Varför ska just vissa BARNböcker kallas ”allåldersböcker” eller ”människoböcker”?

Det talas ibland om ”allåldersböcker”. Sällan inbegrips då i detta ”alla” barn under 10 år, utan beteckningen klistras exempelvis på fantasy, eller på ungdomsskildringar och vuxenböcker av typen barndomsskildringar. Med ordet menas ibland även ”konstnärliga” bilderböcker, som är så knepiga att bara vuxna förstår sig på dem. 

Idiot! och Lägret av Dorte Karrebæk och Oscar K. är väl de mest omtalade avskräckande exemplen när det kommer till bilderböcker: adultonormativa böcker som sannerligen faller in under vuxennormen. Om de verkligen är för barn i åldern 9-13 år, kan jag informera om att mellanstadiebarn finner bilderböcker barnsliga, ty ”för barn”… De vill i vart fall inte frivilligt ge sig in i dem.

Beträffande ungdomsböcker är det väl helt OK – och jag har aldrig begripit varför barnböcker och ungdomsböcker klumpas ihop. Varför inte istället ha ett forskningsämne kallat Ungdoms- och vuxenböcker? Att jag ständigt försöker komma ihåg att skriva ”vuxen-” framför det som alltid bara benämns t.ex. filmer (vuxenfilmsrecensioner exempelvis) är visserligen svårt. Det är ju så ”naturligt” att enbart skriva ”filmrecensioner”. 

Att vuxna på detta sätt benämns eller åldersmärks av mig är dock i sig uttryck för ett barnperspektiv, eftersom att den som utgör normen annars aldrig behöver benämnas utan är ”självklar” (målgrupp t.ex.). Att åldersmärka dem signalerar att man inte nödvändigtvis utgår från deras vuxna perspektiv.

Varför skulle inte också böcker omfattas av ”åldersgränser” när nästan allt annat i livet i övrigt gör det? Särskilt, men förvisso inte bara, för barn. Dock rör det sig oftast om helt olika gränser för barn och vuxna, i det närmaste omöjliga att ta sig över åtminstone från barnsidan. Alla är vi onekligen på väg bort från något vi lämnat och på väg mot något annat, men detta förflutna och kommande är väldigt åldersrelaterat. Ingen gemensam mötesplats! Fråga barn!

Inga böcker ”ska” givetvis läsas vid en viss ålder, men böcker brukar skildra upplevelser och problem som är högst åldersspecifika. Den författare som i andanom inte skriver för en viss läsare, eftersom hen vill kommunicera och förmedla något, är enbart självupptagen.

Exempelvis ALMA-pristagaren 2004 Lygia Bojungas Min vän målaren är en bok ”om konsten, kärleken och döden” och behöver tydligen vuxenassistans av en litteraturprofessors läsnyckel. Den är onekligen skriven ur ett 10-årigt barns perspektiv, men inte ur något barnperspektiv. 

Visst har en del äldre vuxenlitteratur efterhand tydligen ”sjunkit” ned till läsare i åldern 7-13 år, men jag har aldrig hört/läst någon recensent av vad som klassats som en vuxenbok hävda att den ”egentligen är en bok för alla åldrar” – ned till förskolan? Ge mig gärna något exempel från de senaste 20 åren!

Vad säger barnen? årets viktigaste bok om barn – Synd bara att Ylva Mårtens inte också är barnist…

Årets viktigaste bok om barn – ja, inte bara om barn, utan i hög grad om vuxnas och i förlängningen vuxensamhällets relation till barn – är radiojournalisten Ylva Mårtens Vad säger barnen? (2015). 

Boken kan sägas vara tredelad. Dess första 150 sidor är ett slags handbok för journalister i konsten att närma sig barn som intervjupersoner, eller ännu hellre: som samtalspartners. I denna konst är författaren onekligen själv en mästare. Men ska det verkligen behöva påpekas till andra vuxna, att behandla den unga personen som en medmänniska i första hand, som ett barn i andra? Uppenbarligen.

Mittenpartiet utgörs av nästan 100 sidor där Mårtens (2-11 år senare) söker upp nio av de barn som hon någon gång under de föregående 18 åren intervjuat, med återblickar till då samt referat av hur dessa (f.d.) barn nu säger sig ha reagerat då, på detta att verkligen bli hörda av en vuxen och därtill i den vidare offentligheten. Ungefär hälften av de nu unga vuxna går med på att träffa henne igen och många av de ordagrant transkriberade uttalandena från barnen är onekligen hjärtskärande (t.ex. om drogberoende mödrar i fängelse, sörjande barn, vilsna ensamkommande flyktingbarn etc), tankeväckande och ibland hoppingivande. Uppriktig självkritik från Mårtens sida förekommer här också. 

Det som saknas är emellertid en sammanfattning och analys gjord av Mårtens själv. Nittio sidor fråga-svar-texter med samtal mellan henne och (de före detta) barnen ger förvisso spridda inblickar i ett dussin på olika sätt drabbade barns liv. Men det är att göra det alltför lätt för sig att lämna det upp till läsaren att göra sin egen tolkning av hennes erfarenheter. Dessa blir då inte ens riktigt hennes erfarenheter. Så starka berättelser leder dessutom lätt till att läsaren fastnar i enskilda öden och inte fokuserar de större sammanhangen. 

Boken har otvivelaktigt ett sympatiskt uppsåt och den ovedersägliga förtjänsten att vi än en gång få ta del av hur det varit och är för samhällets mest missgynnade och annars till synes stumma medborgare. Framställningen lider dock av ett typiskt journalistiskt dilemma: att själv ej tydligt våga ta ställning. Att inte reflektera över den egna rollen annat än i form av ytterligare en mängd intervjuer med en rad olika ”experter”, som talar i rätt allmänna ordalag snarare än om de specifika inslagen, spär bara ut bilden ytterligare. Varför måste alltid barns utsagor ”balanseras” av vuxnas berättelser, när barn så sällan får komplettera vuxnas påståenden eller ”familjeperspektivet”?

Det hela blir som ett slags självbiografi med fokus på yrkesrollen, men tycker och tänker man något själv, när man ständigt bara lyfter fram andras röster? Läsaren kan visserligen själv ana sig till författarens djupa solidaritet med barn, men räcker det? Att inte själv syntetisera utan bara intervjua folk som får tycka för och (i detta fall finns förstås knappt) ”emot” någonting – en vanlig missuppfattning bland journalister av innebörden i att ”vara objektiv” och opartisk – förtar stoffets inneboende kraft en aning. Går det över huvud taget vara opartisk när det gäller mer eller mindre maktlösa barn?

Mårtens är således ingen barnist, i meningen att uppmana vuxna till att inte bara höra barnen, utan även agera för att de ungas röster ska få INVERKAN på de politiska besluten, såväl som antyda hur. Jag saknar alltså en public journalist, en aktionsjournalist som själv försöker komma med förslag till läsningar och lösningar. Ljuset kastas annars lätt bara på individuella barn. Man kan förvisso inte så lätt intervjua barnkollektiv, men man kan faktiskt i skarpa ordalag uttala sig om sådana när det ständigt genom en 44-årig yrkesbana visar sig dyka upp generella mönster.

Aktionsjournalistik & aktionsforskning – två slags barnism

Public journalism är en journalistisk rörelse som vill rikta sig till läsarna/lyssnarna som potentiella deltagare i det offentliga livet, snarare än som enbart mottagare. Underlätta för allmänheten att agera som medborgare när olika problem dyker upp och inte bara höra talas om dem. Det är en demokratistärkande journalistik, som vill bidra till sökandet efter lösningar på offentliga problem. En tro på att mottagarna vill finna sambandet mellan de olika frågorna på den politiska arenan, inte bara ta del av motsatta ståndpunk­ter. 

Man kommer med upprepade uppmaningar till sin publik att bidra med förslag till förändringar och försöker aktivt ge dessa människor uppslag till hur villkoren för inte bara vissa barn utan hela samhället ska kunna förbättras. Vi har sett flera exempel på denna typ av journalistik (som jag i min bok Från Barnjournalen… (2010) döpt till aktionsjournalistik) under höstens flyktingkris. I fallet med de program där barn faktiskt får komma till tals, blir lyssnarens fråga: OK, vi hör er. Men vad kan vi göra åt detta då, när vi gråtit färdigt?

Dessa journalister vill inte bara rapportera och granska ”fakta” utan bidra till ett hälsosamt sam­hällsklimat, genom att med­verka till sökandet efter problemlösningar och betona människors möjlighet att agera utifrån nyheterna. Jag har alltså gett dessa journalister den svenska beteckningen aktionsjournalister, med tanke på deras likheter med aktions-forskare. Bägge typerna tillstår öppet att deras värderingar formar det som de arbetar med (vilket givetvis gäller för alla andra forskare och journalister också, om än då inte öppet redovisat eller alltid ens insett). 

Går verkligen detta att göra också i public service, med t.ex. SR:s riktlinjer om opartiskhet? Absolut! Sveriges Radio ska, enligt ”demokratiparagrafen”, ta avstånd från brutalitet och diskriminering. Just detta är det ofta fråga om i fallet med hur barn behandlas i vårt samhälle. Public services demokratiparagraf lyder dessutom:

"Vi ska ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer, varmed avses fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt” 

Jag har aldrig hört någon SR-medarbetare tala sig varm för barns självklara rösträtt.

Public journalism har förvisso anklagats för att inte vara objektiv utan ta ställning för en part, vara förespråkare eller företrä­dare för något. Objekti­vi­tet, saklighet, opartiskhet och trovärdighet sägs ta skada, om man blandar in ting såsom demokrati och barns rätt till reellt medborgarskap. Tankegången grundar sig dock på en sammanblandning av de olika nivåer som en journalists eller forskares värdeneutralitet vilar på. En journalist eller forskare bör förstås inte låta sina politiska åsikter förvränga reportage eller resultatredovisningar, men av denna objektivitetsplattityd följer inte att vederbörande måste vara värdeneutral beträf­f­­ande huru­vida samhället löst sina problem eller ej – huruvida vuxenvärlden agerar etiskt gentemot barn. 

Varför skulle någon vilja bli journalist, om hen inte bryr sig om riktningen på samhälls-utvecklingen? Ingen människa, och därmed ingen journalist, är helt oberoende utan alltid del av ett sammanhang. Beträffande nästan alla forskare som kallar sin forskning ”kritisk” (merparten idag) går det lätt upptäcka vilka samhällsförändringar som dessa önskar sig, men inte öppet ordar om. Skulle det verkligen vara bättre? Personligen förordar jag tydlighet. Ibland krävs till och med övertydlighet, är min erfarenhet efter snart 40 år i gamet.

Aktionsforskning

Hur ”oberoende” ska då den barnistiske forskaren själv vara? ”Aktionsforskning” var särskilt omhuldad på 70-talet och syftade till att forskaren skulle vara en medvetandehöjande och förändrande kraft. Aktionsforskning kännetecknades då av eget del­tagande inte bara av dem som direkt berördes, utan även från forskarens egen sida, då det gällde att hitta problemlösningar. Forskaren såväl som journalisten kommer utifrån och deltar som en part i samhällsförändringen med kunskaps- och perspektivutveckling. Och inte minst: med en megafon.

Aktionsforskning såväl som aktionsjournalistik har som mål att möjliggöra större inflytande och helst medbestämmande för de berördas vidkommande. Avsikten är att ge röst åt margina­liserade grupper och projekten har förstås som utgångspunkt deras problem och vardagserfaren­heter, men söker också informera om påverkans­möjlig­heter, finna lösningar på problem och bidra med uppslag till att agera för förändring. Både av de marginaliserade själva och av etiska utomstående.

Aktionsforskning, inklusive barnistisk sådan, handlar om att intervenera för att åstadkomma förbättringar och är en process där utforskade såväl som forskare själva är engagerade i och för förändring. I barns fall syns detta engagemang främst i barnens egen barnkultur, som det bara är upp till oss andra att försöka tolka. 

I den mer politiskt orienterade inriktningen, som har en konfliktsyn på samhället, söker forskaren inte undvika att ”påverka” resultatet, utan arbetar öppet för förändring tillsammans med de berörda. Det är i aktionsforskning emellertid ändå forskaren som i sista hand kontrollerar kunskaps­processen, även om förändringsprocessen sker i samspel med den marginaliserade gruppen och utgår från dess upplevda problem. Det rör sig således inte om deltagarbaserad forskning, men målet är att de studerade människorna och deras närmaste omgivning ska bli medvetna om situationen och inse att de kan påverka den. 

Jag  betraktar mig just som en barnistisk aktionsforskare. I enlighet med Søren Kjørups synsätt (Människovetenskaperna, 1999, s.170-171), anser jag mig ändå var ”objektiv”: ”Objektivitet står inte i motsättning till subjektivitet rätt och slätt utan till subjektiv förvrängning” (a a:170, kursiv i original). Resultaten av forskningsarbetet är enligt honom objektivt, till dess motsatsen bevisats. När nu den akademiska delen av min tid är förbi, försöker jag med denna blogg i görligaste mån efterlikna aktionsjournalisterna.

Den ”barnistiska”, generationsfokuserade, kritiska ansatsen visar sig främst i min stående jämförelse av hur barn respektive vuxna gestaltas eller bemöts i alla möjliga kultur-sammanhang – och i frågan varför? – samt i påpekanden om vad mer barnsolidariska texter, program och forskning skulle kunna göra åt detta. Den tar ställning mot underordning och förtryck av svaga grupper i samhället. Somliga tycker förvisso att jag är onödigt polariserande, men man ska inte gulligulla med vuxna heller. Ylva Mårtens är mer diplomatisk men givetvis också hon barnsolidarisk, om än med större betoning av barns skyddsbehov än av deras styrkor.

Symptomatiskt är förstås att två av de av Mårtens initierade programmen i radions P1 som tagit barns röster på allvar (Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen!) numera är nedlagda. Den 7 oktober börjar dock det tredje, Barnens Romanpris, sändas igen i radions P1, men med ny programledare och en barnjury från Uppsala. Ty 9-13-åringars syn på barnböcker riskerar ju inte bli lika vuxenkritiskt. Mårtens tycks själv ha försonat sig med detta och mena att barnperspektivet hädanefter ska finnas i alla program och alla kanaler, men då riskerar det enligt min mening att drunkna i havet av enskilda åsikter, precis som i hennes bok. 

Fokuset i P1 ska i övrigt tydligen framgent istället läggas på föräldraskap och skola – och förhoppningsvis även däri ingående barn. Ifall dessa nu inte anses vara alltför ”sårbara” för att få uttala sig (se min egen bok Barns rätt till sin röst, 2014, med många paralleller till denna bok, fast avseende förekomsten av barn i samhällsprogram i tv, från 70-talet fram till idag.) Något av det bästa i Mårtens bok är dock hur tydligt det fastslås att barn faktiskt har yttranderätt. Vad än andra journalister tror: man behöver ytterst sällan föräldrarnas tillstånd till att tala med deras barn. Självklart måste man sedan ha omdöme nog att inte publicera allt som barnen sagt och som kan skada dem. Detta borde väl vilken journalist och forskare som helst klara av. Annars har de en utmärkt handledning i Mårtens bok.

Men det behövs absolut också en vuxen specialreporter med förmåga att precis som Ylva Mårtens kunna tala med barn, någon som kan användas för inslag till samtliga program-typer i P1. Den ende som jag kan komma på som skulle kunna klara det jobbet galant är Niklas Källner, mest känd från Skavlan. Också han äger det behövliga lugnet, förmågan att lyssna och tala med barn. Det skulle kunna bli hur bra som helst, förutsatt att han slapp kravet på sig att samtidigt vara lustig och underhållande.

Barnkritiker om Gunilla Berg­ströms bildfinesser – Barnen kontra konstvetaren om tre Alfonsböcker

Hur lyckad är bilderbo­ken X? Vad är det som gör boken Y bra – eller dålig? Dessa frågor ställs konstigt nog ald­rig till barn, utan bara till vuxna, trots att det sägs röra sig om barn­böcker. 

Istället för att barn får komma till tals och värdera, tillåts vuxna producenter såväl som recen­senter, debattörer och forskare beskriva och bestäm­ma verkets innehåll, dess konstnär­liga kvaliteter och estetiska värde. Men är det relevant, ifall barnen inte upptäcker dem eller håller med? Uttalar man sig då verk­ligen om en barn­bok? Låt mig här ta ett typexem­pel: dok­torsav­hand­lingen i konstvetenskap av Annika Gunnarsson, syn­ligt/osyn­ligt – receptionen av det visuella i bilderböckerna om Alfons Åberg (2012). Fanns det verkligen bara en enda recep­tion att studera, nämligen recensenternas? Upptäcker även barn det ”osynliga”?

Gunnarsson är inte ett dugg sämre än någon annan barnboksforskare utan skiljer sig snarast positivt från andra bilderboks­for­s­kare genom att för en gångs skull lägga störst vikt vid bilderna, som även barn håller sig till när de inte helt grep­par det verbala. Konstvetaren lyfter fram komplexi­te­ten och uttrycks­po­ten­tialen i Gunilla Berg­ströms Alfons­-svit och lyckas onekligen sätta fingret på en mängd finesser i kompositio­­­­nernas hel­hets­­verkan. Avhandling­­en riskerar dock att slå fast inne­börder och kvaliteter hos böckerna, som tycks gå barnen helt förbi, men ändå bli till ett slags måttstockar. Man påminns knappt, de dryga 300 sidorna till trots, om att det faktiskt rör sig om böcker ska­pa­de för för­skolebarn. 

Avhandlingsförfattaren betonar förvisso bildernas mångfald av tolkningsmöjlig­heter, men just barns tolk­ningsperspektiv lyser med sin frånvaro. I vad mån torde 4-5-6-år­ingar kunna bear­­­be­ta den visuella information som uppenbarligen finns i bil­derna? För­står de t.ex. att de fot­bollsspelan­des ”gammelmansansikten” med ”in­ter­­nat­skole­attri­but” (i boken om Milla) ”leker skämt­samt med idén om och bilden av den man­liga schablonens ytter­lighet” (a a: 109)? Och därtill tydligen är fråga om exakt samma karaktärer som de mobbande pojkarna i toalett­scenen i samma bok? Nej, visar det sig... 

       

Förlaget Rabén & Sjögren anger ”läsålder 3-6 år” i sin presentation av de tre böcker som här ska tas som utgångspunkt: Alfons och Milla (1985), Där går TJUV-Alfons! (1991) och Näpp! sa Alfons Åberg (1994). De 100 barn som för mina högläsande lärarstudenter (i maj 2013 och maj 2014) uppmuntrats kommentera bilderböcker­na under själva läsningen är mes­ta­­dels något äldre än så och där­med mer erfarna ­läsare/hörskådare. Å andra sidan har dessa 6-10-åringar inte tagit del av böcker­na uppre­pade gång­er, vilket ju är förskolebarns gängse sätt att möta sina böcker. (En­dast 20 av dem säger sig tidigare ha läst/lyssnat till någon av dessa tre böcker.) Det är möj­ligt, eller rent av troligt, att dessa barn vid upprepad bekantskap skulle upptäcka fler av fines­ser­na. Jag utgår här dock helt sonika från att högre ålder tar ut kortare bekantskap. (Bar­nens reaktioner har spelats in med hjälp av de lärarstuderandes mobiler och sedan transkriberats.)

       

Vad säger barnen?

I stort sett alla dessa barn tycker att Alfons och hans pappa är fula, mest p.g.a. deras obe­­fintliga hår och alltid samma tråkiga bruna kläder: ”Dom har ingen färg på ögonen och dom är bruna, det är en tråkig färg”. Inte bara far (som snarare ”ser ut som en farfar”) och son utan även and­ra figurer är enligt barnen gamla och ”gam­maldags”, fast ”det gör inget”. Exempelvis de fot­bolls­­spe­lan­de pojkarna i Milla ”ser ut som gam­la gubbar. Kanske är dom pap­por som spelar fot­boll?” eller (med tanke på plås­t­ret) ”boxas”, gissar vissa av barnen. Hur är det då med gestaltningarna i övrigt?

       

Inser för­skole­barn vad Gunilla Bergström vill säga med den, enligt Annika Gunnars­son, viktiga berättande funktion som avsaknaden av färg på vissa karak­tärer eller hela uppslag sägs ha (a a:126)? Exempelvis figurer tecknade endast med konturer? Ytterst sällan, vill jag hävda. Ingen enda av 6-10-åringarna reagerar positivt på detta visuella påfund. Några få av de äldsta, framför allt tjejer, menar att det signalerar att t.ex. de ofärglagda perso­nerna kanske inte är så betydelse­fulla. Att flick­or­na under de sju figurerna med ”gammelmans-ansik­tena” är svartvita tror några tredjeklassare är ”för att visa att Alfons tycker att flickor är tråkiga”. Några 7-år­ing­ar menar att flickorna är hel­vita ”för att dom är rädda för gubbarna som spelar fotboll”. Man sägs ju onekligen bli kritvit i ansiktet av rädsla och kanske har de hört det uttrycket.

       

Flera av de förbryllade eleverna fokuserar illustratörens – eller snarare ”illustratörernas” – arbetssitua­tion, med oförmåga eller slarv som arbetsresultat. Två 8-9-åriga pojkar säger angå­en­de ett av uppsla­gen: ”Dom har glömt att måla klart”, vilket kommenteras av en annan pojke som inte gillar böck­erna och ser detta som en bekräftelse: ”Titta! Jag sa ju att det suger. Dom kan inte måla.” En 7-åring: ”Alltså, varför är tallrikarna genomskinliga [i Näpp!]? Dom måste ha missat att färglägga det.” 

En 8-årig kille påpekar att pallen i samma bok inte har någon färg och en av de jämnåriga kamraterna anser att det beror på att författaren ”inte hade tid att färg­lägga den”, medan en annan tror att ”dom kanske inte hade nån färg kvar”. Om vissa saker inte varit genomskin-liga ”kanske dom inte hade synts så bra mot bakgrunden?”. Till sist säger dock en pojke på 9 år att det kanske beror på att ”pallen inte var så viktig”. ”Men varför har dom då med den?”, undrar en flicka. 

      

Det icke-ifyllda på bordet föranleder två 8-åriga pojkar att inleda en filosofisk diskus­sion. ”Tallriken och glaset och allt på bordet är ju genomskinliga!”, utbrister den ene. ”Kanske är dom osynliga?!” säger den andre. ”Men hur ska dom då veta att det är på tallriken dom lägger maten på?”, invänder den förste fundersamt. Jo, ”om maten inte ligger på tallriken så blir ju bordet smutsigt. Ligger den på tallriken, så blir det inte smutsigt. Det är nog så dom vet att maten ligger på tallriken”, svarar den andre, inte utan viss logik.

      

En 6-årig flicka relaterar de svartvita bilderna till sin egen ansträngning när hon skulle färg­lägga en bild: ”Det är tråkigt när det inte är så däär, färger och så... Men det är också jobbigt att måla... jag fick jätteont i han­den när jag skulle måla Musse...” Fyra 6-år­ingar spe­ku­­lerar kring hur det kommer sig att trädet med kojan (i Milla) är svartvitt, medan Alfons är i färg:

Flicka 1: Den kanske…är för små…det går inte att fylla i.

Flicka 2: Finns inga så små pennor...

Pojke 1: Den är långt borta... precis som dom... [höghusen]

Pojke 2: Titta! Dom är också svartvita [verktygen]!

Flicka 1: Dom är jättesmå, man kan inte rita i så små… då skulle det komma utanför...

Brister snarare än kvaliteter

Det som av Gunnarsson och recensenter lyfts fram som goda kvaliteter, tolkar barnen ofta som brister. Konstvetaren skriver (a a:300) t.ex. att ”Alfons Åberg spräck­er [...] realismens uppdiktade verklighet, och dimper ner i ett till ytterlig­het realistiskt avbildande, genom bland annat collagens möjlighet till verklig­hets­återgivning. [...] De utgör både form och yta, samti­digt som de förmedlar ett symbolvärde”. Barnen däremot upplever infogandet av urklippta bilder som overkligt och föreställer sig en lat eller oskicklig ”rita­re”, som fuskar genom att klistra in redan färdiga bilder.

       

De har uppenbarligen svårt att förstå sig på collage som visuellt element. Några första-klassare säger om en ”utklippt riktig fågel” inlagd i det i övrigt tecknade (i TJUV) att de ”tror inte att fåglar kommer så där nära, därför är den ett kort som nån har klistrat dit”. De tycks utgå från att illustratören behövt ha den skygga skatan på nära håll, för att kunna rita av den. De känner och pillar på bilden av fågeln och kon­sta­te­rar att den sitter fast och inte känns annor­lunda än resten av bilden. En 6-årig flicka gissar för sin del att ”det beror på att ritaren inte kunde rita dom sakerna, så då klip­pte hon in dom istället”. En pojke som är 7 år menar att ”det ser ut som fejk”. 

       

Det finns urklipp från fotografier eller från tidningar, konstaterar förvisso mer­­parten av eleverna, men nästan alla (även de äldre) menar att det är märkligt att ”verkliga bilder är blandade med ritade bilder”. ”Det blir inte lika verkligt då…” Dessa bägge 8-åriga flickor är likaså kritiska (beträffande samma TJUV) till kapade bilder:

Flicka 1: Men vad är det? Halva hus, konstiga hus… Dom ser ju riktiga ut och så slutar dom bara, dom har inte ritat klart!

Flicka 2: Fågeln är ju också utklippt…

Flicka 1: Dom ids inte! Dom ids inte göra bilderna noga, så dom klipper in från tidningar och målar inte klart!

Flicka 2: Ja, och gör halva hus och orkar inte måla klart!  

En 9-årig kille kommenterar också huscollagen och ser likheter både med böcker och frukt­dyckskartonger: ”Å husen ser ut som böcker [..] Alltså varför gör dom husen så små?... dom ser nästan ut som, ja, festisar.” En pojke på 6 år upptäcker att ”alla verktyg har inge färg… kanske dom inte vet vad det är för färg, för det finns så många färger... jag har en blå hammare men pappas är svart, tror jag”.

      

Barnen talar som synes överlag om flera upphovsmänniskor till varje bok, ”dom”, (möjligen utifrån att de fått alla eftertexter på film och tv förklarade för sig?). De utgår också gärna från sina egna teck­nings­­normer och prestationer, som t.ex. denne 7-årige pojke om ett upp­slag i Näpp!: ”Det är inte så fint. Dom ritar utanför linjerna och det får man inte göra!” En 7-årig flicka: ”Det är fina bilder men dom är ändå konstiga. Det ser slarvigt ut och som att barn har ritat dom. Ingen vuxen, för dom ritar nogare.”

     

Några barn tror att det med endast konturer rör sig om ett slags målarbok: ”Kanske det är meningen att man ska göra det själv, jag har pennor med mig”, säger en tjej som ännu inte riktigt fyllt 6 år. Trots att lärarstudenten förklarar att hon lånat boken på biblioteket och att man inte får rita i den, tror flickan absolut att det är meningen att man ska färglägga bilderna själv ”för jag har böcker hemma som man ska göra det ... annars hade det ju så klart vart färg ju”, säger hon. 

      

Eller ta omdömet från dessa två elever i årskurs 2: 

Elev 1: ”Hon som ritar kanske blev trött och struntade i att färglägga? Fast om man ska göra en bok så tycker jag att man ska färglägga allt, även fast man tycker det är tråkigt halvvägs. Faktiskt.”
Elev 2: ”Ja, eller hur? Man kan ju inte bara sluta mitt i, för att det är tråkigt, när så många ska titta på det man gör…

TVÅ Alfons i en och samma bok?!

”Det finns TVÅ Alfons!”, säger en 6-årig flicka (om en minnesbubbla på sidan 11 i TJUV). En 7-årig pojke förklarar för henne att det är för att Alfons drömmer: ”Han tänker tillbaka på hur det var förut. Det gröna är som en bubbla med det som hänt förut. Så som det är på filmer.” Till och med två snart 10-åriga tjejer reagerar på denna dubblering av Alfons, fast utifrån en annan utgångs­punkt: ”Konstigt. Det finns ju inte två Alfons”, säger den ena, varpå den andra replike­rar: ”Jag brukar ju inte tänka att jag är med, JAG är ju inte med i mina minnen.” Hon menar alltså insiktsfullt att man borde se bilden från Alfons perspektiv, eftersom det är hans minne, och han då själv ej borde synas i sin minnesbild.

     

En Alfons i två olika storlekar (i samma TJUV-bok) förbryllar också en del av barnen. När Alfons blir mindre, undrar tre barn (6-8 år) i en grupp varför han gör det. Förklaringen kom­mer från en av dem: ”Det är Mållgan som krympt Alfons.” En vuxen tolkning av förminsk­ningen är att Alfons känner sig liten, då alla beskyller honom för något som han är oskyldig till, men saknar förmåga att rentvå sig. Denna symbolik, för att illustrera hans känsla av att ingen lyssnar på honom, går dem tydligen förbi. 

      

Det som utgör barnens uppfattningar om ”realismens uppdiktade verklig­het” respektive ”ett till ytterlig­het realistiskt avbildande” i form av collage över­ens­stämmer heller inte ofta med forskarens. Eleverna stör sig också på inkorrekta detaljer, som en 7-årig pojkes påpekan­de att ”stegen är för kort [för att nå] upp till trädet”. Verkligheten är mallen.

      

Barnen önskar sig överlag även överensstämmelse mellan ord och bild. Så fort någonting i bild inte stämmer med texten, som fungerar styrande, blir de genast irriterade och verkar nästan känna sig lurade. Milla som (i Milla) i ord sägs vara rödhårig är i bild ”mer gråhårig. Kanske ljushårig. Och hjärtat runt halsen är ju rött, inte av guld”, vilket texten påstår. Alfons såg glad ut på någon bild ”fast det stog att han var lessen”. En pojke på 9 år påpekar att katten (i Näpp!) ”var brun på framsidan av boken men annars var katten vit”. Åtskilliga andra har också fäst sig vid kattens växlande färg mellan vit, grå, brun och svart. 

      

Barnen prioriterar vidare ofta innehållet i bilderna framför formen. Bokens kvalitet av­görs av huru­vida bilderna avbildar omtyckta ting eller önskvärda sinnestill­stånd – inte av hur dessa råkar vara gestaltade. Även 8-9-åringar associerar det fula med det tråkiga och det fina med det glada eller smaskiga. Som denna 8-år­i­ga flicka om bilden (mot slutet av Näpp!) där pappa och Alfons ser på varandra med leenden och en mätt katt sitter och tvättar sig: ”Den här tycker jag mest om, för här är dom glada och dom ser inte sura ut.”

      

Och en pojke på 7 år säger att boken [Näpp!] är bra för att den ”han­d­­­lar lite om kött­bullar och glass”. Det tycker han själv nämligen är gott. Detsamma gäller några 7-8-åringar i en annan grupp, som dividerar om huruvida Alfons är glad eller inte på uppslaget med glassar. De menar att ”det är ju glass på sidan” och glass skulle då de bli glada av. Dessa barn liksom många andra styrs alltså av en personlig relation till innehållet i sig, snarare än uttalar sig om hur detta är visu­ellt framställt. Som detta barn i årskurs 2: ”Det var häftigt att Milla kunde stå på en hand. Det gjorde bilden bra” (i Milla).

Färgernas betydelse

Barnen är emellertid oerhört duktiga på att tolka färger, mimik och gester som ut­­­­tryck för karaktärernas känslor. Tillfrågas de hur figurer ”ser ut”, tänker de inte på utseendet utan på hur dessa känner sig, av karaktärernas munnar, blickar eller kropps­hållning att döma. Färger­na i prat- eller skrikbubblorna kan de för det mesta lätt tolka. De äldsta kan även, som denna 9-åriga flicka, göra iakt­ta­gelser av typen att ”pappan är hela tiden på vänster sida i boken och Alfons är på höger sida” när de är osams. Några sidor längre fram påpekar hon ”Nu har pap­pan och Alfons blivit sams igen, för nu är de på samma sida igen”.

      

Barnen uppskattar dock inte att beskrivningarna ”inte stämmer” eller ändrar färg. Som några tredjeklassare som jämför omslag och illustrationer (i Näpp!):

Flicka: Där leker Alfons med en brun katt, men i boken är Pussel vit!

Pojke 1: I boken är snöret svart och på framsidan är det orange.

Flickan: På framsidan är snöret bredare än i boken.

Pojke 2: Och det är tidningspapper på framsidan…

Flickan: Ja! Och rutigt papper i boken…

Pojke 1: Och Alfons är mörkare på framsidan! Det kanske har blivit nått tryckfel.

”Icke-korrekta” färger, såsom gröna trädstammar, kommenteras ogillande. Att figurerna ibland står på vad som verkar vara en färgfläck, tycker två 10-åriga tjejer är märkligt. Enligt dem borde hela marken vara en enda färg, annars är det otydligt. Och en 9-årig pojke tror t.ex. inte på svävande människor: ”Han står och tänker. Jag hade i alla fall ritat golv och väggar... Det ser konstigt ut om han står på ingenting.”
      

En 10-årig flicka gillar inte att ”bilderna fortsätter utanför sidan”. Till exempel reagerar hon på pallen (på sidan 11 i Näpp!) och menar att det är onödigt att ens ha den på bilden om den inte får plats. Två andra 10-åriga tjejer har också många invändningar mot framställ-ningar i Näpp!. En av dem kommenterar t.ex. att pallen dyker upp mitt i texten (på s.17) och menar att den stör texten: ”Det är svårt att läsa… alltså, att man kunde ha haft pallen på golvet.” Den andra håller med och fyller i ”Ja, det ser ut som att den svävar liksom!”.

      

De anser också att det är konstigt att detaljer på bilderna, till exempel pallen och skålarna på golvet på första uppslaget, har samma färg som golvet och de begriper inte varför Bergström inte valt att måla dem i en annan färg. En av dem tycker även att det är märkligt att golvet, som är senapsgult i början av boken, ändrar färg och blir vitt. De är också överens om att kattens svans (Näpp!, sid 21) borde vara vit, så att man ser att det är just katten som gömmer sig bakom gardinen. De reagerar likaså på att det plötsligt finns ett par gardiner vid mat-bordet som inte fanns där tidigare. 

      

Ja, exemplen kunde mångfaldigas men bör väl redan nu kunna leda till något slags konklusion: Gunnarsson betraktar böckerna med sina vuxna konstvetarögon. Eleverna tittar på bil­derna med barns blick. Som medieforskare har jag skärskådat bägge typerna av experter. Läsaren får själv avgöra vem av de båda publikerna som har rätt i sin beskrivning och värdering av dessa tre barnböcker såsom kommuni­ka­tionsmedier riktade till barn. Och därmed indirekt vem som egentligen ”äger” Alfons Åberg…  

Adultonormativitet #1: Vuxen ”barnkultur” och vuxna som förmenta ”barnkulturproducenter”…

När vuxna gör anspråk på, eller helt sonika norpar åt sig, barnkulturbegreppet såväl som tolkningsföreträdet och värderingen vad gäller kulturprodukter för barn är det fråga om adultonormativitet. Vuxna inom teatern, litteraturen, filmen etc skapar aldrig barnkultur. Nu hörs genast invändningen att ”även vuxna kan väl få skapa sig sin egen mening ur t.ex. en bilderbok?”. 

Visst, men boken läses då inte i dess egenskap av barn­bok. De vuxna tar på samma gång över fältet, ställer sig i vägen för barnen, skymmer sikten för deras intressen, tolkningar och preferenser och vuxna kvalitetsnormer blir normerande – i stället för barnens upplevelsevärden och emotionella överlevnad, med hjälp av valda produkter och aktiviteter.

Ett exempel på vuxenhetsnormen är värderingen av kvaliteter hos bilderböckerna om Alfons Åberg. Hur barnläsare av tre bilderböcker om Alfons skiljer sig i sin bedömning från vuxna förmenta experter har jag studerat och redogör jag för i nästa post (texten refuserades av Opsis Barnkultur i juli 2014). 

Så vems böcker är egentligen de om Alfons? Barnens eller de vuxnas? Det bara alltför vanliga svaret – ”bäggederas” – blir enligt min mening oundvikligen adultonormativt… Det måste vara de tilltänkta läsarna/hörskådarna som avgör både vad historierna handlar om och hur lyckade böckerna är.

Begreppet adultonormativitet

Det mesta som vuxna tar sig före är onekligen kännetecknat av adultocentrism och adultonormativitet, med andra ord: vuxnas överdrivna egocentrism och vanföreställningen att det vuxna perspektivet alltid är riktigare och bättre än barns, respektive det att vuxenhetsnormer betraktas som självklara.

”Adultonormativitet” kommer från latinets ”adultus” för ”vuxen”; mogen” och är ett begrepp som jag myntade 2012 (i min bok Vänstervridna?.., sid. 246ff) för alla de vuxennormerande förhållningssätten till barn, barnkultur, kulturprodukter för barn, ”barnets bästa”, ”mänskliga (förment =vuxna) rättigheter”, etc. En förgivettagen ”obligatorisk vuxenhet” som jag i den boken lyfte fram exempel på beträffande barnfilm/barnprogram, men förstås inte är begränsad till det kulturella området.

Adultonormativitet syftar där på alla de antaganden, föreställningar och institutioner som medverkar till att framställa allt av och för vuxna, t.ex. vuxenfilmer om barn, eller andra filmer med vuxna stildrag, som naturliga och önskvärda även för barn respektive barnfilm. Som det högsta och bästa, helt enkelt. Något att sträva mot… Exempelvis allvarsteman, komplext berättande, estetisk formgivning, i recensionsomdömen, barnfilmskonsulenters stöd, innehåll i högskolekurser, lagstiftning om censur och åldersrekommendationer. Med mera. Etc.

Jag ska på bloggen återkommande ta upp exempel på adultonormativitet på kulturområdet och mottar gärna även tips på detta ”självklara”!

Ytterligare tre barnister

Jag är inte helt ensam om att använda begreppet ”barnism”. Den brittiske barnlittera-turforskaren Peter Hunt skrev 1984 ett par artiklar i tidskriften Signal (nr. 43 + 45) om ”childist criticism”, som ett sätt för barnbokskritiker och forskare att i så hög grad som möjligt försöka förstå hur barn "läser", använder och reagerar på böckerna samt tolka och värdera barnböcker från barns synvinkel.

I Hunts fall var det emellertid fråga om en teoretisk och ”praktiskt” tolkande position utifrån vilken forskaren/kritikern söker inta ett läsande/tolkande individuellt barns troliga perspektiv avseende en specifik bok. Den vuxne skulle närma sig boken ifråga så som ett specifikt barn i en specifik kontext skulle tänkas göra, när kritikern eller forskaren uttalade sig om att ”barn gillar”, ”torde gilla”, ”kommer att gilla” den aktuella boken – alternativt ogilla. 

Han menade alltså att barns individuella reaktioner på barnböcker skulle lyftas fram och att barnlitteraturkritik och barnlitteraturforskning skulle vara mer barncentrerade. Det håller jag givetvis med om, men det räcker inte. Hunt förhöll sig enbart snävt till kulturprodukter, inte till något vidare samhällspolitiskt deltagande.

Den amerikanske religionsfilosofen John Wall har likaså i ett antal artiklar och böcker (2008-2014) propagerat för sin ”childism”, med vilket han menar ”the examination of how the experiences of children should transform fundamental social norms” och likt feminism, ekologism, humanism utveckla vuxnas moraiska tänkande. Det är […] ”a methodology for social change”…; ”for the researcher to ask if (s)he is considering the challenge of childhood” (2012:136-137, mitt framhävande). 

Walls ansvarsetik tycks mig i grunden vara detsamma som ett etiskt och empatiskt perspektivtagande som inte bara borde gälla forskare utan alla vuxna, då den vidgar det egna självcentrerade vuxna reflekterandet och även torde öka hänsynstagandet till barns läge och ”annorlundahet” – utgöra en förpliktelse att agera i enlighet med detta. Walls ”should” i citatet ovan innebär med andra ord en uppmaning till den vuxne att överge dagens fokus på sin egen upplevda eller önskade annanhet och istället bry sig om urtypen för den Andre, d.v.s marginaliserade och diskriminerade barn.

John Walls tankar påminner en hel del om Michail Bachtins (Bakhtin 1990; 1993) idé om ”answerability”, ungefär detsamma som ”responsivitet”. Hans typ av an-svarande ”respons” avser ett ansvarstagande för det från barn hörda, som bottnar i en ”med-kännande samupplevelse” (sympathetic co-experiencing) som syftar till att skänka mening och värde åt andra. Detta ansvarstagande är ett etiskt ställningstagande med faktiska konsekvenser, inte bara att ”vara” ansvarig, utan att också an-svara genom att ansvarstagande ta sitt ansvar efter att ha lyssnat till barnens röster. 

Den tredje som förvirrande nog också använt termen ”childism” är psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl i boken Childism. Confronting Prejudice Against Children (2012) om vuxnas barnmisshandel, försummelser av och fördomar mot barn (av somliga ibland benämnt ”barnrasism”). Med andra ord diametralt motsatt min och Walls innebörd… Young-Bruehl använde således termen analogt med rasism och sexism, istället för det hon egentligen tycks avse: adultism/ålderism, med innebörden vuxnas vanföreställning att (medel)hög ålder "självklart" skulle vara överlägsen låg ålder (såväl som förment överlägsen mycket hög ålder) och villfarelsen att vuxna därför får agera precis som de vill mot barn (och gamlingar): fördomsfullt, våldsamt, vårdslöst.

Låt oss därför bena upp det hela: förtryck, diskriminering eller negativa stereotyper av någon p.g.a. vederbörandes kön, i vantron att motsatt kön är överlägset, kallas sexism och påtalas/motverkas av feminism; förtryck etc p.g.a. någons ras/etniska tillhörighet utifrån missuppfattningen att ens egen ras/etnicitet skulle vara överlägsen benämns rasism och motarbetas av postkolonial rasteori; dito förtryck etc p.g.a. någons låga klasstillhörighet utifrån vantron att ens egen medel- eller överklasstill-hörighet är överlägsen kallas klassism och motarbetas av bl.a. socialism; förtryck etc mot någon p.g.a. dennas låga ålder byggande på missuppfattningen att medelåldern skulle vara överlägsen benämns alltså adultism och motarbetas av barnism; förtryck etc p.g.a. någons homosexualitet eller annan sexualitet kallas heterosexism och motarbetas av bl.a. queerteori och queerpolitik. Man kan förstås fortsätta uppräk-ningen beträffande andra diskriminerade grupper.

Precis som John Wall (2013) framhåller, avser barnism, feminism, socialism, postkolonial rasteori, queerteori etc (till skillnad från psykoanalytikern Young-Bruehls användning av ordet ”barnism”) inte det som gör att någon blir offer, utan det som ger respektive grupp aningen mer makt. Eller ännu tydligare uttryckt:

Förtryckets ”överlägsna” ideologi       Motideologi

sexism                                                                feminism

rasism                                                                 postkolonial rasteori

klassism                                                              socialism

heterosexism                                                       queerteori/-politik

adultism/ålderism/barnrasism                                   childism/barnism

                

Wall kallar sitt etiska perspektiv för "religiöst", men det har förstås ingenting med religion att göra, utan är allmängiltigt. Det gör barn inte bara ”delaktiga”, utan till reella deltagare. Att vara delaktig är inte att vara fullvärdig deltagare, lika lite som gulaktigt är riktigt gult. Ett etiskt perspektiv av barnismtyp ger barn likavärde.

Referenser

Bakhtin, Mikhail: Art and Answerability: Early Philosophical Essays, Austin: University of Texas Press 1990

Bakhtin, Mikhail: Toward a Philosophy of the Act, Austin: University of Texas Press 1993

Wall, John: Childism. The challenge of childhood to ethics and humanities, sid.68-84 i: Anna Mae Duane (red): The Children's Table: Childhood Studies and the Humanities, Athens: University of Georgia Press 2013

Wall, John: Imagining childism: how childhood should transform religious ethics, sid.135–151  i: Marcia J Bunge (red): Children, Adults and Shared Responsibilities: Jewish, Cristian and Muslim Perspectives, Cambridge: Cambridge University Press 2012

Begreppet barnism

I min bok Skitkul! Om s.k. skräpkultur (1989) myntar jag utifrån ett barnperspektiv, analogt med beteckningen ”feministisk” kulturförståelse och kritik, termen ”barn-istisk” (s. 7+30) och introducerar jag tio ”embryon till en barnistisk kulturförståelse” (s. 32-47). I boken ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006) tar jag (s. 47-48) upp skillnaderna mellan barnism, barnperspektiv och barns perspektiv och i boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012) förtydligar jag åtskillnaden ytterligare (sidorna 16-18 samt 113-116). 

Barnism – bildat analogt med feminism – är en metodologi, teori och politisk ideologi om barndom och barns syn på relationen barn-vuxna som öppet syftar till samhällsförändring. Barnisten bygger vidare på generella mönster funna i tidigare likartade studier av barn, eller på så oredigerade citat från ett flertal barn som möjligt, som belägg för forskarens påståenden om barns reaktion på – i mitt fall – kulturprodukter för barn eller på barns status i samhället i stort (barnuttalanden som forskaren såväl som läsaren av forskarens framställning givetvis ändå alltid tolkar). 

Ett barnistiskt perspektiv är som sagt skapat i analogi med ett feministiskt perspektiv, där en viktig hypotes ju är den om könsmaktsordningen: att kvinnor på grund av sitt kön är underordnade män och att även kulturprodukter, t.ex. filmers narrativa strukturer och stil, är utformade utifrån maskulinistiska normer. Detta vill man på­­ta­la, för att få till stånd en förändring. Ett feministiskt perspektiv är dock inte det­samma som ett kvinnoperspektiv, utan avser relationen mellan män och kvin­nor. Ett barnistiskt dito handlar om maktrelationer mellan vuxna och barn, som även återspeglas i – men även kan bekämpas i – kulturprodukter. 

Ett barnperspektiv handlar inte om individuella barn. En vuxen kan aldrig uttala sig om något enskilt barns upplevelse, inte heller om någon annan vuxens upplevelse av en bok, film – eller av samhället. Bara om sin egen. Frågan blir då hur relevant denna är. En vuxen med ett barnperspektiv kan däremot iaktta, läsa sig till och reflektera över reaktionerna hos grupper av barn- eller vuxenindivider, deras åsikter, handlingar, val av kulturprodukter och aktiviteter, samt deras verbaliserade sociala erfarenheter. Därefter dra rimliga, av argument underbyggda slutsatser utifrån detta och från av annan forskning erhållna kunskaper om samhället. Det gäller förstås även för barnisten, men detta är i sig inte tillräckligt.

Ett barnistiskt perspektiv är nämligen inte helt identiskt med ett barnperspektiv, inte bara tänkt att förklara till exempel barnkultur som barns motreaktion mot deras upplevelse av den ojämlika relationen mellan barn och vuxna (inte minst mellan barn och kvinnor, forskare inkluderade) i termer av en genera­tionsmakts­ordning och diskriminering. Vi vuxna måste därtill handla i enlighet med denna insikt. Detta är den politiska delen av det hela.

Även böcker och filmer gjorda för barn, såväl som bok- och filmrecen­sio­ner, är för det mesta utformade adultonormativt. Barns underordning är ofta, men kulturellt långtifrån alltid, motiverad. Deras maktunderläge betyder för den skull inte att de ska förvägras en röst och inflytande. Just detta underläge motiverar inflytande både vad gäller kulturprodukter och samhällsliv. 

Att enbart förstå barns underläge räcker alltså inte, utan vi vuxna är moraliskt skyldiga att göra något åt detta faktum. Om feminism innebär att se orättvisor och underordning utifrån ett genus- och makt­perspektiv, SAMT en önskan att förändra denna obalans mellan kvinnor och män som grupp, blir barnism på motsvarande sätt detsamma som att betrak­ta de orättvisor som barn som grupp utsätts för utifrån ett ålders- och maktper­spek­tiv, SAMT en strä­van att förändra det orättfärdiga, d.v.s. söka motverka barns omotiverade under­­­ord­ning under vuxenväldet med hjälp av nya tankar och handlingar, baserade på barns åsikter och synsätt. Söka bryta åldersmaktsväldet.

Barn kan dock till skillnad från kvinnor inte förväntas själva föra sin politiska kamp. Som med allt annat i barns liv (förutom deras egen kamratkultur) är barnism ett vuxet perspektiv på barns liv, men med hörande av deras synpunkter OCH HÄNSYNSTAGANDE TILL deras åsikter och olikhet som grupp visavi oss vuxna som grupp. Det är numera inne i alla sammanhang att betona olikheterna bland barn inbördes (för att inte tala om bland vuxna). Det stämmer givetvis, men jag betraktar denna fokus som ett sätt att dölja viktigare skillnader på gruppnivå och ojämlikheter mellan stora samhällsgrupper. 

Ett barnperspektiv kan vara resultatet av ett kognitivt, spatialt, visuellt/perceptuellt eller affektivt tagande av ett barns eller barngruppers perspektiv. Man kan fråga sig Hur tänker de? Hur ser hen på världen? Hurudana är barns specifika villkor på den platsen? Vad slags känslomässiga upplevelser har han just nu? Sådant perspektivtagande används förstås i pedagogiska sammanhang, men då för att ”utveckla” barnet eller barnen i enlighet med vad VI (eller läroplaner] anser vara bäst: för att bli en mer fulländad variant av oss… Inte för att föra sann dialog med subjekt, hur vackert än sådana ord och det myckna talet om samspel än låter.

Barnism rör sig i grunden om ett försök till inte bara kognitivt och empatiskt perspektivtagande. Vi måste även diskutera oss fram till det inkännande svaret på frågan Vad gynnar barn såväl som samhället och jordklotet bäst på längre sikt? Hur når vi ditåt svaret pekar? Detta etiska perspektivtagande OCH vilja att göra något åt våra insikter är troligen det närmaste vi kan komma barns och vuxnas gemen-samma kreativitet. 

Jag menar att en barnist inte minst kan förekomma i två viktiga varianter: som aktionsforskare respektive aktionsjournalist/ public journalist (se min bok Från Barnjournalen…, 2010). Till detta ska jag inom kort återkomma, i ett inlägg om en ny bok av en mångårig radiojournalist, Ylva Mårtens. 

På samma sätt som en man mycket väl kan vara feminist, kan en vuxen vara barnist och söka möjliggöra att barn bättre kan främja sina intressen och ta till vara sina rättigheter. (Om detta har jag skrivit en hel bok, Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, 2014.)