna iakttagelser, att småbarnen vill använda sin kropp och själva delta. Vi behöver inte proffs för att påminna oss om betydelsen för barn – och för oss – av sinnlig och kroppslig kommunikation. Barn är ännu bättre läromästare därvidlag, bara vi tar oss tid. 

Hellre än att låta andra spela för barnen, bör vi vuxna nog försöka leka med dem inom hemmets eller förskolans fyra väggar, även om det ter sig jobbigt. Men bara när barnen själva uttryckligen visar att de vill det.

Adultonormativitet #6: Ingen mening med bio- eller teaterbesök för 0-3-åringar

Det senaste decenniet har det varit inne med kulturinstitutionsbesök ”för” de allra yngsta. Dessa besök görs dock mer till förmån för branschens folk och föräldrarna, än för barnen. Det gäller inte minst bio- och teaterbesök för 0,5-3-åringar. Åtminstone bebisbio och babydramer är givetvis helt onödiga.

Att filmupplevelser på biograf påstås ha ett större värde än hemmatittande på film har representanter för branschen länge hävdat, men speciellt i fallet med små barn är slagordet ”film är bäst på bio” särskilt tveksamt. Den stora duken möjliggör onekligen ett mer komplext bildberät­tande, medan tv-rutan (antikt ord för visningsfönster som var litet, tills ännu mindre rutor blev inne) sagts bidra till torftiga bilder och tv-mediet därför beskyllts för att vara alltför verbalt eller rent av pratigt. Men åtminstone små­barns­film är nog allra bäst hemmavid – inte minst på video/DVD/andra hemleveranssätt. 

Visst säger även småbarn på väg ut från biografen att upplevelsen var toppen (ersätt med aktuellt superlativ). De fick ju popcorn och godis. Biografmörkret och andra barn tar dock sin beskärda del av uppmärksamheten. Dessutom var man tvungen att hålla för öronen p.g.a. det bombastiska ljudet. Då är det svårt att äta av popcornen. (Biografansvariga borde inse att barn ännu ej förlorat hörseln.) Och att föräldern eller pedagogen tystat ned en, eller sagt åt en att sitta still, var förstås inte så kul. Inte sällan ber barnet på utvägen att få filmen hem till sin tv-apparat. I tv-rummet behöver man inte sitta snällt eller vara tyst. Med andra ord: inte som på bio och teater hålla sig till vuxennormerat kultiverat uppförande.

Den som iakttagit barn som i hemmet ser en konserverad film eller ett tv-program kan inte ha undgått att lägga märke till deras kommentarer och rörelser i rum­met – ungefär som det var i filmens barndom i olika filmvisningslokaler, innan den fina biografen tillkom och tystade ned barnen. Videon, DVD-spelaren och andra ännu nyare distributionstekniker har gett barnen rösten åter, auditivt såväl som metaforiskt. Barnen tillåts inte bara prata under tiden, utan har därmed också större möjlighet att både verbalt och genom visat ointresse (när de t.ex. hellre leker en stund) till föräldrarna kommunicera vad de gillar. För att inte tala om chans att begripa filmberättelsen, mycket tack vare förnyat tittande på detaljer.

Nya upp­spel­ningstek­niker har möjlig­gjort inte bara ett upprepat seende, utan att vissa särskilt intressanta passa­ger kan spelas fram eller tillbaka till, ses om och om igen och bli så välkända att de utgör uppslag till krea­tiv lek. Barns filmupp­levelse blir därmed också en helt annan än den vuxnes väldis­ci­pli­nerade helhetstittande och totalbild. På biografen ser barn vanligtvis filmen en enda gång och hinner därmed inte ta in berättelsen annat än fragmen­ta­riskt. ”Originella” filmer blir därmed ännu svårbegripligare, så också av det skälet bör biofilmer vara enkla(re) och mindre ”konstnärliga”. 

Omtittandet

Förskole­barn vill ofta se om en ny ­film på direkten, gärna fem gånger i sträck, för att på så sätt vid varje genomtitt­ning fokusera nya ting och gradvis begripa mer och mer. Och sedan bli ”färdig” med berättelsen, åtminstone för ett bra tag framöver. Detta möjliggjordes i och med VCR, VHS, DVD, playtjänster och nyare specialleverantörer.

Även några få forskare har uppmärksammat detta, exempelvis Marie-Louise Mares (1998) beträffande aningen äldre barn än 3-åringar. Dessa (eller deras föräldrar) tillfrågades om hur ofta barnet sett om en viss Disneyfilm, spolat fram respektive tillbaka filmen, samt varför. Ett huvudskäl till att ha spolat fram var att ”get through all the boring stuff, or talking parts […] to get to my favorite parts”, ett annat “to get through the scary parts” (a a:127). 

Svaren angående att spola tillbaka var vanligtvis att man missat en del av filmen p.g.a. olika störande inslag i rummet. Många av barnen svarade nu också “because they wanted to see the parts that were happy and gave them a good feeling” (a a:128). Begrep barnen inte vad som hände, brukade de spola tillbaka tills de förstod.

Marie-Louise Mares: Children's use of VCRs, Annals of the American Academy of Political and Social Science, no. 557 (1998), s.120-131

Dagstidningarnas film­recensenter tar sällan upp detta omtittande, utan uttalar sig i bästa fall bara om barnets (förmodade) biografupplevel­se. Detta är märk­ligt med tanke på att skribenterna väl utgör en del av filmens – inte bara biografernas – mark­nadsföringsstrategi? Skälet är förstås att recensionen ska utgöra en delåterbetalning till annonsköparna biograf­kedjorna, medan videobranschen inte annonserar i de stora dagstidningarna i samma omfattning. 

Kanske borde dagens recensioner av filmer tänkta för barn med andra ord hellre ersättas av utförliga videorecensioner. Och recensenterna då betänka att det ”dubbla till­tal” som ansetts vara populära ”familje­filmers” förutsättning, d.v.s. att filmen riktar sig både till barn och vuxna, enbart är bio­graffilmens grundsten. Ett sådant föräldragillande behövs ju inte på samma sätt för barnets tittande hemma i tv-soffan. Föräldrarna kan hemmavid också lättare tåla att de själva är övermogna för filmen, eftersom mötet med filmen i vart fall inte kostar lika mycket som ett biobesök för både barn och vuxna gör. Dessutom är det inte fråga om engångsbiljetter.

Den konstförespråkande vuxne skulle rent av kunna betrakta barns upprepade, selektiva, ”oordnade” tittande på sina favorit­filmer på skärmen hemma, samt den efter­­föl­jande kreativa leken, som barnens eget ”konstbetraktande” och ”konst­­­ska­­pan­de” – som deras konstkritik respektive konsthappening. Här levs FN-artikeln nr 31 om att barnet ”till fullo ska kunna delta i konstnärlig verksamhet” och skapa äntligen ut. 

Barnfilm är bäst i hemmiljö

Slutsats? Barnfilm är bäst i hemmiljö. Uppenbarligen även vuxenfilm, då idag bara 2 procent av all film ses på bio och många numera har egna ”biolokaler” i f.d. gillestugan. Och bebisbio är ju enbart till för föräldrarna.

Ännu mindre lämpade är förstås teaterbesök för barn under 4 år, med tanke på att barn i denna ålder inte gått någon preparandkurs innan, så som barn som tittat på rörliga bilder hemma på tv åtminstone har gjort. Lek på museum och konsthall kan kanske gå an, för där får man i alla fall röra på sig. 

Småbarn och teater tar jag upp i ett separat inlägg i morgon.